”Är du orolig över Malmös brottsstatistik? Är denna stad på väg att bli ett Nordens Juárez?

Citatet ska tillskrivas en än så länge namnlös tvåbarnsfar. Han var 48 år, omtyckt tränare för ett basketlag där hans söner tränade. Hemmahörande i Malmö oroades han över brotts- och våldsutvecklingen i staden. Om detta skrev han på bl a Facebook. I tisdags kväll föll han själv offer för det våld han beskrev. Han sköts tills döds, bara något kvarter från sitt hem. Enligt uppgift av en mörklädd man som springande försvann från platsen. (Bilden nedan är från mordplatsen och tagen av bloggen Som jag ser det 68.)

Dödsskjutningen är en i raden av ett 15-tal avrättningar på öppen gata som utmärkt Malmö det senaste året. Polisen har haft fullt upp med att lugna allmänheten med mantrat att det rör sig om uppgörelser i den undre världen, kriminella emellan. Det är knappast till tröst för de tusentals Malmöbor som varje år utsätts för brott från dessa kriminella i form av personrån, utpressning, misshandel mm. Det är också därför som åtgärder för att minska antalet vapen genom vapenamnestier får ett löjets skimmer över sig. Är det bara för att förhindra uppgörelser bland kriminella som ytterligare en verkningslös vapenamnesti ska införas? Nämnas kan också att 48-åringen, enligt Göteborgs-Postens pappersupplaga idag, inte var dömd för brott eller hade någon känd koppling till den kriminella världen. Egendomligt nog frågar sig kommunalrådet Ilmar Reepalu, med anledning av bl a denna avrättning, när någon oskyldig kommer att skjutas.

En huvudtes i min nya bok För livets skull: Arkeofuturism som ny politisk riktning är att otrygghet och oförutsägbarhet har byggts in i samhället. Alltsedan 1968, då vänsterliberala element och postmodernt tankegods trängde undan traditionella synsätt – präglade av logik, sunt förnuft och försiktighet – har en allt slappare och tolerantare syn blivit allenarådande. Från samhällsordning till samhällsupplösning är en pregnant sammanfattning på det hela. I boken ges massvis med exempel, belägg och statistik för att det toleranta synsättet bidragit till att normalisera våldet i samhället (se även länkarna nedan). I boken varnas för att en försvagad stat med slappa straff i kombination med en allmän politisk strävan efter rotlösa individer som inte har något gemensamt annat än ekonomin att knyta an till, lämnar fältet fritt för den organiserade brottsligheten:

”I stora stycken har det skett i länder som Mexico och Colombia. Bara i Mexico har över 30 000 personer mördats mellan 2006-2010. För att undvika utbredningen av kriminella nätverk lagstiftade Danmark i juni 2011 om i princip automatisk utvisning av invandrare som döms för brott. Lagen är något för Sverige att ta efter. Dylika nätverk kännetecknas av (destruktiv) KASAM, en stark känsla av gemenskap och en identitet baserad på de (antisociala) normer som råder i den kriminella världen. Mot dessa nätverk kan såväl den enskilde individen som näringsidkaren, t ex pizzabagaren eller kiosk-innehavaren, inte värja sig. Det är därför som många brottsoffer drar sig för att vittna eller alls anmäla när de utsatts för utpressning, våld och andra brott. En försvagad stat med slappa straff leder till rättsosäkerhet och att statens våldsmonopol urholkas.”

Temat om rättsosäkerhet och otrygghet behandlas även i Tobias Barkmans och Joakim Palmkvists nya bok Maffiakrig. De två är kriminalreportrar på Sydsvenskan och bygger upp sin bok kring ett flertal mord i Malmös kriminella kretsar. Eftersom jag inte läst boken får en hänvisning ske till Fredrik Perssons recension i Aftonbladet:

”Det rör sig om rena avrättningar, i flera fall utförda på öppen gata, förbundna med fara för allmänheten [...] träder konturen av ett parallellsamhälle där konflikter med självklarhet sköts utan statlig inblandning. [---] Slutresultatet är skarpt och skrämmande: En kommunalpolitiker som avstår från att anmäla brott för att inte förvärra familjens utsatthet i gängområdets utmarker [...] Kontraktet, samhället, krackelerar.”

I november nosade Dagens Nyheter på samma sak, i ett reportage om hur kriminella nätverk hotar politiker. Man hade intervjuat några politiker, bl a Marita Lärnestad (M), oppositionsråd och ordförande i polisnämnden i Södertälje.

”Innan hon åker hem i eftermiddag kommer hon att kolla så att bilen inte ser konstig ut. Då och då känner hon så att hjulbultarna inte är uppskruvade. Det är en försiktighetsåtgärd som flera politiker i Södertälje vidtar.”

I artikeln ges fler exempel på sabotage: ”Krossade rutor, bilar som långsamt kör utanför huset med fönstren nervevade mitt i vintern och en begravningsannons i brevlådan.”

Lärnestad påstår att det blivit bättre i Södertälje. ”Tryggare. Men hon har sålt huset och bor i lägenhet eftersom det blev för obehagligt att bo i markplan.”

Även Ann-Marie Larsson (M), vittnar om en vardag fylld av hot för Södertäljepolitikerna. Ingen av de företagare som DN träffar vågar framträda med namn och bild. De allra flesta vill inte prata alls. En röst:

”Om jag pratar kanske jag kommer tillbaka i morgon och så är allt nerbrunnet. I morgon kanske de är ute på gatan igen, på fri fot. Vad vet jag? Ingen som äger något i Ronna kommer att prata, säger företagaren samtidigt som han gestikulerar med handen att munnen är igensydd. Förlåt, jag kan verkligen inte.”

Naturligtvis rynkar många på ögonbrynen åt att delar av det inte för länge sedan så fridfulla Sverige skulle kunna bli som de värsta gangsterhålorna i Mexico, eller i vart fall något åt det hållet. Betänk då att för 20 år sedan var det ytterst få som kunde föreställa sig att räddningspersonal i framtidens Sverige skulle behöva polisens beskydd för att kunna utföra sitt värv, eller att Malmö allmänna sjukhus liksom skolor runtom i landet skulle behöva väktare för att kunna bedriva sina respektive verksamheter på ett adekvat sätt. Inte heller trodde någon för 20 år sedan att dagens Malmö skulle präglas av talrika avrättningar på allmän plats, av bilbomber, bilbränder, mordbränder och annat redan nämnt.

Den 48-årige pappan var alltså väl bekant med ”utvecklingen” i Malmö. Knappt två veckor innan mordet hade han, som sagt, uttryckt sin oro över det eskalerande våldet. Hans fråga, huruvida Malmö kan komma att bli som en av världens farligaste städer, den mexikanska staden Juariaz, där 100-tals mord begås årligen, bör ställas av alla medborgare i detta land.

En oroad röst har tystnat. Ödets ironi har talat.
John Järvenpää

RELATERAT
Arkeofurturism för livets skull
Arkeofuturism som ny politisk riktning
Vittnesmål från Biskopsgården
110 / 40 = ett skämt
Efter att alla tagit sitt ansvar
Överheten erkänner den mångetniska konflikten

”Även i dagens Sverige lever romer i ett stort utanförskap och för många är diskriminering och fördomar vardag. Vi har såväl en historia som en nutid att skämmas över när det gäller romer. Nu handlar det om att göra rätt saker i dag så att vi inte behöver ha en framtid att skämmas för också.”

Orden är integrationsminister Erik Ullenhags (FP). I Dagens Nyheters debattsida klargör han idag att romerna är den grupp som det i år ska läggas särskilt krut på. Man kan också vända på steken och säga att det är den etniskt svenska majoritetsbefolkningen som ånyo ska skuldbeläggas för sin förmenta rasism. Att romer/zigenare historiskt sett har utsatts för diskriminering är förvisso sant. Idag, emellertid, har romerna exakt samma rättigheter som den övriga befolkningen. Frågan, som väcks vid läsningen av citaten nedan, är om de har samma skyldigheter.

Häromveckan fick ju Ullenhag utstå häftig kritik för att han på regeringens hemsida initierat en kampanj mot intolerans. Kritiken handlade om att Ullenhag, som sade sig vilja motarbeta myter kring invandringen, själv förde fram flera felaktigheter när han på DN-debatt presenterade kampanjens syfte.

Det är inte omöjligt att samma sak kan komma att ske även denna gång. Ullenhag har okritiskt anammat en ensidig förklaringsmodell av zigenare som inte har stöd av en av Sveriges främsta kännare av den romska kulturen, etnologiprofessor Karl-Olov Arnstberg. År 1998 utkom han med sin etnologiska studie Svenskar och Zigenare. När studien publicerades hade han varit intresserad av zigenarnas levnadssätt alltsedan 60-talet. Under 70-talet var han positivt inställd till dem som grupp. I studien levererar han emellertid en svidande kritik som bl a kopplas till medias rapportering av gruppen. Under kapitlet ”Okritiska journalister” skriver Arntsberg bl a följande:

”Det är inte bara så att zigenarna har tolkningsföreträde, utan det är också så att medias företrädare i sina relationer med zigenarna brukar lägga sig rätt platt. Det som zigenarna berättar anammas okritiskt. De är på ett närmast självklart sätt ‘trovärdiga meddelare’. Journalisternas perspektiv är, att nu har dessa förtryckta människor en av få chanser att berätta om sig själva och om de svåra villkor de lever under. Det som sedan läsare får ta del av är skäligen enkla, för att inte säga undermåliga, alster. Journalisten skriver som om han eller hon nyss fått reda på någonting, den totala okunnigheten är ett standardgrepp och reportagen genomsyras av ambitionen att just skriva väl om zigenarna. Alla inblandade framstår oftast som naiva, goda och – tyvärr – aningen korkade. Här är glappet mellan reportage och verklighet mycket besvärande för mig som läsare.

Dagens Nyheter exemplifierar detta i maj 1996 med tre presenterande artiklar om zigenare. Det är stora okritiska krior av det slag som jag om och om igen mött i massmedia, alltsedan jag i slutet av sextiotalet började intressera mig för zigenare. Ytterligre ett exempel ger en så kvalificerad facktidskrift som Migranter i nr 3/96. Här finns en artikel om zigenare, text och bild av AE, ett alster som i sin aningslöst idylliserande framtoning bättre kunde platsa i ‘Hänt i veckan’ eller, i något ideologiskt material avsett att spridas i grundskolan.

AE skriver och fotograferar från en förlovningsfest mellan två femtonåringar. Trots att pojken i parbildningen inte spelar någon central roll under festen verkar hon tro att detta är ungdomarnas eget fria påfund, istället för en traditionell kulturs släktallians, där barnen inte fritt väljer partner. AE reflekterar heller inte över, att denna flickas dygd efter förlovningen måste vaktas särskilt noga. Det är svårt att se den nyförlovade flickan fortsätta skolan, ta ett jobb eller överhuvudtaget befinna sig i sådana situationer där hon riskerar att förlora sin dygd. I den meningen är hon släktens ‘fånge och egendom’ på ett helt annat sätt än vad som gäller för svenska femtonåringar. Samtidigt är förlovningen första steget i en kvinnokarriär med giftermål, barn, stora kunskapsluckor, arbetslöshet och socialbidrag som grundpelare. Den tidiga förlovningen styr in flickan mot det socialbidragsbeteende som idag är zigensk normalitet.

Zigenare bejakar i dag en mycket kvalificerad dubbel ekonomi, som dels består av inkomster från affärsverksamhet, dels av alla de bidrag de genom olika tillkortakommanden meriterar sig till att få från samhället. Välfärdssamhället är sedan decennier zigenarnas viktigaste ekonomiska nisch: medan genomsnittstiden för en socialbidragstagare i dag är 5 1/2 månad, så går en överväldigande majoritet av zigenare på socialbidrag generation efter generation. Om affärsverksamheten kan man säga: lite vit, mycket svart och en obekant mängd kriminellt. Sammantaget ger denna form av ekonomisk anpassning flertalet zigenare möjlighet att leva på en nivå som ligger långt över socialbidragsnormen.

Min kritik mot AE handlar dock inte främst om denna soligt harmlösa artikel. Problemet är att detta är ett skolexempel på ett normalreportage om zigenare.”

Arntsberg blev mycket hårt ansatt från politiskt korrekt håll. Från att ha varit en populär professor och ofta anlitad föreläsare fick han plötsligt kalla handen. Därtill sågade kultursidorna såväl honom som hans bok. Ett undantag gjordes dock av vänstertidskriften Folket i Bild. År 1999 recenserades Arntsbergs studie under rubriken ”Multikultilinjen avklädd”. Tyvärr finns denna text inte längre tillgänglig på internet men Janne Milld har på sin hemsida sparat några citat ur den:

”Det har funnits romer i Sverige sedan flera hundra år tillbaka men det har rört sig om olika släkter som kommit och gått över gränserna. Dagens svenska romer (som inte invandrat under efterkrigstiden) kan bara räknas tillbaka till början på seklet. År 1914 fanns det cirka 200 romer som betraktade Sverige som sin hemmabas men som periodvis också lämnade landet.”

”… från början av 70-talet slår de mångkulturalistiska idéerna igenom och politiken övergår till assistans av romerna. Med socialpolitiken skall de hjälpas materiellt samtidigt som de skall förbli ‘zigenare’. Bakgrunden är en mycket generös invandringspolitik inriktad på romer. På Dagens Nyheters kultursida hävdades att Sverige skulle slå upp portarna ‘på vid gavel’ för romerna. Med ett riksdagsbeslut 1970 fastlades invandringen. De svenska myndigheterna ville visa sin förmåga att klara integration där andra länder misslyckats. Urvalet av romer skulle ske bland de svåraste grupperna ute i Europa som det beskrevs i en utredning: ‘även totalanalfabeter, varmed förstås personer, som inte är så elementärt räknekunniga att de kan siffrorna eller klockan’.”

”Vanligen utpekas romerna av politiker, journalister och socialvårdare som svaga utsatta och offer för det svenska samhället och detta är orsaken till misären i dag. Mot detta ställer Arnstberg en helt annan uppfattning: den romanska kulturen är tvärtemot mycket stark och fenomenalt skicklig att överleva som en sammanhållen kultur trots att samhället förändras. Alla experter har grovt underskattat romernas vilja att låta sig försörjas av sociala bidrag men definitivt inte avstå från sin egen kultur.

Romerna skapar en motkultur mot den svenska, mot gajés (svenskarna), för att absolut inte integreras och därmed förlora sin identitet. Det får till följd att romersamhället egentligen inte accepterar att dess medlemmar går i gajés skolor och inlemmas i arbetslivet. Den som gör det riskerar att stötas ut ur den romerska gemenskapen. Det är helt acceptabelt att ta bidrag för en viss tids utbildning, stöd för anställning under viss tid osv men bara som ett sätt att försörja sig.”

”Det intressanta med Arnstbergs modell om en romansk motkultur är att den gör konflikterna mellan romer och svenskar begripliga. För de flesta journalister, politiker och socialarbetare verkar det finnas en blockering som hindrar dem att ta till sig en sådan modell. Arnstberg visar hur dessa grupper inte ser romerna som annat än offer och i stället genomgående lägger skulden för konflikter på svenskarna och utpekar dessa som rasister.

På 50- och 60-talet kom angreppen från systrarna Taikon och John Takman. I en uppmärksammad studie, ‘Kvarteret Flisan’, tog också psykologiprofessorn Arne Trankell, uppbackad av socialarbetarna, romernas parti medan grannarnas upprördhet utpekades som rasism. Konflikten var dock inte rasistisk utan en boendekonflikt där grannarnas krav på elementära uppföranderegler helt sattes ur spel av romerfamiljen. När de 25 berörda familjerna (av vilka några också består av invandrare) på ett möte till slut hotar med att kollektivt säga upp lägenheterna och flytta svarar socialchefen att kommunen inte är beroende av dem så de kan gott ge sig iväg. Trankell kommenterar detta i sin rapport:

”Det syns att detta tar. Som en solarplexusträff. Alla kommer av sig ett tag. Detta argument som de gått och sugit på och samlat för att fyra av, det blir en blindgångare i ett kärr. Ploff, säger det om denna projektil, och så hörs den ej, syns ej. Varsågoda och flytta.”

Trankell vägrar att ta del av den verklighet som grannarna refererar till. I stället psykologiserar han över grannarnas avsikter och inställning till romer. Den av grannarna som fört ordet vid mötet med det sociala funderar han på att låta hänga ut i pressen som en reaktionär rasist.

Exemplet med Trankell och Kvarteret Flisan är belysande för hur debatten kommer att föras under senare år. Genomgående vägrar journalister, socialarbetare och politiker (med få undantag) att ta upp själva sakfrågan i konflikter. De drabbade utpekas som rasister och den som står på sig med sina åsikter riskerar att få schavottera i massmedia. Arnstberg konstaterar att från och med 60-talet har alla lärt sig hur debatten skall föras.”

”Med importen av romer under 70- och 80-talet ökar konflikterna. Romer är inblandade i kriminella handlingar, rapporterna om överdådiga socialbidrag duggar tätt. Detta tas upp i Jan Guillous TV-program Rekord-magazinet i oktober 1986.

Reaktionerna är blandade. Flera tidningar anser programmet upplysande och sakligt. Men de mer officiella opinionsbildarna rasar. I en TV-debatt angrips Guillou av Joakim Israel, Rosa Taikon och Bo Strömstedt. Debatten blir kaotisk. Joakim Israel associerar till judeförföljelser medan Guillou hävdar att han visat en verklighet i dagens Sverige.”

”Arne Ruth i Dagens Nyheter skriver en lång artikel som utger sig för att sammanfatta och säga sista ordet om Rekord-magazinet och Guillou. Nu är det Jan Guillou själv som har blivit det intressanta. Ruth skall utreda om Guillou är rasist eller ej. Utan att gå in på vad som verkligen visades i programmet broderar Ruth kring effekterna av det. Programmet fungerade rasistiskt enligt Ruth.”

”Det som upplevs av vanliga människor i deras vardag skall alltså inte få beskrivas och debatteras offentligt. Så skapar överheten med mångkulturalismen som överideologi främlingsfientlighet och i förlängningen verklig rasism.”

Arntsbergs studie visar på ett typiskt mönster i medias rapportering av minoritetsgruppers sämre sidor, nämligen hur fakta förvrängs och döms ut som fördomar. Återstår att se om 2012 ändrar på det mönstret. Liksom det återstår att se om Ullenhag kan sitta kvar. Som bekant hör varken ljugande medier eller ministrar hemma i en demokrati.

RELATERAT
Dokumentären Paradise Hotel, som ger en tragisk bild av romer i Bulgarien.

TILLÄGG
Finland är det land i Europa där zigenarna har så att säga lyckats bäst, beroende på att de har behandlats som gemene man, jämlikt – samma krav har ställs på dem som på den övriga befolkningen.

Journalister har alltid att förhålla sig till de pressetiska reglerna. En av de viktigaste av dessa regler handlar om att förmedla korrekt och allsidig information. Detta kan spåras till det demokratiska fundament enligt vilket medborgarna själva ska kunna bilda sig egna och självständiga uppfattningar, utifrån den information som massmedia ger dem. Emellertid har medierna, åtminstone sedan ett par decennier tillbaka, alltmer tagit formen av åsikts- och propagandamaskiner.

Att exempelvis tidningar på ledarplats för fram tyckande och dåligt underbyggda argument är inget att orda om. Men när det sker på nyhetsplats och i synnerhet i vetenskapliga spalter är det ett första rangens demokratiproblem.

Ett frapperande exempel på det sistnämnda finner man i Dagens Nyheters avdelning för vetenskap den 16 januari. Den s k vetenskapsjournalisten Karin Bojs framlade då en text under rubriken ”Karin Bojs: Kärlekshormon är även rasisthormon.” Inte bara rubriken är kraftigt värdeladdad (och personfixerad). I själva texten förvrängs rön om hormonet tillika signalsubstansen oxytocin. Bl a hävdas att oxytycin ”får människor att betrakta främlingar som mindre värda”. Något stöd för den åsikten finns dock inte i den kunskap som Bojs hänvisar till, den holländske professorn Carsten de Dreus och hans teams forskning om oxytocin.

I min nyligen publicerade bok För livets skull: Arkeofuturism som ny politisk riktning behandlas bl a de Dreus forskning. Den komparativt lagde är kanske intresserad av att jämföra den med Bojs text varför den möjligheten härmed ges.

FÖR LIVETS SKULL, Kapitel 7: Kärleken till de egna barnen är genetisk
”Detta är rätt och slätt kärlek till våra egna barn och till vår egen familj, till våra ’blodsförvanter’. För att upprepa, diskriminering är, djupast sett, ett uttryck för kärlek till våra egna barn!”
- Gunnar Adler-Karlsson (2008)

Den politiskt korrekta egalitarismen stadgar att alla människor har lika värde. På en teoretisk, idealtypisk nivå är det rimligt att tänka sig att detta stämmer. I synnerhet när det handlar om barn torde få invända mot att alla föds med ett likavärde. Utifrån detta har de egalitära dragit slutsatsen att alla också ska behandlas lika. Emellertid är såväl likavärde som likabehandling en omöjlighet i den praktiska verkligheten. Bl a anser många att man under livets gång kan förverka sitt likavärde. Få instämmer i att den barnamördande pedofilen är lika mycket värd, har samma människovärde, som Moder Teresa eller vilken vanlig arbetare som helst.

Varje normal förälder ägnar sig åt just den sorts diskriminering som ringas in i citatet ovan, även om få kanske skulle erkänna det. Föräldrar som efter arbetsdagen hämtar barn på dagis fokuserar med automatik mest på sina egna. De ser andra barn leka och stoja men i centrum står det egna. När småttingen så springer fram och ger föräldern en kram aktiveras i hjärnan både spegelneuron och hormonet tillika signalsubstansen oxytocin. På så sätt skapas en känsla av gemenskap, välbehag, lugn och ro. Barnet väcker positiva känslor.

Spegelneuron knyter an till mentaliseringsförmåga och empati. Det är en speciell uppsättning neuron som aktiveras när en person själv utför en handling, t ex att kramas, eller när hon ser någon annan utföra samma handling. Denna automatiska och speglande respons anses visa på ett slags fysiskt band mellan personer. Härav beteckningen spegelneuron.

En delvis likartad funktion har oxytocinet som sätts igång vid bl a amning, beröring och samlag. Oxytocin bidrar till att skapa en känsla av samhörighet mellan barnet och mamman, eller de vuxna som idkar älskog (under förutsättning att de från början hyser känslor för varandra; konsumtionssex fyller inte denna funktion på samma sätt utan har ofta en mer ångestreducerande funktion; att jämföra med konsumtion av meningslösa varor som rotlösa människor ofta ägnar sig åt).

Genetikern William D Hamilton bevisade med sin banbrytande forskning, att det finns en genetisk grund för släktskapsaltruism och diskriminering av den andre. Etnocentrism kallas denna universella tendens. I Hamiltons spår har följt flera uppföljande studier som ger ytterligare belägg för att så är fallet. En av de mest omtalade är Oxytocin promotes human etnocentrism. Den gjordes under 2010 av ett holländskt forskarlag lett av Carsten KW De Dreu. Studien ger starka indikationer på att oxytocin har en koppling till lojalitet och tillit med den etniska grupp som man själv tillhör. Höga halter av hormonet skapar en ökad känsla av att vilja samarbeta med och beskydda medlemmar i den egna etniska gruppen mot potentiella hot (främlingar).

Experimentet utfördes på etniskt holländska studenter av manligt kön. De delades in i två grupper, en testgrupp och en kontrollgrupp. På den ena gruppen höjdes nivån av oxytocin i hjärnan medan den andra fick placebo. Sedan mättes de båda gruppernas reaktioner – positiva eller negativa – till utländska namn, beteenden och liknande. De som hade en förhöjd halt av oxytocin visade motvilja mot utlänningar i mycket högre grad än kontrollgruppen. I experimenten ingick även hypotetiska scenarier. I ett av dem fick deltagarna välja att rädda flera personer genom att offra en annan. Det visade sig att de med höjda oxytocinvärden var betydligt mer benägna att offra en arab än en holländare. Forskarna menar att detta inte har så mycket att göra med en ökad fientlighet gentemot andra grupper, som med en ökad känsla av samhörighet med sin egen. Samtidigt klargör De Dreu att etnocentrismen är ett fullkomligt naturligt inslag hos mänskligheten, utvecklat under miljoner år av evolution. Han är skeptisk till att detta skulle gå att förändra genom utbildning.

Att utbildning har endast en marginell inverkan på etnocentrism och diskriminerande attityder har belagts i implicita associationstester, som ringar in omedvetna attityder. I USA har miljontals personer gjort sådana test. Många av dem är högutbildade som offentligt bedyrat att de inte har några etniska eller rasliga preferenser. Testet går till som så, att deltagarna får titta på bilder av svarta respektive vita och koppla ihop dem med positivt respektive negativt laddade ord och beteenden. Samtidigt mäts hur lång tid det tar för personerna att reagera på orden och bilderna. Resultaten visar på ett markant sätt att svarta premierar svarta och vita premierar vita (liknande resultat gäller för tester kring kön, sexualitet och ålder). Överlag gäller detta alltså även för dem som öppet har deklarerat sin rasneutrala hållning. En sådan person är testets upphovsman, psykologiprofessor Anthony Greenwald. Han blev överraskad över sina resultat.

I Sverige har statsvetare med professor Peter Esaiasson i spetsen visat att diskriminerande reaktioner förekommer i lika stor utsträckning hos invandrare som hos svenskar (Ds 2006:14). I scenarioexperiment fick både svenskar och invandrare ta del av en vanlig vardaglig situation. Undersökningen visar alltså att invandrare diskriminerar i samma grad som svenskar. Esaiassons team menar att den postmodernistiska analysen och bilden av västerlänningen som diskriminerande är förenklad. Slutsatsen är att diskriminering är ett allmänmänskligt fenomen som återfinns hos alla folkgrupper.

Härtill visar antropologiska och etnologiska iakttagelser, om än outtalat, att i princip alla folkslag har införlivat den genetiska grundvalen för diskriminering i sina kulturer eller traditioner. Tydligast framträder detta i släktskapskulturer i utomeuropeiska sfärer. I dem är söner och döttrar förbjudna att välja partner med andra än den egna gruppens medlemmar. Detta kontrasterar starkt mot nordeuropeisk kultur där föräldrarna inte har så mycket att säga till om ifråga om deras barns val av partner. Hursomhelst är tendensen – även i liberala, mångkulturella samhällen – att partnerpreferens sker på fenotypisk grund tydlig: vita väljer vita, svarta väljer svarta, asiater asiater osv. Man kan också notera att en stor del av dem som i Sverige kallar sig toleranta, väljer att bosätta sig på säkert avstånd från de mångkulturella områden som de säger sig omhulda. Vanligtvis placerar de också sina barn i väl fungerande skolor. Teori och praktik hänger inte ihop.

Sammanfattning, diskussion och slutsats
Vi är genetiskt och biologiskt programmerade att premiera våra egna barn, och i förlängningen vår egen släkt, framför andra. Denna etnocentrism kan ha en positiv eller negativ karaktär. Svenskar och västerlänningar tillåts vanligtvis inte att bejaka sin egen kultur och sitt eget folks positiva historiska gärningar (istället ligger fokus på det negativa). Detta är något som invandrare och andra grupper tillåts att göra – och gör. Parallellt med detta har vita svenskar och västerlänningar utmålats som diskriminerande och strukturella rasister, närmast onda. Det spelar ingen roll vilken politik som dominerar, skuldbeläggandet av vitheten görs på grundval av biologi. Även de oförvitliga nyfödda, de som råkar födas med ljus hy, vävs med tiden in i nidbilden som förtryckare.

Emellertid riskerar denna antivita hållning att slå tillbaka i intolerans och ressentiment. Att istället låta alla få vara trygga i det egna, är en grogrund för vänskap och hygglighet.

Såväl biologiska och genetiska som antropologiska och statsvetenskapliga rön motbevisar alltså den politiskt korrekta uppfattningen att enkom vita diskriminerar. Evolutionen diskriminerar den andre. Och den gynnar dem man håller kär. Kärleken är ingen social konstruktion.
John Järvenpää

Relaterat
Arkeofuturism som ny politisk riktning
Arkeofuturism för livets skull
Artikel om spegelneuron och empati
Recension av Janne Milld

Bilden i artikeln är målad av George P Hatsatouries

Häromveckan kom så boken För livets skull. Arkeofuturism som ny politisk riktning från tryckeriet. Genast sattes arbetet igång med att distribuera den till dem som beställt den. I slutet av förra veckan kom ett brev från en läsare. Han lovordade bokens innehåll samtidigt som han påtalade att där fanns en rad korrekturfel. När förlaget började granska detta visade det sig stämma med råge. Tydligen har ett virus varit inblandat. Det fick till följd att omkring ett par hundra ord och bokstäver hade kastats om eller raderats vid den slutgiltiga omformateringen till den pdf-fil som tryckeriet fick.

Efter den stora besvikelse som först infann sig, inleddes ett omfattande arbete med att meddela dem som rekviverat boken. Förutom problembeskrivning fick de besked om att nya, korrigerade versioner, skickas inom 3-4 veckor. Under veckan har ett tiotal läsare hört av sig med uppmuntrande ord, för vilka de härmed tackas. Och under förra helgen har författaren tillsammans med tre vänliga själar gått igenom hela boken. Ord för ord, på jakt efter fel. Kvartetten kan konstatera att korrektur är ingen lätt uppgift, särskilt inte under tidspress.

I början av veckan fördes alla rättelser in manuellt på tryckeriets dator. Möjligen finns där några smärre fel kvar, sådana som en heltidsarbetande småbarnsförälder inte kan undvika. Men de stör heller inte läsningen för någon. Om ungefär tre veckor kommer alltså den korrigerade versionen.

De feltryckta böckerna måste ju kasseras. Den som för en billig slant vill ha bränsle till kaminen ombedes att ta kontakt med förlaget.

Relaterat
Arkeofuturism som ny politisk riktning
Arkeofuturism för livets skull

Det senmoderna samhället präglas av en egalitarism som alltsedan 1968 haft grepp om Västerlandet, inte minst Sverige. Traditionella normer, knutna till den vita människan, har ansetts vara av ondo. För att uppnå ”jämlikhet” har såväl dessa normer som de nationella, etniska, historiska, kulturella och snart också könsmässiga banden luckrats upp. Målet är att alla ska betraktas som jämlika individer. I takt med detta har förändring blivit ett självändamål. Makthavarna har motat bort fungerande koncept utan att ersätta dem med något bättre. Oförutsägbarhet och otrygghet har byggts in i samhället. Där individen förr präglades av förhållningssättet tanke-handling, präglas hon idag av känsla-handling.

På detta kommer att alla världens länder lyder under kravet på överdriven ekonomisk tillväxt. Genom att makthavarna upplöser alla kollektiva band skapas rotlösa individer som, för att fylla sina liv med (kortsiktig) lycka, hänger sig åt materiell konsumtion. På så sätt upprätthålls kravet på tillväxt.

Miljöforskningen visar entydigt att nuvarande ekonomiska ordning är ohållbar. Vi lever i en förgiftad värld som kommer att förvärras av den fortsatt massiva befolkningsökningen. Varje barn som idag föds har hundratals kemikalier i sin kropp. För att säkra skördarna och mätta munnarna på jordens population krävs enorma mängder gifter i matproduktionen. Likaså är en stor del av våra vardagliga material giftiga. Framtidens politik måste vägledas av insikten att människan behöver jorden, som inte behöver människan.

Överlag måste politiken bli mer pragmatisk och helhetsinriktad, endast så kan framtida utmaningar hanteras. Detta är kärnan i arkeofuturismen, ett begrepp myntat av den franske tänkaren Guillaume Faye. Begreppet förenar traditionella värden med evolutionslära, naturvetenskap och det bästa av tekniken. Utifrån arkeofuturismen pläderas i boken för en nordisk union med en egen ekonomi och ett ekologiskt hållbart kretsloppsystem. Norden bör satsa på att bli världens mest ekovänliga samhälle. Till skillnad från många andra områden, som kommer att präglas av svält och kamp om mat och rent vatten, har Norden ännu en möjlighet att åstadkomma detta.

Respekten för naturen är ett av de tidlösa värden som med fördel kan knytas till en tydlig identitet och livsbejakande ordning. I denna har rättvisa normer återinförts och de typiskt kvinnliga – omvårdande – egenskaperna har uppvärderats. Samtidigt måste det bästa av den traditionella mansrollen restaureras och ges den komplementära status som varje fungerande samhälle kräver. Denna grund ger upphov till självständiga, harmoniska och ansvarstagande individer.

Ungefär så kan man förenklat sammanfatta innehållet i boken För livets skull: Arkeofuturism som ny politisk riktning.

Professor Gunnar Adler-Karlsson skriver i förordet att makthavarna inte reflexmässigt bör avfärda texten, utan istället försöka lyssna och förstå. Samtidsbetraktaren Jan Milld svarar för det andra förordet. Han bejakar ett av bokens viktigaste budskap, att Norden bör bilda en egen union. Avsnitt 1 är en reflekterande översikt och sammanfattning av hela boken (därefter följer 29 välstrukturerade kapitel). Det kan kostnadsfritt laddas ned här (pdf) och får gärna spridas vidare. En artikel om boken kan läsas här.

Avsnitt 1 skickades till utvalda politiker inom M, S, och SD i riksdag och regering i slutet av september. Under oktober har den i olika omgångar skickats till utvalda journalister, opinionsbildare och forskare.

Boken är i hårdpärm och trådinbunden, tämligen rikligt illustrerad. Format 148 mm ggr 219 mm. Den kan rekvireras här.

Res ett monument åt städerskan!
Utan henne kan vi ej fungera.
En Nobelpristagares försök
skulle utan henne haverera.
Hon är arbetsplatsens goda fé.
Har gjort dammsugarn till en idé.
Och en stressad VD kan få lugn på en
seglats;
städerskan ser ändå till att allting
finns på plats.

Orden är Per Engdahls. IKEAs grundare, Ingvar Kamprad, har i en intervju år 2010 sagt, att han så länge han lever kommer att anse honom vara ”en stor människa”. För det har han – återigen – smutskastats av fulmedia.

Terrordådet i Norge har lett till en vid diskussion om vad som bör göras för att stävja extremism. Glädjande nog verkar tron på det öppna och fria samtalet ha fått ett uppsving. Regeringscheferna för Sverige, Finland och Danmark har i en gemensam artikel (DN-Debatt 5/8) tagit fasta på norske statministern Jens Stoltenbergs uppmaning, att inte inleda häxjakt på åsikter med anledning av attentatet.

Texten har publicerats i respektive länders främsta dagstidningar. Inte någonstans i den talar man om att den ekonomiska tillväxten måste fortgå. Ordet ekonomi nämns överhuvudtaget inte. Det indikerar en oro över den närmast konstanta gungning som världens ekonomier har befunnit sig i sedan hösten 2008. För EU är läget så allvarligt att hela projektet kan komma att rämna. EU nämns inte heller i artikeln. Istället är fokus lagd på Norden:

”De nordiska länderna är några av världens mest öppna och fria länder. Vi har våra fötter fast rotade i demokratiska värderingar och bejakar vår yttrande- och åsiktsfrihet. Våra länder kännetecknas av välutvecklade välfärdsmodeller, stor individuell frihet och långt kommen jämställdhet mellan könen. Vi är solidariska med resten av världen och delar så väl med oss av vår rikedom som öppnar våra dörrar för människor som flyr från krig och förtryck.”

Vad gäller det sistnämnda har Sverige skiljt sig radikalt från Danmark och i synnerhet Finland som haft en jämfört med Sverige restriktiv och kontrollerad invandring. Människor som inte kunnat identifiera sig har fått lämna landet och kriminella utvisas. I Sverige har 80-90 procent av de asylrelaterade invandrarna saknat giltiga id-handlingar. Orsaken är att
svensk invandringspolitik har styrts av en välmenande överideologi: en ”oreflekterad tolerans” där allt som avviker från det traditionellt svenska och nordiska har ansetts vara ”berikande” och ”spännande”, ord som använts av Fredrik Reinfeldt och andra toppolitiker. Statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ 1996:2; 2005:17, här redovisad i SvD) ger dock inte mycket för de orden. Uppemot 25 procent av nordafrikanerna finns registrerade i brottsstatistiken (där utomeuropéer, nordostasiater undantaget, överlag är kraftigt överrepresenterade vid grova brott såsom våldtäkter och mord). Eftersom de flesta är män innebär det att uppemot 50 procent av männen kan ses som brottsbenägna. En stor del av brottsligheten i Sverige är alltså importerad. För att stävja den sortens import har Danmark nyligen infört i princip automatisk utvisning även för mindre förseelser. Sverige har alltså mycket att lära av Danmark och Finland när det gäller invandringsfrågan.

Sverige har också mycket att lära av sina broderfolk ifråga om att rikta blickarna bakåt, mot historien och de tidlösa värden som varje befolkning måste ha för att kunna möta framtiden. Sverige har ju på ett unikt sätt kapat alla dessa band eftersom postmodernismen, det inkonsekventa tankestoff som alltsedan 1968 haft grepp om Sverige, ansett dem vara av ondo. Emellertid kan ett samhälle utan normer inte fungera.

Sverige är i ett skriande behov av nya perspektiv, ett nytt paradigm om man så vill. Ett sådant erbjuds i boken För livets skull – Arkeofuturism som ny politisk riktning. Den har skrivits av undertecknad och är i stora stycken en sammanställning av idéer framförda på tankesmedjan motpol.nu. Emellertid är större delen av boken baserad på naturvetenskaplig forskning.

Boken har udden riktad mot det senmoderna projektets sämsta sidor. Dvs den linjära tron på ständig utveckling, övertron på att bakom hörnet väntar alltid något nytt och bättre. Alltsedan 1968 har svensk politik präglats av förändring som självändamål. Som en följd av detta har även fungerande koncept förkastats, dock utan att ersättas av något bättre. Ett exempel är upplösandet av tydliga könsroller. Detta skapar stress på familjenivå och ångest hos ungdomar, som inte vet vad slags identitet de ska odla. Skilsmässor och självskadebeteenden har ökat kraftigt de senaste decennierna. Ett annat exempel är skolan som till stor del har havererat. Förr kunde alla läsa, skriva, räkna och nästan alla kunde följa med i ett politiskt samtal. Många ungdomar, och vuxna, kan inte det idag.

Framtidens politik måste bli mindre ideologisk. Den måste bli pragmatisk och helhetsinriktad, endast så kan framtida utmaningar hanteras. Att rusta för framtiden är kärnan i arkeofuturismen, ett begrepp myntat av den franske tänkaren Guillaume Faye. Begreppet förenar traditionella värden med evolutionslära, naturvetenskap och det bästa av tekniken. Utifrån arkeofuturismen pläderas i boken för en nordisk union med en egen ekonomi och ett ekologiskt hållbart kretsloppsystem. Ett kapitel påvisar att vi lever i en förgiftad värld (som kommer att förvärras av den fortsatt massiva befolkningsökningen). Varje barn som idag föds har hundratals utifrånkommande kemikalier och gifter i sin kropp. Norden bör satsa på att bli världens mest natur- och ekovänliga samhälle. Till skillnad från många andra områden, som kommer att präglas av svält och kamp om mat och rent vatten, har Norden ännu en möjlighet att åstadkomma detta (jfr med fyra forskare i DN-Debatt 14/3 2010).

Respekten för naturen är ett av de tidlösa värden som med fördel kan knytas till en tydlig nationell identitet baserad på KASAM, känsla av sammanhang och meningsfullhet. Tidigare LO-ekonomen Dan Andersson berörde nyligen detta (DN-Debatt 27/7) med anledning av attentaten i Norge (Andersson verkar se positivt på upplösandet av könsrollerna, ett misstag i hans i övrigt korrekta analys). En meningskapande identitet är i linje med de tre ministrarnas förfäktande av ”trygghet, gemenskap och tillit bland människor som lever här”.

Anderssons artikel bär titeln Vi måste hjälpas åt att tolka verkligheten på nytt. En ny, realistisk och kunskapsförankrad, tolkning är alltså vad som erbjuds i den nu aktuella boken. Den utkommer i september och kommer att sändas till samtliga nordiska länders parlament liksom till åtskilliga tidningsredaktioner. Ministertrion förtäljer att Nordens framtid ska dryftas i höst i samband med Nordiska rådets session. Inför mötet kan boken därför utgöra underlag för diskussion. Som professor Gunnar Adler-Karlsson skriver i sitt förord till boken, vore det dumt att reflexmässigt avfärda de alternativa perspektiv som den presenterar.
John Järvenpää

Tillägg [detta tillägg har korrigerats i december månad]:
Boken bygger på forskningsrön samt författarens egna studier och observationer. Den ger dels en aktuell bild av hur det svenska samhället ser ut, dels förklaras varför det blivit som det blivit. Den ger också förslag på vad som kan göras för att råda bot på den felslagna utvecklingen. I övrigt förmedlas tidlös kunskap. Boken är alltså en förening av kunskap, debatt, vision och historik. Avsnitt I är en förenklad sammanfattning av hela boken. I de därpå följande artiklarna sker en fördjupning av sammanfattningen. Boken är tämligen rikt illustrerad. Av dess omkring 300 sidor är två tredjedelar nyskrivet material, resterande är artiklar från motpol. Emellertid har dessa slipats till, i vissa fall ganska rejält. Jan Milld svarar för det andra förordet.

Innehållsförteckning

Avsnitt I
ÖVERSIKT OCH REFLEKTIONER
Bakgrund och alternativ till den felslagna utvecklingen

Avsnitt II
BIOLOGI, GENETIK OCH INTELLIGENS: DE SMÅ SKILLNADERNA AVGÖR
1. Empati och mentalisering hos kvinnor och män
2. Arvsmassans betydelse
3. Pandemier och virus i det senmoderna samhället
4. Intelligensens roll
5. Nobelpriset, intellektet och testosteronet
6. Intelligensforskningen – debatten utanför Sverige
7. Kärleken till våra barn är genetisk
8. Rädsla för överlevnads skull
9. Inte så mycket fri vilja som vi tror: en konservativ och en liberal människotyp

Avsnitt III
POSTMODERNISM OCH NORMUPPLÖSNING
10. KASAM, känsla av sammanhang och meningsfullhet
11. Traditionella normer gynnar kvinnor och barn
12. Från känsla till handling: Mona Sahlin (s) och Birgitta Olsson (FP)
13. Normaliteten under attack
14. Attack mot traditionell forskning
15. Rättsväsendet: Från romersk rätt till värdenihilism

Avsnitt IV
INVANDRING OCH MÅNGKULTUR
16. Finska krigsbarn under andra världskriget
17. Balanserad tolerans och altruism vs patologisk altruism
18. Invandringen är en metafråga
19. Landskrona i ljuset av beteenden i MENA-länderna
20. Elin – ett offer för ondska i godhetens namn
21. Tillbaka till rötterna

Avsnitt V
STORSKALIGHET, EU, DEMOKRATI OCH ÖVERSTATLIGHET
22. Festung Europa
23. Från folkförsvar till ideologiexport
24. Demokrati – folkstyre, argument eller vad som helst?
25. Byråkratins kvävande sida
26. Finland som arkeofuturistiskt föredöme

Avsnitt VI
HUMANEKOLOGI OCH ARKEOFUTURISM
27. Människan behöver jorden som inte behöver människan
28. Humanekologi och arkeofuturism: en nordisk union för livets skull

EPILOG
29. Arkeofuturistiskt föräldraskap

Litteraturlista

Ett tält en regnig sommardag. Det smattrande regnet är mysigt att lyssna på. Och regnet som slår emot vattnet är en vacker syn. En fisk hoppar till där i vassen. En gång till. En gädda. Det är den fisk som barnen ätit några gånger i sommar. De har varit med på några fisketurer där flera gäddor har nappat på kroken. Spännande har de tyckt att det varit.

Att sitta i båten och cirkla runt på sjön, i väntan på napp, är som att vara i en tavla. En levande tavla. Man betraktar olika vyer, skogar, landskap, himlar och skiftningar därifrån båten. Det är harmoni.

Väl hemma är det ingalunda harmoniskt att sätta sig in i det senmoderna samhällets enorma användning av kemikalier och gifter. Det handlar inte bara om att jordbruket kräver gifter för att säkra skördarna åt jordens befolkning. Så har forskning börjat uppmärksamma gifter i vardagen, i våra kläder, möbler, tvålar, rengöringsmedel, hushållsmateriel mm. Ett i hemmen vanligt ämne är ftalater. Det förekommer i mjuka plaster och påverkar sannolikt bl a fertiliteten hos män. Forskarna har funnit att det finns mycket av detta i svenska hem (DN 8/6 2011). Man konstaterar att var för sig är plasterna/ämnet ingen fara, men sammantaget verkar svenska barn få i sig dubbelt så mycket av det än vad som anses vara acceptabelt. Karolinska institutet ger på sin hemsida följande information om ftalater.

”Ftalater är inte kemiskt bundna till plasterna vilket gör att de kan läcka ut och spridas till miljön. [---] Ftalater förekommer i låga halter i stort sett överallt på jorden. De kommer ut i miljön via läckage och spridning från varor samt från avfallsupplag. [---] Människor kan exponeras för ftalater genom inandning, från föda och dricksvatten eller genom hudkontakt. Foster kan exponeras om mamman är exponerad för ftalater, och små barn kan exponeras via modersmjölken. Ftalater har tidigare funnits i både bitleksaker och andra plastleksaker, men ett antal av dessa är nu förbjudna för sådan användning. Inom sjukvården exponeras patienter för ftalater genom plastslangar vid till exempel blodtransfusioner och dialys. I bostäder finns ftalater ofta i damm från mattor och i tapeter av PVC-plast. [---] Eftersom ftalater förekommer överallt i omgivningen exponeras människor troligen kontinuerligt för låga halter under hela livstiden. [---] I djurförsök har man visat att DEHP påverkar levern samt könssorganen och fortplantningsförmågan. Man har också observerat minskad testikelvikt efter exponering. Även flera andra ftalater ger minskad testikelvikt och minskad spermieproduktion hos djur. Sammantaget misstänks DEHP ha hormonstörande effekter och kunna påverka könsorganens utveckling vid exponering under fosterperioden. Även vissa andra ftalater har utpekats som hormonstörande i enklare cellförsök. Småbarn och foster bedöms som en särskild riskgrupp eftersom djurförsök visar att unga djur är känsligare än äldre och att ämnena kan föras över från mamman till fostret.”

Vad göra? En stor utrensning har skett av barnens plastleksaker. I köket har all plast byts ut mot stål. Durkslag, decilitermått, stekspadar mm.

På 70-talet var havsörnen nära att utrotas av gifter som PCB och DDT. PCB används fortfarande även om det har minskat till förmån för andra men likväl farliga ämnen. Det är konstaterat att fet Östersjöfisk är giftig. I Japan har delfinerna stora mängder kvicksilver i sig. Uppemot 20 procent av havens djur, t ex jättesköldpaddor, har olika tumörer och cancer. Orsaken är människan dumpning av plaster, bly och andra tungmetaller. I haven löses de upp till gift.

Under 2011 har Livsmedelsverket rekommenderat riskgrupper, såsom gravida och småbarn, att undvika fet fisk från Östersjön (troligen bör även kvinnor som funderar på att skaffa barn inom ett par år bör undvika det, eftersom gift lagras lång tid i fettcellerna). Verket har kommit fram till att feta fiskar lagrar dioxin i större utsträckning än man tidigare trott. Naturskyddsföreningen (hemsidan 19/4 2011) refererar Livsmedelsverket:

Dioxiner tillhör världens giftigaste ämnen och människor som utsätts för dioxiner kan bland annat få försämrad inlärningsförmåga, minskad förmåga att få barn, samt förhöjd risk för cancer, diabetes och benskörhet. Barn är särskilt känsliga. Livsmedelsverkets egna beräkningar visar att ett barn som äter vildfångad lax en gång per månad överskrider det tolerabla intaget. Strömming och lax från Östersjön innehåller så höga halter av dioxin att den inte ens får ges som djurfoder, men med dagens undantag tillåts fisken att säljas som matfisk.

Verket påpekar att ”att endast 17 procent av de tillfrågade småbarnfamiljerna vet att verkets kostråd gäller Östersjöfisk”. Sverige har i ett decennium haft undantag från gällande EU-regler och tillåtit människor att äta fisken. EU-parlamentarikern Isabella Lövin har i sin bok Tyst hav (2008) skrivit om förgiftningen av våra vatten:

”PCB och dioxiner, tungmetaller och kemikalier finns i dag i vatten överallt på jordklotet, till och med i obebodda områden i Arktis och Antarktis – dit de förs med havsströmmarna. Utsläppen från industrier i Centraleuropa regnar ner över Sverige, bromerade flamskyddsmedel och spår av bekämpningsmedel hittas i de minsta marina djuren. Ingenting försvinner. Allting sprids. Det är enkla grundlagar i fysiken” (AB-debatt 15/9 2011).

Kvicksilver är ett mycket starkt nervgift som påverkar bl a nervsystemet och kognitiva funktioner. Människan får i sig det via inandning och föda. Det sprids lätt i naturen där det inte bryts ned. Framförallt sprids det via utsläpp från koleldade kraftverk och vulkanutbrott. Vid dessa processer bildas atomer som far upp i atmosfären och sprids över hela jorden. I atmosfären är de inte särskilt farliga. Det blir de däremot efter nederbörd då atommolekylerna faller ner till jordens vatten. Då omvandlas det till metylkvicksilver som är oerhört giftigt. Det i sin tur ansamlas i näringskedjan, t ex fisk som äts av människor. På Färöarna, där kött från grindval tillhör basfödan, har forskare i 25 år följt 2300 personer, från barn till vuxen ålder. Resultaten visar på ett samband mellan halten av kvicksiliver i deras kroppar och mentala förmågor. Ju högre halt, desto sämre kognitiva resultat. I Kina och andra asiatiska länder oroas forskare över det kvicksilver som alstras i riset. I Sverige varnas för att gädda från 50 000 svenska sjöar, eftersom gädda står högst upp i näringskedjan i svenska insjöar mycket (hela stycket om kvicksilver baserar sig på en artikel Illustrerad Vetenskap, nr 11 2011).

Många lever nog i föreställningen att det som bränns upp också försvinner. Det verkar alltså vara en illusion. Hur mycket av det som förbränns kommer ner på jorden med regnet, och omvandlas till gift? Påverkar exempelvis kvicksilver svenska skördar såsom kinesiskt ris påverkas. Är vi rentav fångar under en gifthimmel? Detta är frågor som forskningen måste ge svar på.

Hittills har den tagit fram tillräckligt med underlag för att barnen tyvärr inte ska få äta gädda mer. Troligen blir det ingen annan fisk heller. Det vackra sommarregnet har fått en ny innebörd.
John Järvenpää

Vi står in för stora utmaningar. Regeringen har initierat en Framtidskommission som ska komma med förslag på hur dessa utmaningar ska kunna bemötas. Idéhistorikern Johan Norberg vill hjälpa till. I artikeln ”Därför är invandrarna Sveriges framtid” (Expressen debatt 10/6) anför han idel nyliberala lösningar varav en del är intressanta. T ex att skattbefria dem över 65 som vill fortsätta arbeta samt att det krävs avsevärt mindre byråkrati på arbetsmarknaden.

Däremot hamnar han snett när han förordar ”helt fri invandring”. Det skulle, menar han, rädda välfärden och bredda Sverige mentalt med nya tankar och idéer. Norberg riktar här udden mot SD som kraftigt vill minska invandringen. Hans påstående om att Sverige skulle berikas mentalt motbevisas av att Sverige, då det var etniskt homogent, globalt sett låg i framkant när det gäller antalet uppfinningar och vetenskapsmän. Det viktiga är dock att såväl Norberg som SD liksom övriga riksdagspartier helt negligerar den evolutionära och humanekologiska aspekten i sina analyser. Det är anmärkningsvärt eftersom naturvetenskaplig forskning bygger på evolutionsläran. Den är inget löst tyckande vilket däremot mycket av dagens politik är.

Vi lever i överbefolkad värld med snart 7 miljarder människor. Om 40 är vi 9 miljarder. Det ekologiska systemet har drabbats mycket hårt av överbefolkningen. Professor Tim Jackson, medlem av den brittiska regeringens hållbarhetskommission, påtalar att 60 procent av ekosystemen har rubbats. Forskningen pekar entydigt på minskad biologisk mångfald, utarmade jordar och förgiftat eller otjänligt grundvatten. Användningen av kemikalier och gifter i vår vardag och föda har ökat lavinartat. Varje barn som idag föds har hundratals utifrånkommande kemikalier i sin kropp. Inom jordbruket/ matproduktionen har användningen av giftiga ämnen blivit mer eller mindre tvunget för att säkra skördarna och förlänga hållbarheten för att kunna mätta munnarna på alla människor som ökat likaledes lavinartat.

Kina, Japan och Finland har i sin politik beaktat evolutionära aspekter. Kina och Japan vill absolut inte öka sina befolkningar, snarar minska dem. Ettbarnspolitik och införande av robotar inom äldrevården är ett par åtgärder som vidtagits. (I Sverige skulle unga, istället för den avskaffade värnplikten kunna göra en allmän solidaritetsplikt där man hjälper till inom äldreomsorgen.) Kina har också insett att landet självt inte kan mätta sin befolkning. Därför har man arrenderat åkermark i Afrika där 1 miljon(!) kineser arbetar med att producera mat – åt sig själva, åt sitt folk. Därtill har Finland, Japan och Kina mycket restriktiva invandringslagar.

Norberg tycks förutsätta att nuvarande ekonomiska ordning är en form av naturkraft som vi inget kan göra åt, utan bara försöka anpassa oss till. Han talar om att Kinas uppköp av Volvo inte är det första som kommer att drabba Sverige. Som alla nyliberaler verkar Norberg tycka det vara fullt naturligt att globaliseringen och privatiseringen fortgår utan att politiken gör något åt det, mer än försöker anpassa sig. Vilket i slutändan innebär att en kosmopolitisk klick kommer att inneha allt ägande. Detta strider mot själva grundtanken med demokratin. Om all makt utgår från folket, såsom regeringsformen stadgar, är en normal demokratisk ordning istället den där folket, svenskarna, har kontrollen över sina tillgångar och naturresurser.

Norberg liksom riksdagspartierna har sina idéer om hur samhället ska se ut. Överlag bygger dessa på subjektiva värden. Objektivt sett finns ett enda universellt värde, nämligen att människan inte får missbruka naturen. Människan behöver jorden men jorden behöver inte människan. Detta är inget tyckande, det är en kunskapsbaserad slutsats tillika evolutionär livsregel. Den regeln måste finnas med i all analys.

En realistisk politik måste erkänna det obehagliga. Ett evolutionärt scenario visar att brist på mat och (rent) vatten kommer att skapa enorma migrationsströmmar som oundvikligen kommer att förstöra även mottagarländernas redan hårt sargade ekosystem. Svält, hungersnöd och konflikter kommer att uppstå även där (jfr fyra svenska forskare, DN-Debatt 14/3 2010). För detta måste man förbereda sig. På samma sätt som varje individ har att ta ansvar för sitt liv, på samma sätt måste varje land ansvar för sitt område. Globalt krävs en högre grad av autarki där varje land tar ansvar for sina egna befolkningar, minskar sina populationer och lagstiftar om att leva i enlighet med naturens lagar. För många länder är detta troligen redan försent. För Nordens del finns dock möjlighet att utveckla ett ekologiskt, hållbart leverne utan gifter. Detta går inte att förena med mer (miljöförstörande) immigration, utan alla som nu är här måste anpassa sig efter naturens krav, vilket kan ses som ett gemensamt projekt.

Vidare bör Norden, som samhällsanalytikern Gunnar Wetterberg föreslagit, bilda en nordisk union med en egen ekonomi. Denna i sin tur idkar handel med övriga världen. I alla händelser måste framtidens politik präglas av kunskap, realism, integritet och försiktighet.
John Järvenpää

Artikeln skickades till Expressens debattsida som meddelade att man inte hade plats för den.