Ouis har inte förstått sin roll som forskare

Häromdagen publicerades texten Med M vid rodret kan man räkna med fler våldtäkter, som berör Sverigedemokraternas våldtäktsrapport och reaktionerna på den. I texten såväl som i SDs rapport refereras till forskaren Pernilla Ouis’ rön.

En av forskarnas främsta uppgifter är att leverera (objektiv) kunskap som politikerna sedan kan använda som underlag för beslutsfattande. Emellertid ogillar Ouis att SD nämner hennes forskning. Det har lett till att hon drabbats av beröringsångest. Tydligen av det starkare slaget då hon i en artikel i Newsmill, under rubriken SD förvränger min forskning, argumenterar mot saker som SD inte sagt om henne:

”SD anger i rapporten att jag forskar om heder, islam och sexualitet. Det stämmer. Men i min forskning kommer jag inte fram till samma slutsatser som SD: att problemen med våldtäkter löses genom att begränsa invandringen.”

Som sagt har SD endast hänvisat till hennes forskning. Ett par sidor senare i rapporten redovisar SD sina slutsatser, och där finns inte minsta antydan om att Ouis eller någon annan står bakom dem. Lika litet som en miljöforskare behöver stå bakom de slutsatser som exempelvis miljöpartiet drar av dennes forskning. I infantilitetens tidevarv måste sådana här självklarheter tydligen påpekas.

Samhall nästa för pk-folket.
Reaktion – redaktionen

Med M vid rodret kan man räkna med fler våldtäkter

Efter att SD häromdagen presenterade sin rapport om den kraftiga överrepresentationen av våldtäkter hos utomeuropéer, främst från MENA-länder, sökte såväl massmedia som professor Jerzy Sarnecki, BRÅ och ingen mindre än självaste statsminister Reinfeldt att vederlägga rapporten medelst politiskt korrekta metoder, såsom förenkling och dikotomisering.

Motpolarna (hej på er) Wodinaz och Oskorei har visat på BRÅs och Sarneckis haltande resonemang. Här kan kort nämnas Oskoreis blottläggande av den Sarneckiska paradoxen: ”vi kan inget veta” beträffande en eventuell ökning av våldtäkter, men SDs resultat är likväl felaktiga.

I det följande läggs krutet främst på Reinfeldt. Han avvisade rapporten med argumentet att SD försöker kollektivt ”misstänkliggöra” invandrare för att kunna ”kasta ut väldigt mycket människor ur Sverige” (SVT/Aktuellt 21.00). Samma dag detta skedde avrådde han folk från att lägga sin röst på SD (i bl a SVT/Rapport 19.30). Orsaken sades vara att det skulle kunna hota en stabil regeringsbildning. I sammanhanget varnade Reinfeldt för att det ekonomiska läget sannolikt kommer att bli instabilt igen, underförstått att med ett SD i riksdagen förvärras saken.

Beträffande kollektiviserandet hänvisar SD i rapporten till Pernilla Ouis, fil dr i humanekologi, med bland annat heder och sexualitet bland muslimer som forskningsområde. Hon har skrivit följande i en uppmärksammad rapport om kvinnors utsatthet i muslimska länder:

”The issue of women’s honour is in the domain of culture, religion and law in Arab and Islamic communities, which fosters the culture of violence and subjugation against women.”

Efter detta refererar SD till Aje Carlbom, fil dr i socialantropologi, som skrivit en avhandling om muslimer i Sverige. Han har givit stöd för den vetenskapliga hållbarheten i Ouis rön och konstaterat att:

”Emotionellt och sexuellt våld mot flickor och kvinnor är, som Ouis visar, institutionaliserat i Mellanöstern och norra Afrika.”

SD återger även Encyclopedia of Women & Islamic Cultures: Family, law, and politics. I den noteras att inga muslimska stater i Mellanöstern och Nordafrika anser att våldtäkt inom äktenskapet är ett brott. Framstående muslimska företrädare har försvarat detta system genom att hänvisa till påbud från profeten Muhammed och islams heliga skrifter. I vissa delar av Pakistan kan kvinnor som anses ha kränkt en familjs heder, enligt Jirgasystemet, dömas till att bli våldtagna.

SDs ”kollektiviserande” sker alltså på goda grunder – flera MENA-länder har ju en kollektiv kvinnosyn som skiljer sig markant från den i väst. Och eftersom man kan få medborgarskap utan att kunna ett endaste ord svenska eller ha minsta kännedom om svenska samhällsförhållanden, t ex vad gäller synen på kvinnor, så är risken stor att många av invandrare från ifrågavarande länder bibehåller sina kulturella mönster. Emellertid vill SD inte ”kasta ut” stora grupper såsom Reinfeldt gjorde gällande. I rapporten sägs att partiet vill utvisa dem som begår grova brott såsom våldtäkt, även de som haft medborgarskap i mindre än tio år. Så sker inte alltid idag och medborgarskap kan inte återkallas. Regeringen Reinfeldt har inte gjort ett dyft för att råda bot på detta systemfel.

Reinfeldt har liksom flertalet toppolitiker själv intagit en kollektiviserande och misstänkliggörande attityd, förvisso inte gentemot invandrare och deras kulturer men gentemot det svenska samhället. ”Ursvenskt är bara barbariet” är ett sådant uttalande som kan tillvitas Reinfeldt. Hans regering har också gett DO ytterligare resurser att bedriva korståg mot Sverige (och ytterst också svenska folket), som myndigheten anser vara en rasistisk-diskriminerande struktur.

Där SD kollektiviserar kring bisarra beteenden som sanktioneras i somliga invandrarkulturer väljer Reinfeldt istället att kollektivt misstänkliggöra sitt eget land och folk. Sistnämnda inställning är historiskt unikt – i alla tider har alla makthavare värnat sitt egna framför det främmande.

I rapporten skriver SD att man vill kraftigt begränsa invandringen, bl a för att stävja importen av än fler våldtäkter och mer brottslighet. I andra sammanhang knyter SD denna begränsning till ekonomi. Man konstaterar att Sverige berikar andra folk på bekostnad av minskad välfärd. Här kommer man alltså in på Reinfeldts andra argument, att en röst på SD skulle bidra till att undergräva ekonomisk stabilitet.

Emellertid vet Reinfeldt mycket väl att invandrare är överrepresenterade vad gäller arbetslöshet och därmed också bidragsberoende. Ett sociologiskt faktum är att arbetslöshet ökar risken för kriminalitet. Det kan t o m Sarnecki intyga. Under Alliansens hittillsvarande fyra år vid makten har uppemot 400 000 personer invandrat varav en mycket stor del inte får arbeten. Redan 2003 påtalade ekonomiprofessor Bo Södersten att kostnaderna för svensk invandringspolitik ”blir alltmer av det absurdas teater”. ”I ett läge där den svenska välfärdsstaten krackelerar är den linjen knappast längre hållbar” (DN Debatt 030328). Ändå förfäktar Alliansen liksom den s k oppositionen än mera massinvandring.

Reinfeldt, liksom Sahlin och kompani, är nog inte medvetna om de praktiska konsekvenserna av deras politiska utspel: med de(M) vid rodret kan man räkna med fler våldtäkter och mera kriminalitet.
Reaktion – redaktionen

Att bryta den mentala fångenskapen

På motpol har nyligen publicerats två uppmärksammade inlägg: Islamiseringsdiskursen av Oskorei som replikerades av Wodinaz.[1] Två spår kan utkristalliseras ur dem. Oskorei menar att nämnda diskurs utmärker debatten om mångkultur, inte minst på nätet. Detta i sin tur åsidosätter andra relevanta perspektiv där exempelvis fokus på ”svenskfientligheten”, som erkänner förekomsten av svenskar, torde vara mer konstruktivt än ett ensidigt fokus på islam. Oskorei antyder att Sverigedemokraterna, SD, företräder en sådan diskurs.

Wodinaz nämner inte SD men han talar om att ”kulturnationalisterna” – till vilket SD räknas – värjer sig för att tala om etnicitet ”hela tiden, men de skapar en miljö där svenskar har konkurrensfördelar. Tråkiga tendenser är dock om de förnekar existensen av etnicitet.”

Den sista meningen indikerar en viss parallellitet till Oskoreis efterlysning av en större inriktning på etnicitet, där fokus på svenskfientligheten alltså vore värdefullt. Vad anbelangar denna fientlighet har SD flera gånger markerat häremot och termen är en naturlig del i partiets begreppsvärld. Under sin sommarturné har SDs ledare Jimmie Åkesson använt det. I partiorganet SD-Kuriren såväl som på nätet hänvisar SD till termen. Och efter att 16-årige Beatrice hedersmördades av en irakisk yngling i Västerås i våras, skrev SDs ungdomsledare Erik Almqvist: ”För detta, och alla andra svenskfientliga dåd och mediala svek mot svenskarna, får inte gå förbi obemärkt. Vi glömmer inte och vi förlåter inte. Varken idag eller om 4 månader när vi sitter i riksdagshuset.”

Där Oskorei anser att svenska kritiker av mångkulturen bör hämta inspiration från islams ”livsdugliga” sidor – såsom dess kollektiva identitet och solidaritet samt tydliga könsroller – lyfter Wodinaz istället fram traditionella västerländska värden som objektiv rättvisa, sanningssträvande och framförallt traditionell kristendom – sådant som SD i stort ställer sig bakom. Dessa värden bidrar till den av Wodinaz eftersträvsamma ”miljö där svenskar har konkurrensfördelar” – ur evolutionär synvinkel korrelerar termen ”konkurrensfördel” med Oskoreis ”livsduglighet”.

I viss mån förespråkar SD även mer renodlade liberala värden än de av Wodinaz redovisade, något som Oskorei å det kraftigaste avvisar. Här ska man emellertid ha i åtanke att SD inte anammat liberalismens essens, där individen och individualismen står i centrum (understödd av en urartad katalog av s k mänskliga rättigheter). För SD står samhällets, och därmed kollektivets, bästa i centrum. Inom den kollektiva kulturella referensramen kan individen emellertid bejaka och odla sina intressen. Inom islam står istället religionen alltid i centrum och det är ofta svårt för individen att utveckla sin potential.

Naturligtvis kan man hitta stolliga uttalanden av enskilda och högt uppsatta personer i partiet. Sådana retoriska utspel skiljer sig dock alltsomoftast från det realpolitiska SD, vilket det skrivna ordet – och därmed också det mera genomtänkta – här får representera. Förvisso har SD definierat islam som en klar och tydlig fiende (och man tycks ha en okritisk inställning till Israel vars politisk ju är en starkt bidragande orsak till den massimmigration av MENA-folk som SD är emot). Men i partiets skrifter framträder en mera mångfacetterad bild med en breddad och allmän kritik av mångkulturen. Inte sällan hänvisas till exempelvis Harvardprofessorn Robert Putnam vars forskning om bristande tillit i mångkulturella samhällen har föga fokus på islam. I länken ”Våra åsikter”, utlagt på partiets startsida, sägs bl a följande under rubriken ”En ansvarsfull invandringspolitik”:

”I vårt Sverige värnas det svenska kulturarvet, ett folkhem byggt på en gemensam värdegrund och svenskarnas rätt att utveckla sin kultur på egna villkor. I vårt Sverige hjälper vi människor i nöd, men den svenska välfärden och landets välbefinnande kommer i första hand. I vårt Sverige förs en ansvarsfull invandringspolitik. Den mångkulturella samhällsordningen är i dag ett allvarligt hot mot den inre sammanhållning och stabilitet som utgör grunden för hela den solidariska svenska välfärdsmodellen.”

Frasen om ett ”folkhem byggt på en gemensam värdegrund och svenskarnas rätt att utveckla sin kultur på egna villkor” fångar in såväl det retrospektiva och traditionalistiska som ett närmande till etnopluralismens princip om varje folks rätt att själv bestämma över sitt öde.

Man anger några konkreta förslag för att lösa problemet:

”En kraftig begränsning av asyl- och anhöriginvandringens omfattning till en nivå som inte är högre än den i våra grannländer Danmark och Finland.

En återgång till den assimileringspolitik som gällde fram till mitten av 1970-talet och som innebär att det är invandrarna som skall anpassa sig till det svenska samhället och inte tvärtom.

Ett kraftigt utökat stöd till FN:s flyktingorgan, UNHCR, och de miljontals verkligt nödlidande flyktingar i världen som saknar möjligheter och resurser att ta sig ifrån konfliktområdenas närhet.”

Som synes nämns här inget om den frivilliga repatriering som partiet i andra sammanhang har talat om. Gällande begränsningen av massinvandringen klargör Jimmie Åkesson, i den film som likaså finns (direkt, längst upp) på partiets startsida och där han inte säger något alls om islam, följande:

”Om man har en översvämning hemma så är den första åtgärden att stänga av kranen. Och det är precis det vi vill göra.”

Vad partiet sedan i praktiken lyckas åstadkomma med sitt inträde i riksdagen är en helt annan fråga. En sak som däremot står klar är att man kommer att lyckas bryta den mentala fångenskap som riksdagspartierna och den politiska korrektheten försatt oss i. Därmed är ett första, oerhört viktigt steg taget.
Reaktion – redaktionen

[1] Oskorei har idag skrivit ett uppföljande, klargörande inlägg vari hänvisas till nordiska traditioner och seder framför islam; vidare ett distanserande till total etnisk homogenitet, t ex anser Webblogg Oskorei att adopterade och ingifta mycket väl kan inkluderas i den etniskt, svenska gemenskapen.

Efter att alla ”tagit sitt ansvar”

För någon dag sedan recenserades Janne Millds vitbok på motpol. En av de som kommenterade recensionen önskade sig en utveckling av ”påståendet att Sverige kan utvecklas mot ett ’scenario likt de värsta’ kåkstäderna i länder som Mexiko och Sydafrika”. Eftersom yttrandet inte fälldes av Milld själv utan av undertecknad, som har förståelse för att det – för den oinsatte i allmänhet och den politiskt korrekte i synnerhet – kan verka dramatiskt, synes ett förtydligande, om än kortfattat, vara på sin plats.

Av recensionen framgår att Millds vitbok mynnar ut i en oerhört pessimistisk slutsats: Sverige befinner sig i ett tillstånd av ”lågintensiv krigföring” riktat mot Sverige. Konklusionen emanerar ur statistik och massvis med konkreta exempel ur verkligheten vilket sammantaget, sedan ett antal decennier tillbaka, visar på en på en mycket kraftig ökning av grov våldsbrottslighet såsom misshandel, mord, personrån, våldtäkter, skolbränder och åldringsrån; härtill har räddningspersonal ofta svårt att utföra sina arbeten på ett normalt sätt i invandrartäta områden eftersom de utsätts för stenkastning och dylika angrepp. I invandrartäta skolor har lärare likaså svårt att arbeta under normala premisser. Allt detta plus mycket annat, som Milld och flera andra initierade bedömare redovisar, kan sättas i samband med massinvandringen där i synnerhet människor från MENA-länder, Mellanöstern och Nordafrika, svarar för en mycket stor överrepresentation.

Om någon för 20 år sedan hävdade att räddningspersonal i framtidens Sverige skulle behöva polisens beskydd för att kunna utföra sitt värv, eller att Malmö allmänna sjukhus liksom skolor runtom i landet skulle behöva väktare för att kunna bedriva sina respektive verksamheter på ett adekvat sätt, så skulle många nog ha rynkat på ögonen åt vederbörande.

Riksdagspartierna vill att ”bördan ska fördelas” och att alla kommuner ska ”ta sitt ansvar” i betydelsen ta emot så många invandrare som möjligt. Socialdemokraterna har t o m krävt ett Lex Vellinge, ett avskaffande av det kommunala självstyret för att på så sätt tvinga alla landets kommuner att bli mångetniska. I detta ligger ett erkännande av problematiken; politikerna är medvetna om att de kommuner som tagit emot stora skaror lider av beskrivna problem. Utöver våldet handlar det om arbetslöshet och ett skyhögt bidragsberoende hos många utomeuropéer, särskilt MENA-folk (som idag utgör omkring en miljon av Sveriges befolkning). Trots detta pratar ingen av nämnda politiker om att minska immigrationen.

Så när alla kommuner ”tagit sitt ansvar” parallellt med bibehållen massinvandring – vad händer då?

Oavsett vad som händer verkar riksdagspolitikerna åtminstone utåt sett – de bor ju inte i mångkulturella områden och de låter inte sina barn gå i mångkulturella skolor utan sätter dem i högfungerande (privat)skolor – leva i föreställningen att ett mångkulturellt lyckorike hägrar bakom hörnet. Mot bakgrund av givna bild kan det inte uteslutas att ett scenario i vilket somliga områden blir som de värsta kåkstäderna i Brasilien, Mexiko och Sydafrika, istället är det som väntar.
John Järvenpää

Relaterat:
Att föreställa sig framtiden
Överheten erkänner den mångetniskaonflikten
Landskrona i ljuset av nordiskt respektive semitiskt beteende
”Inget man förväntar sig”

Fegheten inom oss upprätthåller sveket

”[H]ur kan man bortse från de negativa konsekvenserna i form av våldsbrottslighet och växande otrygghet? Hur kan man vara så cynisk, hjärtlös och i avsaknad av empati med de drabbade? Hur kan man göra sig så blind för tecknen på att vårt samhälle går mot upplösning?”
- Jan Milld

Vitbok: Mångkulturellt facit – en sammanfattning är författaren och mångsysslaren Jan Millds tredje bok om invandringen och dess konsekvenser på en rad områden: socialt, kulturellt, demografiskt, ekonomiskt, demokratiskt, politiskt mm. Som titeln antyder är boken ett sammandrag på 184 sidor av en längre bok om ca 700 sidor. Den längre versionen kan laddas ned gratis på adressen www.vitbok.se.

Milld har alltsedan 60-talet en gedigen vänsterbakgrund, idag betecknar han sig som ekodemokrat. I början av 90-talet, då han var aktiv i miljöpartiet, märkte han att alla frågor kunde diskuteras öppet. Alla utom en, invandringen. Det fick honom att själv börja studera ämnet. Han fann att den bild som riksdagspartierna och media hade i frågan stämde föga överens med verkligheten.

I de tre böckerna liksom i de otaliga artiklar Milld skrivit – allt utlagt på hans hemsida www.bgf.nu - framkommer att konsekvenserna av invandringen överlag är utomordentligt negativa. Den förda politiken har egentligen inte, annat än marginellt, medfört något positivt för Sverige. Att framhålla exotisk mat som exempel på mångkulturell välsignelse kan göras endast av den som ämnar äta sig igenom tillvaron.

I Mångkulturellt facit underbygger Milld, som vanligt, resonemangen på ett på grundligt sätt. Han gör det med hjälp av den uppsjö av fakta, rön, rapporter, statistik och böcker som allmänheten inte får ta del mer än fragmentariskt, om än ens det, eftersom media istället dränker medborgarna med irrelevant information samt propaganda om mångkulturens påstådda förtjänster (även om verkligheten börjat komma ifatt och det blivit allt svårare att dölja den).

Ett frapperande exempel på detta mörkläggande gäller den gängse bilden av diskriminering. Riksdagspartierna står här bakom DOs svartvita syn enligt vilken Sverige och ytterst även svenskarna diskriminerar invandrare på alla upptänkliga plan. Milld visar hur samma krafter som envist hävdar att det inte finns något ”vi och dom” med emfas verkar för en dylik uppdelning när det gäller att påvisa diskriminering.

Han visar också att det i själva verket är svenskarna som stundom diskrimineras. Detta är uppenbart inte minst beträffande hetslagstiftningen som svenskarna de jure inte har möjlighet att åberopa; likheten inför lagen har satts ur spel. Ett annat exempel gäller det s k äldreförsörjningsstödet, ÄFS. Det ger nyanlända invandrare över 65 år – sådana som överhuvudtaget inte bidragit till den svenska ekonomin – mera i försörjning än vad en del svenska pensionärer, som arbetat stora delar av sina liv, kan få.

Gällande den förmenta diskrimineringen på arbetsmarknaden redovisar Milld SNS’s rapport Bortom etnicitet skriven av Farboi Rezania m fl 2007. Dess slutsats:

”Vår undersökning visar att etnicitet inte spelar någon större roll för att få arbete. [---] Genom en enveten upprepning har en rad aktörer lyckats etablera föreställningen om den diskriminerande arbetsgivaren som en ovedersäglig sanning. Det betyder däremot inte att denna föreställning stämmer med verkligheten.”

Fram till mitten av 70-talet var förvärvsfrekvensen högre bland invandrare än bland svenskar. Milld hänvisar till forskare som anger flera skäl till den förändrade situationen. Att många invandrare idag inte har arbeten beror på övergången från arbetskraftsinvandring till asylrelaterad dito. Inte sällan saknar de senare den kompetens som krävs för att få mer avancerade jobb. Samtidigt har globaliseringen lett till att många företag flyttar utomlands vilket leder till färre arbetstillfällen på hemmaplan. Slutligen har Sverige tagit emot alldeles för många människor i förhållande till antalet arbeten.

Flera gånger blickar Milld tillbaka i tiden för att jämföra gårdagens Sverige med samtiden. Härvid citeras en av det svenska försvarets skrifter, Om kriget kommer, som behandlar landsförräderi. I den kan bl a läsas: ”Delta inte i propaganda mot Sverige. Motarbeta den istället. Det är landsförräderi att gå fienden tillhanda!” Skriften är från 60-talet då statsminister Tage Erlander, efter raskravaller i USA, konstaterade:

”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om befolkningen utan också i många andra avseenden.”

När man idag lyssnar till Erlanders partikollega Mona Sahlin kan man istället få höra diametralt motsatta påståenden som att svenskar är ”så avundsjuka på invandrargrupper” eftersom de enlig henne har ”en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop [dem]. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker?” Reinfeldt har under sin tid som statsminister sagt: ”Ursvenskt är bara barbariet, resten av utvecklingen har kommit utifrån.” När moderate politikern Agneta Östman-Wenger inför valet 2006 uttrycket sig försiktigt positivt om sitt eget folk utsattes hon för ett häftigt påhopp av dåvarande partisekreterare Sven-Otto Littorin som blev så ”förbannad så att jag kokar. Man säger inte så, man skriver inte så och man tänker inte så om man är moderat.” Agneta Östman-Wenger gick själv ur partiet.

Fallet Östman-Wenger, som är ingalunda unikt, sätter fingret på de mekanismer som bidrar till att skapa och bibehålla det politiskt korrekta (för)trycket. Milld anger rädslan för utstötning som den främsta – att inte följa strömmen leder till utstötning. Han radar upp så många citat och ageranden från organisationer, opinionsbildare, forskare, riskdagpartierna och massmedia, att han sammantaget lyckas teckna bilden av ett intressekomplex som medelst mörkläggning, åsiktsförtryck och ensidighet har drivit en gemensam linje för att omvandla Sverige till en mångkultur.

Milld tar upp brottsligheten som av politiskt korrekta forskare och politiker anses bero på – diskriminering. Ett synsätt enligt vilket individen själv inte har ansvar för sina gärningar utan kan skylla på samhället, det svenska. Milld redovisar hur ökningen av våldsbrott sett ut från 1950 fram till dags dato. År 1950 låg antalet misshandelsfall på
7 400. Fram till 2009 hade siffran stigit 12-faldigt till 86 000. År 1950 var antalet anmälda våldtäkter 350, 2009 var den siffran 5 900.

Invandrare, särskilt från Mellanöstern och nordafrikanska länder, står för en kraftig överrepresentation vid samtliga grova våldsbrott: mord, våldtäkter, personrån, åldringsrån etc. Som förklaring till denna överrepresentation nämner Milld bl a deras annorlunda kulturer och livsstilar, som ofta är väsensskilda från de svenska och nordeuropeiska sätten att leva. Känslosvall och högljuddhet hör normalt till beteenderepertoaren i dessa områden varav en del dessutom präglats av krig och konflikter. Hederskulturer som innebär att man lätt blir kränkt av diverse saker, och där hedern kan återupprättas enkom med hämnd och våld, är även det ganska utbrett. Synen på kvinnan är alltsomoftast radikalt annorlunda, hon står lägre i rang än mannen och har färre rättigheter. Islam är en ytterligare faktor innebärande att icke-muslimer inte ses med blida ögon av muslimer. ”Otrogna” är en typiskt nedsättande benämning som inom islam används för att definiera icke-muslimer. Detta kan jämföras med kristendomens, Nya testamentes, kärleksbudskap som präglat det nordiska sinnelaget, och som innebär en hög grad av tolerans och att konflikter löses med samtal.

Milld är noga med att inte utmåla alla invandrare som ett homogent kollektiv. Han jämför nämnda siffror med vad invandrare från olika länder uppvisar. Invandrare från länder som Kina, Taiwan och Japan har en avsevärt lägre brottsparticipation än vad alla andra invandrargrupper, inklusive de nordiska, har.

Milld kastar även ljuset på det stora antalet skolbränder, flera hundra bara under de senaste åren, som vanligtvis sker i invandrartäta områden. Varje svensk är idag medveten om att räddningstjänsten, brandkår och ambulans, ofta behöver polisbeskydd för att kunna utföra sitt jobb.

Demografiskt tar Milld fasta på det faktum att svenska folket kommer att bli en minoritet och bytas ut mot invandrade folk (om inte en radikal kursändring sker inom en mycket snar framtid). Han använder begreppet ”avsvenskningen” för att åskådliggöra hur denna process redan kommit dithän att invandrare helt tagit över områden som tidigare bebotts av svenskar, områden som ibland liknar krigshärdar dit räddningspersonal – som i krigstider åtnjuter ett särskilt skydd – alltså ej vågar sig in utan polisbeskydd. Detta, tillsammans med allt annat som redovisas i boken, får Milld att dra följande nedslående slutsats:

”Antalet offer för misshandel och våldtäkter har ökat varje år och nått nivåer som hör krigstider till. Det blir ingen överdrift att säga, att det nu pågår ett lågintensivt krig i Sverige – riktat mot vårt samhälle och vårt folk.”

Detta knyts till begreppet förräderi; Milld tillstår att det är ”ett starkt ord, men vad kan bättre beskriva den samhällsupplösning som åstadkommits i Sverige” där ”gränserna öppnats för en storskalig invasion…”.

Avsnitten om våldsutvecklingen är speciellt skrämmande. Millds redogörelse väcker många funderingar varav följande kanske kan belysa saken än mer: Om man under andra världskriget ställde frågan till Londons civilbefolkning om huruvida de var rädda för tyskarnas bombningar av staden, skulle de flesta naturligtvis ha svarat jakande. Samtidigt fanns det i tyskarnas räder en tämligen hög grad av förutsägbarhet, något som i sig är trygghetsspakande. Britterna visste att man låg i krig och när sirenerna började tjuta visste alla att man skulle söka skydd. Det intressanta är att jämföra detta med graden av förutsägbarhet i dagens mångkulturella samhälle. Svenskarna har svårt att se samband mellan våldsutvecklingen och den förda politiken och många förnekar fakta av rädsla för att verka intoleranta. Talrika studier visar att människors rädsla för att drabbas av våld liksom deras känsla av otrygghet har ökat stadigt de senaste 20 åren. Graden av förutsägbarhet kan således sägas vara lägre i Sverige i fredstid än i England under andra världskriget.

I en undersökning från 2009, The Unknown Warriors av journalisten Nicholas Pringle, fick brittiska krigsveteraner svara på frågor rörande samhällsutvecklingen i Storbritannien efter kriget. Nästintill samtliga svarande, 149 av 150, är mycket besvikna. En stor majoritet knyter detta till massinvandringen och omvandlingen av landet till mångkultur. Många känner sig förråda av sitt lands politiker. En veteran uttrycker detta med orden:

”Vi slogs och dog för vårt land men nu är vi rädda för att gå ut på kvällen. Vårt land ges bort till utlänningar […] Vår kultur vittrar sönder i en eskalerande takt och vi är nästan förbjudna att prata om detta.”

Från andra europeiska länder såsom Norge och Frankrike kommer liknande utsagor från krigsveteraner vilka slogs mot nazismen. De menar att invandrare, företrädesvis muslimer, är på väg att ta över deras länder med politikernas goda minne. Till skillnad från konventionell krigföring och dess militära ockupation använder kritiker av massinvandringen termer som ”civil ockupation” eller ”kolonisation” för att beskriva skeendet.

Tar man hänsyn till dessa utländska betraktelser ter sig Millds slutsats om förräderi som rimlig. För den ärlige läsaren räcker det emellertid med att ögna igenom Mångkulturellt facit för att instämma i hans konklusion. Priset för detta svek kommer våra barn och barnbarn att få betala i form av än mer våld och otrygghet – ett scenario likt de värsta kåkstäderna i Braslien, Mexiko och Sydafrika kan bli följden – om inget görs nu.

Milld har på ett sakligt och begripligt sätt, på en välskriven och enkel men likväl icke torftig svenska, gett oss en lättöverskådlig och mycket viktig bok. Den rekommenderas å det varmaste till alla som vill ha ett facit på sveket. De som redan har insikten bör införskaffa boken och ge bort till de mindre vetande. Släkt, vänner och bekanta torde inte ha något emot att få lite omväxling till det politiskt korrekta dravel som de dagligen serveras.

Oaktat detta ska Milld ha en eloge för sitt mod och lidelsefulla engagemang. Där har vi alla något att lära oss, ty rädslan och fegheten inom de flesta av oss är det som ytterst upprätthåller sveket. Det minst fega varje ansvarstagande medborgare kan göra är att vägra ge sin röst till något av riksdagspartierna i höstens val.
John Järvenpää

Normaliteten under attack – hbt-lobbyn granskad

”Man kan förstöra incestförbudet endast genom att förstöra kärnfamiljen som kulturens/samhällets primära institution. Kärnfamiljen är skolan i värderingar för ett sexistiskt, sexuellt hämmat samhälle.”
- Andrea Dworkin, ledande queerteoretiker som inspirerat delar av hbt-rörelsen

”Död åt kärnfamiljen!”
- Gudrun Schyman

”Så länge ett land inte älskar sina homosexuella kan vi inte vara säkra på att nya koncentrationsläger inte byggs.”
- Andreas Carlgren (C)

”Den [Pridefestivalen] behövs så länge diskriminering existerar.”
- Kulturminister Lena Liljeroth[1]

I dagarna avhålls årets stora hbt-händelse, Pridefestivalen, i Stockholm. Om detta brukar medierna förtjust rapportera som vore det lika revolutionerande och progressivt varje år, att se allehanda sexuella avarter inta huvudstadens gator. Ledande politiker är gärna där för att bedyra sin tolerans.

Fram till för 15 år sedan hyllades livet på samma plats under samma tid. Då var det Stockholms vattenfestival som lockade 10 000-tals människor ut på gatorna för att celebrera och avnjuta den vackra sommaren. Vattenfestivalen ansågs dock, av somliga, vara för tråkig och oglamorös varför den fick maka på sig till förmån för Pridefestvialen.

Att byta ut ett festspel tillägnat ett av livets absoluta fundament mot något som på normalt manér inte är kapabelt att ge liv, ger en vink om vad överheten tycker är värdefullt i dagens samhälle. Detta ”värdefulla” är knutet till (oreflekterad) tolerans i mångfaldsrelaterade frågor. Hit hör sådant som massinvandring, mångkultur, upplösande av traditionella värden och normer samt gynnande av hbt: homo-, bi- och transsexualitet. Hbt-fenomenet anses spegla friheten och toleransen och ytterst också den nya, frigjorda människan.

Inom EU finns för vart och ett av de västeuropeiska länderna en hbt-bejakande överhet: politiker, mediafolk, forskare och numera även kyrkliga företrädare. Den svenska överheten har starka band till vad som i följande text benämns hbt-lobbyn, dvs individer och grupper som med olika medel påverkar politiker och massmedia att acceptera intressen som gagnar främst homosexuella, men även bisexuella, transsexuella och queer-personer. Sistnämnda grupp har fått en del att använda termen hbtq vilket dock inte görs här.

Sociologiskt sett är det av vikt att granska grupper med makt, hur denna används och på vilket sätt samhället påverkas av detta.

I det följande granskas argument och metoder som hbt-lobbyn och till den närstående grupper och rollfigurer använder. Som huvudexempel används två artiklar som behandlar hbt-ares, främst homosexuellas, situation. Den ena är baserad på kriminologen Eva Tibys rön. Hennes forskning har varit utomordentligt viktig för att mana fram bilden av hbt-gruppen som förtryckt.

Den andra artikeln är signerad Maria Sjödin, då hon var vice förbundsordförande för RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande. RFSL åtnjuter statsfinansierat miljonstöd och är den främsta pådrivaren inom hbt-lobbyn. Sjödins artikel är typisk för den argumentationsteknik som RFSL och lobbyn använder sig av.

Som komplement till dessa artiklar används andra texter och uttalanden av lobbyn. Dessa analyseras, ibland jämförs de med kritiska röster. Stundom görs jämförelser med andra mångfaldsrelaterade fenomen i syfte att visa på likheter och skillnader med hbt-företeelsen.

I första hand granskas Sverige men i förbifarten kommer att belysas hur EU alltmer normaliserar hbt-krav på bekostnad av det som historiskt sett, över hela världen, har varit och statistiskt sett är det normala: konstellationen mamma-pappa-barn, kärnfamiljen, och värden knutna härtill.

Tendentiös forskare
Inför 2004 års Pridefestival presenterade Tiby sin forskning om ”hatbrott” på DN-Debatt (27/7 -04). Hon hade använt en av sina äldre studier från 1996, redovisad 1999 med titeln Hatbrott?, som referens till 2004 års uppföljningsstudie. Cirka 2000 hbt-personer tillfrågades båda gångerna. Likaså var frågebatteriet om brotts- och utsatthetstyper identiskt. Det tar upp mobbning, diskriminering, förolämpningar, förtal, skadegörelse, stöld, rån, hotelser, våldsbrott och sexbrott.

Några siffror från 2004 visar att 12 procent av de svarande sade sig ha drabbats av våldsbrott, 11 procent av sexbrott. Förtal och förolämpningar var det absolut vanligaste, 80 procent svarade att de varit med om det. År 1996 uppgav 25 procent att de upplevt hatbrott ”någon gång under sin livstid”. 2004 lämnade 52 procent det svaret.

Tibys äldre studie tog upp hatbrott under hela livstiden. Den senare studien gäller endast uppföljningstiden, alltså åtta år. Ifråga om studien från 1996 kan man invända mot formuleringarna att ”någon gång” under livstiden ha ”upplevt” hatbrott. Att ”uppleva” något är sannerligen inte detsamma som att faktiskt ha utsatts eftersom en upplevelse alltid är subjektiv. Två människor kan tolka en likadan händelse diametralt olika. Beträffande ”någon gång” kan det hållas för troligt att nästan vilken person som helst kommer att säga att man ”någon gång” under sin livstid känt sig utsatt.

Tiby upplyser om att båda studierna riktades till alla medlemmar i RFSL. Detta innebär att flera svarande är mer eller mindre aktiva hbt-personer. Vissa torde kunna räknas som militanta, de syns utåt, manifesterar och provocerar. Det ligger i sakens natur att man då får höra en och annan kommentar.

Även Tiby nämner denna förklaring: hatbrotten kan bero på en faktisk ökning orsakad av att hbt-personer i ökad grad varit exponerade. Benägenheten att göra polisanmälan och viljan att berätta i enkäter kan också ha ökat, menar Tiby vidare. Detta kan bland annat bero på att lagar har ändrats, att medier fokuserat på hatbrott, att mera forskning gjorts på området och mera debatt förts i frågan.

Tiby gör ingen redig distinktion mellan så kallade hatbrott och förolämpningar. I själva verket sammanfattar hon i princip allt som homosexuella utsatts för – inklusive verbala förolämpningar – under kategorin ”hatbrott”, ett begrepp som onekligen ger obehagliga associationer.

Begreppet är en produkt från USA där det använts i ett par årtionden. Från början betecknade det rena våldshandlingar med rasistiska motiv. Liksom då begreppet hatbrott introducerades, omfattar det i sin nuvarande användning hets och rasism endast från (heterosexuella) vita människors sida (ett ensidigt synsätt som undertecknad behandlat flera gånger, se t ex kapitel 10 i boken Politisk korrekthet: likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering, 2006). Dessutom har begreppet förskjutits till att omfatta ett betydligt bredare spektrum än rasistiska våldshandlingar, något som kommer att visas i denna text. Kritiker har därför pekat på att det är ett instrument för att kväsa kritik.

I Sverige började begreppet få fäste först i början av 2000-talet. När man då sökte på nätet efter ”hatbrott” fick man fram endast enstaka svenska artiklar. Inte i någon av dessa gavs någon lingvistisk förklaring till begreppet, dess historia eller vad som inbegrips i det. Tiby gör sitt bästa för att lansera ordet hatbrott. I sin DN-artikel använder hon det 13 gånger. Likaså används den i rubriken till Marie Sjödins artikel samt och flera gånger i själva texten. Detta upprepande tycks syfta till att inpränta termen hatbrott i allmänhetens medvetande.

Förolämpning är inte hatbrott
För åren 1996 till 2004 visar Tibys resultat alltså på en fördubbling av ”hatbrott”, från 25 procent till 52 procent. En absolut majoritet, hela 80 procent av de tillfrågade, svarade att de under de senaste åtta åren drabbats av förtal, förolämpningar och andra muntliga trakasserier. Som nämnts gör Tiby i DN-artikeln ingen reell skillnad på förolämpning och hatbrott. Detta framgår också i formuleringar som: ”Sammanfattningsvis visar siffrorna från studien om hatbrott mot hbt-personer en markant ökning de senaste åtta åren. Den största ökningen ligger på brottstyper som förtal, förolämpning och muntliga trakasserier.”

Som redan antytts finns det klara brister med att kategorisera ”förolämpning” som ”hatbrott”. För förolämpning finns det redan en paragraf i lagtexten. Härvid nämns inget om hat. Omvänt inbegrips förolämpning inte i hatbrott eller rättare sagt i paragrafen hets mot folkgrupp som redovisas i Brottsbalken, kapitel 16, paragraf 8.

Vad som är en förolämpning är alltsomoftast en subjektiv bedömning. Ett uttalande som av en person uppfattas som förolämpande behöver inte alls uppfattas så av en annan. Den lättstötte tolkar minsta antydan till skämt som ett hån, han tar det personligt, medan den frisinnade kan skratta åt det.

Härvidlag kan man notera att filmer, sketcher och dylikt är fulla av förolämpningar åt vilka människor skrattar. Det gäller såväl skämt om homosexuella, heterosexuella, överviktiga och flintskalliga som skämt med anspelning på etnicitet, religion, nationalitet osv. Gränsen mellan skämt, förolämpning och mobbning är i det verkliga livet ofta hårfin. Att i biosalongen eller i den privata sfären få skratta åt sådant som de sociala umgängeskoderna annars förbjuder oss ger utlopp åt det undertryckta. Med psykoanalytisk tolkning är skämten och skratten ett slags säkerhetsventil som hindrar oss att i det verkliga mötet med andra människor bete oss klandervärt.

Homosexuella skämtar om och hånar heterosexuella. Dessutom skämtar de gärna om sig själva och ibland förolämpar de faktiskt sig själva. Ståuppkomikern Jonas Gardell till exempel har sagt att han ”kan skämta om bögvåldtäkter”. Men han fyller i med att ”Alla kan inte skämta om allt.” Så kan homofober inte skämta om homosexuella, det har de inte mandat till. ”Ondskan blir då alltför ond”, som när man skämtar om mordet på Anna Lindh”, menar Gardell (Göteborgs-Postens bilaga Två dagar 11/9 -04; av artikeln framgår att Gardell är nära vän med Mona Sahlin, som säger att hon känner sig ”välsignad som får känna Jonas”).

Med tanke på att det finns exempelvis antikristna och antimuslimska ståuppkomiker som skämtar om och hånar dessa trosåskådningar ter sig Gardells resonemang om kollektiva grupper emellertid som något inkonsekvent, i synnerhet om man beaktar att han själv hånar traditionell kristendom, den som anser att utlevd homosexualitet är en synd. Som journalisten Siewert Öholm noterar i samma artikel är det Gardell som ”bestämmer tolkningen – så här är det” ifråga om Gud och kristendomen. ”Vilket i förlängningen innebär att han inte själv lever upp till den tolerans som han pläderar så varmt för.” Öholm flikar dock in att en konstnär ”måste få vara intolerant”.

Gardell har rätt i att det är absurt att skämta om den mördade Anna Lindh. Han, liksom många andra som dryftar mångfaldsfrågor, tycks dock inte inse skillnaden mellan att ”skämta” om henne och att skämta om det kollektiv som han tillhör. Skillnaden är att Anna Lindh var en unik individ med sina specifika kvalifikationer och egenskaper medan hbt-kollektivet är en abstrakt kategori som består av otaliga individer.

Detta innebär att det inte kan hållas för troligt att samtliga individer inom en kategori – etnisk, nationell, homosexuell etc – skulle känna sig kränkta av ett påstående riktat mot kollektivet. Ett sådant påstående är abstrakt medan däremot en direkt kränkning av en namngiven och utpekad individ är konkret. Enligt detta synsätt kan alltså endast individer men inte hela grupper kränkas. Resonemanget pekar på en uppenbar svaghet i lagparagrafen hets mot folkgrupp, som (på oklara grunder) kommit att förknippas med hatbrott.

Tiby inkluderar alltså förolämpning under hatbrott och RFSL eller lobbyn polisanmäler kritik av hbt-förehavanden som just hatbrott. Detta indikerar att lobbyn vill diktera villkoren och bestämma vad hbt-folk tål respektive inte tål att höra.

Är hbt-personer lättstötta?
Kan man då säga att hbt-personer är mer lättstötta och därmed har en annan personlighet än andra individer och grupper? Relativt färska studier antyder att i vart fall homosexuella i högre grad än heterosexuella lider av personlighetsstörningar. Äldre studier har förvisso gett andra resultat, men dessa avfärdas med hänvisning till nyare rön och till att tidigare mätmetoder varit undermåliga.

I de nyare studierna har forskarna använt bland andra MMPI-testen. De är knutna till DSM, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, som är ett välkänt och vedertaget psykologiskt instrument. Psykologiprofessor J Michael Bailey, vars resultat använts av bl a homosexuella grupper för att visa att de är födda med sin läggning, har om de nyare studierna fastslagit att dessa ”studier innehåller kanske de hitintills bäst publicerade data som visar kopplingen mellan homosexualitet och psykopatologi”.

”[Studierna] är samstämmiga på samma tråkiga slutsats: att homosexuella människor har en avsevärt högre risk för någon form av emotionella problem, däribland självmord, djupare depression och ångeststörning, beteendestörningar och nikotinberoende. Styrkan i dessa studier ligger i deras grad av kontroll.” (Bailey 1999, s 883f)

Av detta följer att exempelvis ett skämt eller ett oskyldigt uttalande kan uppfattas som hat(brott) av vissa medan det av andra homosexuella tas för vad det är. Med kognitionspsykologisk terminologi säger man att detta handlar om den klassiska tankefällan att ta allt personligt (och just kognitiv psykoterapi har visat sig fungera särdeles bra för denna typ av problem).

De hårdföra hbt-aktivisterna torde inte vara så lättstötta, men man tar givetvis parti för sina mer lättstötta kamrater. En artikel i Expressen (12/11 -03) ger en bra bild av vad lobbyn anser vara förolämpande. Artikeln skrevs av David Gotthold, homosexuell universitetsstudent och distriktsordförande för liberala ungdomsförbundet i Östergötland. Han gick till skarpt angrepp mot Färjestads f d ishockeytränare Gunnar Johansson, som försiktigt uttalat sig om att homosexualitet och ishockey inte passar ihop. Detta, menade Gotthold, var fördomsfullt och homofobiskt medverkande till ”ett debattklimat där man till slut kan säga vad som helst…” Gotthold uppfattade alltså argument framförda i en öppen diskussion som homofobiska eller förolämpande.

Förutom angreppet på yttrandefriheten tyckte han att hockeyspelarna borde glida runt i rosa dräkter på isen. Gotthold visade inte med ett enda citat vad Johansson sagt – inom mångfaldsrelaterade frågor är detta ett typiskt debattknep vid sidan av att man ofta förespråkar åsiktsförbud. En titt på Expressens sportbilaga från (10/11 -03) visar att Johansson sagt att han ”inte har ett dugg emot dem [homosexuella]”. De ”är lika mycket värda som alla andra människor”, men det skulle vara ”väldigt svårt” för en homosexuell att klara sig eftersom hockey är en ”kampsport eller machosport”. Även Tre Kronors förre coach, Curre Lindmark, ställde sig tveksam till dylika spelare, även om han trodde att det kanske finns ett ytterst litet fåtal inom sporten som är det.

Trots Johanssons uttalande om likavärde väcktes starka reaktioner. Statens ombudsman för homosexuella, HomO[2], Hans Ytterberg som varit aktiv inom RFSL, rasade över Gunnar Johanssons yttranden. Han hotade med att dra in statligt stöd till svenska idrottsklubbar: ”Kan de inte leva upp till grundläggande principer om mänskliga rättigheter ska de inte ha en krona.”

En vink om vad dessa storvulna ord om ”grundläggande principer om mänskliga rättigheter” egentligen handlar om, har getts i Aftonbladet (2/9 -97) av homosexuelle centerpartisten Andreas Carlgren: ”Så länge ett land inte älskar sina homosexuella kan vi inte vara säkra på att nya koncentrationsläger inte byggs.”

Som synes räcker det inte med att den heterosexuella befolkningen ska tolerera homosexualitet, vilket det absoluta flertalet gör, utan lobbyns ambitioner sträcker sig betydligt längre än så. ”De homosexuella” ska inte bara slippa bli ”förolämpade”, de ska dessutom älskas. Älska har alltid varit ett av de största orden förbehållet endast ett fåtal människor, ens familj och ens nära och kära. Postmodernism, queerteori och extrem vänsterliberalism, varifrån hbt-lobbyn hämtar mycket av sitt teoretiska stoff, befaller oss emellertid att älska främlingen, att älska abstrakta begrepp som ”mänskligheten”, ”toleransen”, ”mångfalden”, ”homosexuella” osv.

”Risksituationer” ett tvivelaktigt begrepp
I sin forskning/DN-artikel refererar Tiby till några av mer än 500 berättelser om utsatthet. Hon menar att dessa visar på komplexiteten i hatbrotten. Allvarliga och oacceptabla saker som våld och faktisk diskriminering är, som Tiby själv konstaterar, inte dominerande i berättelserna.

Dominerande är istället subjektivt upplevt våld i form av oväntade ”verbala attacker” i vardagliga situationer. Detta kan enligt Tiby leda till vad hon kallar ”risksituationer”, dvs situationer som kan utvecklas till våld mot hbt-personer. Som exempel anförs två kvinnor som skulle ingå partnerskap och ville ta brudkort hos fotografen:

”Tid avtalades, men kort tid före den stora dagen ringde fotografen och ställde in fotograferingen. Först med svepskäl, senare med samvetsskäl. ‘Hans samvete förbjöd honom att fotografera samkönade par’, berättar den ena bruden.”

En invändning mot Tiby är att fotografens samvete antagligen kan kopplas till religiositet. Därmed är vi tillbaka vid frågan om vems tolkning som ska gälla, fotografens eller kvinnornas. Skulle fotografen överge sin tro eller vika för det politiskt korrekta trycket. Han valde det förstnämnda, att bevara sin integritet, även om det ekonomiskt sett var en förlust för hans företag. Hans agerande var alltså inte särskilt rationellt ur ekonomisk synpunkt.

Att det skulle utvecklas till vad Tiby kallar risksituation, där fotografen tillgrep våld, är ganska osannolikt av flera skäl. Är han religiös skulle tron förbjuda det liksom lagen gör det för vem som helst. Om han ändå brukat våld skulle det ha lett till polisingripande och en dyrbar rättegång. Det kan inte uteslutas att det var han själv som genom sitt handlande försatte sig i en risksituation. Han retade ju upp kvinnorna vilket kunde ha lett till att de angrep honom.

Tibys tolkning av händelsen som en ”risksituation” är alltså besynnerlig. Ur dekonstruktivistisk och postmodernistisk synvinkel är det dock i sin ordning att forskaren gör sina alldeles egna och speciella tolkningar medförande att man kan ”bevisa” vad som helst. (En bra redogörelse för denna ”forskning” ger Susanna Popova 2004 i boken Elitfeministerna, där hon fullständigt krossar en av regeringens främsta genusforskare, Anna Wahl, som i sin forskning vrider de kvinnliga respondenternas svar till deras motsats. Wahls förevändning härvid är att dessa kvinnor inte vet om att de är förtryckta, något som varken de eller någon annan kan motbevisa.[3]) Genom att exempelvis verbala förolämpningar klassificeras som hatbrott blir det möjligt att ”bevisa” att sådana brott ökar och därmed skapa bilden av att toleransen mot hbt-gruppen minskar.

Vidare ger Tiby ett exempel från utbildningsvärlden där en 29-årig man berättade att han tvingades avbryta sina doktorandstudier ”på grund av att handledaren vägrade acceptera mig som homosexuell och ogillade att till exempel min pojkvän besökte mig på arbetet”. Emellertid är studenter och doktorander, i synnerhet de med avvikande sexuell läggning, åtminstone sedan ett tiotal år tillbaka väl insatta i alla de åtgärder som finns gällande trakasserier och diskriminering vid de högre läroanstalterna. Tibys svarsperson, doktorand som han är eller var, vet givetvis med sig att om han anmält handledaren skulle denne fått sig en rejäl åthutning.

Orwellskt nyspråk
Allt talar sålunda för att det är ytterst tveksamt att alls omtolka en förolämpning eller känslor av obehag till hat. För en forskare är det av yttersta vikt att alltid vara försiktig med begrepp och deras innebörd. Det handlar om elementär forskaretik. Men Tiby gör helt sonika så, att hon inkluderar förolämpningar och subjektiva upplevelser i kategorin hatbrott. Nyspråk kallade George Orwell produkten av ett sådant förfarande; varje makthavare vet att man med ordens hjälp kan vrida samhället i den riktning man önskar.

Att homosexuella överhuvudtaget kommit att omfattas av paragrafen hets mot folkgrupp är även det en yttring av nyspråk. Minimikriteriet för att räknas som folkgrupp är att äga fortplantningsförmåga, vilket av naturliga orsaker homosexuella inte gör. Det enda som förenar dem är den sexuella läggningen som är en gemensam komponent även för heterosexuella. I övrigt består båda dessa kategorier av individer med olika intressen, nationaliteter, etniciteter, kultur osv. Homosexuella kan alltså inte utgöra en säregen folkgrupp, lika litet som andra biologiska kategorier såsom män, kvinnor, dvärgar eller flintskalliga kan göra det.

Från hbt-håll har riktats kritik mot att framställas som medlemmar av en homogen grupp. Björn Andersson skriver i en debattartikel att han och hans vänner

”lider verkligen av den ensidiga bild homorörelsen (Pride till exempel) vill ge av oss…Denna ständiga sexualisering är så motbjudande…osmakligt och rent av äckligt….Jag tycker att det är viktigt att allmänheten får upp ögonen för att de flesta inte är som de utåtagerande personerna som syns i Pride….Vi homosexuella är lika mångfacetterade som samhället i övrigt…” (Expressen 4/8 -04)

Torftig tes
Tibys artikel kan ses som ett led i den årligen återkommande ”hbt-kampanjen” som drivs i samband med paraden i Stockholm. Ledande medier publicerar då uppskattande reportage om hbt-fenomenet parallellt med att normaliteten, kärnfamiljen och det heterosexuella majoritetssamhället, ofta svartmålas som intolerant och fördomsfullt.

På försommaren arrangeras numera i de större svenska städerna dessutom mindre festivaler som en sorts uppvärmning inför den stora festen i Stockholm. I Göteborg hade årets arrangör trappat upp agget mot kärnfamiljen extra hårt. Svartklädda och maskerade hbt-demonstranter gick runt med korg fylld med stenar, symboliska sådan gjorda av något mjukt material. På korgen fanns en skylt med texten ”Stena normen befria människan”. ”Stenarna” var avsedda att kastas mot en grupp som klätt ut sig till kärnfamilj. De hade en barnvagn med texten ”Vi är normala vi är snälla, Vi är heterosexuella.” (Nationell idag, nr 22 juni -10, var förmodligen den enda tidning som skrev om saken).

Om man ska ta denna scen på allvar så betyder det att inte ens en snäll kärnfamilj är värd att respekteras av (de militanta) hbt-arna. Inför 2010 års Pridefest har svensk sjukvård drabbats av hbt-rörelsens svartmålning. Orsaken är att homosexuella inte får lämna blod pga att de ofta har en, i förhållande till heterosexuella, ökad risk för att bära på hiv. Detta, att ta hänsyn till människor i behov av friskt blod, har av hbt-lobbyn tolkats som negativ särbehandling.

Inför 2004 års parad fick alltså forskaren Eva Tiby i DN fokusera på ”hatbrott”. Dagen efter hennes text upplät Göteborgs-Posten (28/7 -04) plats på debattsidan åt RFSLs Maria Sjödin. Rubriken ”Så legitimeras hatet mot homosexuella” avspeglar Sjödins torftiga tes, den att framförande av åsikter kritiska mot homosexualitet leder till våld mot homosexuella.

Tesen är ungefär lika ”hållbar” som den att saklig kritik av invandringspolitiken leder till fysiska övergrepp mot invandrare (vilket förvisso var det som Gellert Tamas delvis förfäktade i sin hyllade bok om Lasermannen). Sjödins argument hade möjligen kunnat ha viss giltighet om det vore så att våldshandlingar mot homosexuella inte togs på allvar av rättsväsendet och etablissemanget. Emellertid har hbt-lobbyn ju fått till stånd en särlagstiftning enligt vilken brott mot homosexuella klassificeras under kategorin hets/hatbrott, vilket medför strängare straff än vid vanliga våldsbrott. Lobbyn åtnjuter samtliga riksdagspartiers stöd. Och tidningarnas ledarsidor liksom politikerna fördömer reflexmässigt attacker mot hbt-are eller deras lokaler.

Fördömandet uteblir emellertid när exempelvis oförvitliga svenska ungdomar utsätts för övergrepp av olika slag. Härvid kan det vara fruktbart att jämföra hbt-personers utsatthet – som alltså i huvudsak består av förolämpningar – med de tusentals, svenska ungdomar som de senaste 15 åren har utsatts för fysiska trakasserier, misshandel och personrån. Vanligtvis har gärningsmännen haft invandrarbakgrund. Inte sällan har de medvetet valt ut enbart svenskar, dem som råkar vara födda med vit hy. (Det finns även exempel på mord grundade på liknande motiv. 17-årige Daniel Wretström i Salem 2000 och 14-årige James White i Sollentuna 2004 mördades båda av invandrarungdomar; gällande Wretström var det ett långt och utdraget, närmast sadistisk, mord.) Som SÄPO skriver i en av sina rapporter angående personrånen, har

”gärningsmännen dessutom uttryckt att offren var ’Svennedjävlar’, ställt frågor som ’är ni rasister’ och ’har ni något emot kurder’ samt konstaterat att ’jag rånar inte svartskallar’. Uttalandena sammantaget med tillvägagångssätten, framförallt det faktum att samtliga offer var svenska män tyder på att det finns ett visst inslag av rasism/främlingsfientlighet i rånen” (SÄPO 2000:22).

Poängen med denna jämförelse är att till skillnad från hbt-arna har dessa ungdomar varken massmedia eller sin egen statsmakt bakom sig. En statsmakt mån om sin ungdom tillika landets framtid hade tagit parti för de utsatta ungdomarna genom att för gärningsmännen klargöra: Sådant här beteende tolereras inte. Istället valde statens myndighet i fråga, Brottsförebyggande rådet, BRÅ – då man i en omfattande undersökning häromåret redovisade att offren mestadels är svenskar och förövarna invandrare – att skuldbelägga offren:

”Undersökningsresultaten visar att en mycket stor del av skolungdomarna [4500 st] har egna eller närliggande erfarenheter av ungdomsrån. [---] de fysiska, psykologiska och ekonomiska konsekvenserna till trots är det ändå frågan om inte den allvarligaste konsekvensen av ungdomsrånen kan bli en alltmer invandrarfientlig inställning i ungdomsgenerationen, en grogrund för ökad vardagsrasism och i extrema fall ett ökat engagemang i grupperingar med invandrarfientliga ideal.” (Begler/Andersson för BRÅ: 2000, DN-Debatt 16/3 -00)

Som synes är det inte gärningsmännens beteende som i första hand fördöms utan de utsatta ungdomarnas förmodade tendens att börja tänka negativt om vissa invandrargäng och vidta naturliga försiktighetsåtgärder, som att undvika vissa situationer efter mörkrets inbrott. Vissa ungdomar har med all säkerhet drabbats av posttraumatiska stressyndrom till följd av övergreppen. Men det underordnas alltså det att de inte får tänka tankar som staten inte har godkänt. Inte under någon omständighet är det acceptabelt att på detta makabra sätt skuldbelägga en våldtagen kvinna eller lägga vikt vid att hon kanske börjar tycka illa om män i allmänhet.

Till detta kan fogas att svenskarna i praktiken, de jure, inte kan åberopa lagparagrafen hets mot folkgrupp om de blir utsatta för etniskt relaterad brottslighet.[4] Det kan däremot homosexuella alltså göra fastän de inte är en etnisk grupp. Likheten inför lagen och principen om alla människors lika värde har undergrävts.

Låt oss fortsätta granskningen av RFSL/Sjödin som ondgör sig över att insändarsidorna ”är fortfarande alltför ofta befläckade med hat eller åsikter som uttrycker att vår familj inte skulle vara lika mycket värd som andra”. Lika litet som David Gotthold anger hon några citat till stöd för påståendet. Det borde hon göra med en så allvarlig anklagelse mot insändarredaktionerna. Märkligt att Göteborgs-Postens debattredaktion inte avkrävde henne det, vilket den gör då andra ämnen debatteras.

Sjödins uttryck ”alltför ofta” ger intrycket av att varje gång kritik riktas mot hbt-fenomenet, är det en gång för mycket. Hursomhelst är det osannolikt att någon överhuvudtaget kan sprida ”hat” på insändarsidorna, eftersom insändarredaktörerna helt enkelt inte tillåter sådana yttringar, allra minst när man riskerar att anmälas för hets/hatbrott. Sjödins verkar vilja att tidningarna censurerar all kritik som rör hbt.

Hon fortsätter med att massmedierna inte bereder plats åt nazister men hävdar sedan att liknande åsikter ”uttrycks däremot av vissa kristdemokrater, religiösa företrädare, fanatiker och fundamentalister, som den nyligen dömde pastorn Åke Green”. På så sätt, menar Sjödin, får åsikterna större legitimitet, vilket i sin tur leder till att åsikterna omsätts i ”hot och våld mot enskilda hbt-personer…”

Hon knyter påståendena till en konspirationsteori enligt vilken politikerna indirekt samarbetar med våldsverkare:

”Både politiker och förkunnare måste inse att det inte finns vattentäta skott mellan unga nynazister och resten av samhället. När religiösa företrädare eller politiker verbalt attackerar homosexuella som grupp legitimerar de hatkänslor och i förlängningen våld mot hbt-personer.”

Sjödin använder nyspråkstermen ”verbalt attackera” vilket även Tiby gjorde i sin artikel. Möjligen kunde termen tillämpas då en aggressiv person skriker glåpord rätt i ansiktet på någon. Att tolka en insändare som en dylik attack är möjligt endast i den uppochnedvända världen där torftiga teser blir till sanningar.

Sjödins tes innebär att människor inte förmår hålla isär åsikter från handlingar. Dvs tesen förutsätter att åsikten med automatik omformuleras till en våldshandling. Sjödin/RFSL dumförklarar granskande röster samt vill kväsa kritik av hbt-företeelsen.

Hbt-lobbyn en realitet
Sjödin anser vidare att uttryck som ”moraliskt förfall” och tal om ”den mäktiga gaylobbyn” är uttryck för ”verbala attacker”.

Att säga att det finns en sådan lobby torde emellertid inte alls vara särskilt kontroversiellt. Analogt finns det feministiska, kristina, muslimska, judiska, nyliberala etc lobbyer som driver sina intressen. Som exempel på hbt-lobbyns påtryckningar kan återigen nämnas att den lyckats få homosexuella klassade som folkgrupp – fastän det strider mot alla vedertagna definitioner av folkgruppsbegreppet. År 2002 fick man också igenom kravet att homosexuella ska få prövas för adoption, trots att samtliga sakinstanser motsatte sig det och folkmajoriteten var emot det.[5] Detta är skäl nog för att tala om en lobby.

Murar mot heteronormen
Trots alla landvinningar som lobbyn gjort menar Sjödin att hbt-gruppen ”inte känner tacksamhet”. Hon påstår att samhället ännu genomsyras av motstånd mot den och förklarar ”vi vägrar anpassa oss till heteronormen”. Liknande tankar framfördes av tre hbt-lobbyister på Expressens debattsida (4/8 -04):

”Många av oss har personligen svårt att förstå heterosexualitetens lockelser. Vi accepterar dock att detta är hur majoriteten vill leva sina liv, alla dess problematiska följder till trots.”

Uttalanden av detta slag antyder att hbt-lobbyn vill vara en exklusiv grupp resande murar mot det normala. Lobbyns pretentioner härvid förstärks ytterligare av att denna extremt lilla minoritet alltså accepterar hur den överväldigande majoriteten vill leva sina liv. Omvänt ska de heterosexuella inte bara acceptera homosexuella utan även älska dem, som Andreas Carlgren uttryckt saken.

Hbt-lobbyns intolerans
I sin artikel lyckades Sjödin även med konststycket att förutsäga händelseutvecklingen gällande homosexuella vigslar i kyrkan, s k könsneutrala äktenskap. Hon ansåg det vara diskriminering att förespråka särlagstiftning där homosexuella vigs under andra förhållanden än heterosexuella.

Som bekant gav politikerna henne rätt, trots alla tunga argument som anfördes mot saken. En central invändning är naturligtvis att stat och kyrka har gått skilda vägar. Det är högst anmärkningsvärt att staten alls lägger sig i kyrkans angelägenheter där Bibeln ju solkklart motsätter sig andra än man och kvinna att ingå äktenskap.

Dessutom har hbt-lobbyn i decennier hävdat att kyrkan är en förtyckande institution. Traditionellt kyrkofolk polisanmäls för att man hänvisar till Bibeln. Detta är angrepp på såväl kristendomen som religions- och yttrandefriheten.

Den beryktade fotoutställningen Ecce Homo av Elisabeth Ohlson Wallin för några år sedan är ytterligare ett exempel på hur lobbyn egentligen motsätter sig kyrkan och kristendomen. Fotona föreställer bilder av Jesus där han bl a omringas av läderbögar och erigerade penisar. Bilderna ställdes ut i kristna samlingslokaler och domkyrkor, vilket många kristna betraktade som utomordentligt förnedrande. Men de hade inget val, såvida de inte ville anklagas för intolerans och homofobi.

Elisabeth Ohlson Wallins egen tolerans visade sig under 2003 års invigning av Pridefestivalen, då blivande moderatledaren Fredrik Reinfeldt skulle tala. Hon klarade inte av att lyssna på talet eftersom han inte fullt ut, bara nästan, godtar lobbyns krav.

Samhällsdebattören Marie Söderqvist tog i en krönika i Expressen (030730) upp Ohlson Wallins (svep)skäl till sin vägran att lyssna på Reinfeldt. I grunden handlade det om att det inte kändes bra för henne, som hon hade uttryckt det i Aktuelltsändningen inför festivalen. Söderqvist kunde inte hitta något annat skäl till hennes agerande än att Reinfeldt inte hade lagt sig platt för lobbyn: ”Och det känns inte bra för Elisabeth Ohlson Wallin och en del andra känsliga själar.”

Söderqvists konstaterande att makthavare lägger sig platt för hbt-lobbyn kompletteras med att ingen vill skällas för att vara homofob, en stämpel lika missbrukad som rasismstämpeln (vilken förvisso börjat tappa sin tystande effekt enligt principen ”vargen kommer”). Följden blir att viktiga frågor inte diskuteras utan blir till icke-frågor, något som vanligtvis är kännetecknande för totalitära stater. Söderqvist avslutade sin artikel:

”Elisabeth Ohlson Wallins hållning är gayrörelsen i ett nötskal. Intolerant och utan respekt för kritikers åsikter. Alla vi andra, som inte är övertygade om att det är ett steg framåt för mänskligheten att ett homosexuellt förhållande likställs med ett heterosexuellt, ska förklaras fördomsfulla. Det är en rätt motbjudande inställning. [---] Tolerans, i den mån man nu ska predika det, är en tvåvägskommunikation. Om man själv vill möta tolerans för åsikter, livsstil och religion måste man faktiskt visa andra det.”

Homovigslar i kyrkan är en normfråga
Mycket talar alltså för hbt-lobbyn har svårt för oliktänkande. När det gäller anspråken att vigas i kyrkan på samma villkor som heterosexuella så finns det säkert kristna med ärliga uppsåt. Men lobbyn i sig liksom hbt-rörelsen är inte kristen. Som den kristne hbt-personen Per Olof Widell påpekat (Expressen 28/7 -04) utgår RFSLs ”värdegrund” från ”en ateistisk-materialistiskt baserad hedonism…”

Den hedonism som RFSL och lobbyn förfäktar har diskuterats av Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi (DN-Debatt 040829). Tännsjö behandlade det normmässigt viktiga med homovigslar. Att, som politikerna gör, okritiskt jämställa homosexualiteten med heteronormen är mer problematiskt än de flesta vill inse. För gör man så är man enligt Tännsjö inne på hedonismens tanke enligt vilken inte bara homosexualitet utan även sodomi, tidelag, nekrofili, pedofili, incest osv ska tillåtas och jämställas med heterosexualiteten. Tännsjö ställer frågan om huruvida hedonismen är

”en mycket speciell tanke, försvarad av endast ett fåtal kanske förvirrade filosofer, eller om den fått ett starkare genomslag i vår kultur i vår tid? Är det från rent hedonistisk utgångspunkt som biskopar och moderatledare attackerar traditionalismen [den ståndpunkt som anser att heterosxualiteten ska vara normativ i betydelsen den mest önskvärda, den grund på vilket samhället bör vila]?”

Han knyter resonemanget till queerteorin som bejakar den rena hedonismen och noterar att denna teori har ”ett betydande genomslag, åtminstone på kultursidor, i vårt land”.

Att queerteorin är starkt förankrad mest på kultursidorna är emellertid en underdrift. I minst lika hög grad florerar den inom hbt-lobbyn. Den finns även som kursmoment vid de högre lärosätena, särskilt de genusorienterade ämnena.

Den i akademiska kretsar kultförklarade Michel Foucault är av somliga ansedd som en av queerteorins förgrundsgestalter. Foucault är förvisso inte känd för queerteorin som sådan och hans tankar om samhällets ordning kräver betydligt större utrymme än den ytliga behandling som ges här. Klart är dock att han är känd för sin postmodernistiska ståndpunkt enligt vilken det inte finns några givna sanningar, bara olika tolkningar. Queerteori har anammat denna del av postmodernismen.

Oueerteori praktiseras i samhället
Applicerad på samhällsnivå betyder denna postmodernistiska synpunkt att lagar, normer, värderingar och annat som håller ihop samhället endast är maktens instrument för att reglera, och i grunden begränsa, människors liv. Alternativet är fullständigt fria val av livsstilar, menar postmodernismen samt den extrema vänsterliberalismen, anarkismen och queerteorin. Invändningen häremot är att det snart skulle mynna ut i kaos och laglöshet, bl a eftersom det alltid finns individer och sammanslutningar som söker utnyttja situationen till sin fördel. Vissa skulle begå brott, andra skulle manipulera svagare människor, socialt utsatta, mindre begåvade osv.

Flertalet västerländska samhällen kan sägas ha intagit en mellanposition mellan det strikt reglerade samhället och den ”postmoderna” hållningen. Dessa samhällen har en övergripande kulturell referensram vilken medborgarna förväntas respektera medan man i den privata sfären, och alltmera även i den offentliga, kan leva mer eller mindre som man ”känner” för. Queerteori har alltså tagit till sig delar av postmodernismen, men det bör framhållas att de är två från varandra åtskilda perspektiv.

Queerteori är ingen teori i egentlig mening, snarare är den ett inkonsekvent hopkok av diverse riktningar. En av dess centrala utgångspunkter är ifrågasättandet av heterosexualiteten och den traditionella familjekonstellationen. Queerteori anser att sexualitet liksom det mesta här i världen är sociala konstruktioner innebärande att biologiska förklaringsmodeller förkastas. Denna idé är direkt sammanlänkad med den radikalfeministiska.

De mest extrema queeranhängarna drömmer om ett androgynt samhälle där alla skillnader mellan män, kvinnor, barn och vuxna har raderats ut. Redan 1974 skrev en av de ledande queerteoretikerna, Andrea Dworkin i boken Woman Hating (s 190ff) om ett androgynt samhälle där patriarkatet och heterosexualiteten undergrävts och alla förbud mot djursex, pedofili och incest upphävts:

”Man kan förstöra incestförbudet endast genom att förstöra kärnfamiljen som kulturens/samhällets primära institution. Kärnfamiljen är skolan i värderingar för ett sexistiskt, sexuellt hämmat samhälle [---] Också barn är erotiska varelser, närmare androgynitet än de vuxna som förtrycker dem. Barn är fullt kapabla att delta i samhället och har varje rätt att leva ut sina egna erotiska impulser [---] I ett androgynt samhälle kan de impulserna behålla en hög grad av ospecifikation och kan utan tvivel visa oss andra vägen till sexuellt förverkligande. Distinktionen mellan ‘barn’ och ‘vuxna’ och de sociala institutioner som underbygger dessa distinktioner kommer att försvinna när det androgyna samhället utvecklas.”

Förutom denna nihilism och nivellering ansluter sig queerteorin alltså till avvisandet av givna sanningar. Ändå har dess företrädare stora sanningsanspråk vad gäller den egna teorin. Queerteori är fylld av en rad andra logiska felslut som av utrymmesskäl lämnas därhän.

Ett av de främsta målen för queerteori är som sagt att normalisera s k alternativa livsstilar. Statens och etablissemangets påtryckningar på kyrkan att utföra homovigslar kan därför sägas emanera ur queerteori. ”Teorin” är utgångspunkt också för den mångkulturella överideologin – som samtliga riksdagspartier anslutit sig till – i så måtto att staten vill låta varje etnisk grupp leva efter sina seder och traditioner. Och faktiskt kan man i Sverige få medborgarskap utan att behöva kunna ett ord svenska eller ha minsta kännedom om svenska samhällsförhållanden.

Som framgått har queeranhängarnas ambition att jämställa alla former av sex politiserats. En viktig målgrupp i det arbetet är ungdomarna. Ett utmärkt exempel på politiseringen av sexualiteten har getts av den s k sexrådgivaren Katerina Janouch. Hon har varit skribent i Expressen och i flera ungdomstidningar, vilket torde göra henne till en av ungdomens främsta informationskällor. I Expressen (20/8 -04) förde hon på tal män som vill bli påsatta av kvinnor med ett så kallat strap-on, ett bälte med en dildo på. Janouch gillade idén som hon kopplade ihop med begreppet demokrati:

”I demokratins namn så bör ju fler kvinnor sätta på män – i alla fall om man pratar analsex. För varje kvinnlig penetration, en manlig, tycker jag. Därför är strap-on ett demokratiskt/feministiskt sexredskap och jag tror nog att många fler kvinnor skulle uppskatta att använda ett sådant. Men långtifrån alla män vill bli tagna av en kvinna (synd, kanske missar de en upplevelse).”

I demokratins namn ska männen alltså finna sig i att penetreras av kvinnor medelst sexredskap. Detta knyts till en ny – queerteoretisk – definition av demokrati där den som inte finner sig i det definieras som antidemokrat. Ungdomar kan tvinga till sig analsex med förevändningen att det är demokratiskt.

Möjligen är det för långsökt att här fråga sig vilken inverkan artiklar och talrika sångtexter av det slag som Janouch framför har på ungdomen, dvs om den allmänt omhuldade sexkulten påverkar ungdomars syn på sexualiteten på ett negativt sätt. Klart är dock att sex inte längre är en privatsak på samma sätt som förr. Vi översköljs av sex. I dokusåporna, som är en viktig normförmedlare för många ungdomar, har deltagarna sex inför öppen ridå. Epitetet hora är frekvent hos många ungdomar, en majoritet av högstadieflickorna har enligt studier blivit kallade för det. Likaså har våldtäkterna, i synnerhet gruppvåldtäkterna, ökat markant på senare år. Sådana övergrepp förekom med ytterst få undantag inte i det ”gamla” Sverige. Likväl har den politiskt korrekta överheten förklarat detta Sverige vara ”inskränkt” och ”tråkigt” och målet är att ersätta det med toleransen som rättesnöre.

I denna toleransens tidevarv kan man även notera att barn ska jämställas som en jämlike med den vuxne parallellt med att smink, utseendefixering, bantning, raffiga underkläder och sextendenser har gjort sitt intrång i barnens värld. Gränserna mellan barndom och vuxenhet suddas på så sätt ut, något som Carl Hamilton behandlar i boken Det infantila samhället (2004). Det tål att tänka på huruvida pedofila tendenser kan stimuleras av denna ”utveckling”, som i sig tangerar hedonismen och queerteorin.

Queerteori tycks alltså finnas ”etablerad” i samhället, om än inte öppet tillkännagivet. Hursomhelst finns det starka skäl för den som ger sig i kast med att studera normupplösningen i samhället, att granska queerteori, (radikal)feminism och postmodernism.

Frågor till makthavarna
I artikeln i Dagens Nyheter tillstår Tännsjö att hans egna sympatier ligger närmast hedonismen. Ändå lider han med försvararna av traditionalismen eftersom deras argument behandlas inkorrekt av dess belackare: ”det är viktigt att alla, som offentligt attackerar heteronormativiteten, gör klart för sig själva och andra varmed de vill ersätta den”. Han efterlyser en ärlig debatt om dessa frågor och avslutar med ett antal relevanta frågor riktade till makthavarna:

”Då Andreas Carlgren vädjar om att Svenska kyrkan ska viga också homosexuella par bör han klargöra om han fortfarande har en normativ syn på sexualiteten. Är hans ärende bara att homosexuella ska betraktas som lika normala som heterosexuella? Är hans ståndpunkt förenlig med att andra former av sexualitet nedvärderas? Hur motiverar han i så fall denna särbehandling av homosexuella? Eller inrymmer hans vädjan också ett krav om att syskon ska kunna vigas av kyrkan? Vill han, i likhet med de resonemang som förts inom liberal ungdom, att också gruppäktenskap ska bli möjliga? Han bör i så fall säga detta rent ut! Hur ser han för övrigt på sadism, tidelag, pedofili och så vidare i de fall dessa böjelser inte leder till att någon kommer till skada? Fredrik Reinfeldt och Caroline Krook är förstås skyldiga oss motsvarande besked!”

HomO Hans Ytterberg undrade (DN-Debatt 7/9 -04) varför Tännjsö först nu, när homosexuella vill in i kyrkan, har börjat intressera sig för dessa frågor. Ett enkelt svar på den frågan är att det är först nu, på senare år, som dessa krav har börjat framföras.

Är homovigslar led i ideologisk krigföring?
I argumenteringen för samkönade äktenskap har hbt-lobbyn omtolkat Jesus kärleksbudskap till att det skulle betyda att dessa vigslar är i enlighet med kristendomen. Förvisso skulle Jesus sannolikt inte ha förkastat homosexuella som sådana, men han hade avvisat själva praktiserandet av läggningen. På samma sätt fördömde han Maria Magdalenas horeri men han tog inte avstånd får henne som människa.

Det är alltså handlingen, inte människan, som fördöms. I andra sammanhang klarar de politiskt korrekta av att göra denna distinktion – för brottslingen gäller att vi ska fördöma gärningen men inte människan bakom den – men när det gäller attackerna på kristendomen kastas logiken åt sidan.

Kan hbt-lobbyns anspråk helt sonika handla om ett slags förnedring i det ideologiska krig som pågår mot den traditionella synen på sexualiteten och kärnfamiljen vars död har utropats av Gudrun Schyman?

I konventionella krig går förnedringen ut på att våldta motståndarnas kvinnor. I ideologiska krig är det mera raffinerat, som att med falska förevändningar om tolerans håna och förnedra sina motståndare och deras tro.[6] Det naturliga steget efter att ha framställt Jesus omgärdad av sadomachoschistiska läderbögar i kyrkan är därför vigsel av fullmunderade dito i samma lokaler.

Detta postulat stöds av en utställning som Ecce homo hade varit otänkbart om det gällt andra trossamfund[7] såsom islam eller judendomen. Inte heller har lobbyn ställt krav på dessa religioner att homosexuella ska få gifta sig inom deras ramar eller att hbt-personer ska få bli imamer och rabbiner.

Fällande dom för yttrande av fakta
I sin GP-artikel menade Sjödin att jämförelser mellan homosexualitet, pedofili och incest är uttryck för hat och verbala attacker. Visserligen kan det låta illa att, som Ölandspastorn Åke Green gjorde 2003, hävda att homosexualitet har en koppling till pedofili. I ett fritt samhälle ingår emellertid rätten att ljuga (även om Green faktiskt inte ljög, vilket strax berörs). ”Jorden är platt” ska få sägas utan risk för internering, vilket Green först dömdes till för att senare frias i högre instans.

Är då Greens uttalanden att likställa med hat? Det beror på hur han sagt det, vilket tonläge han höll och om han samtidigt uppmanade sina åhörare att tillgripa våld mot homosexuella. Det är helt klart att han inte gjorde det sistnämnda, och mycket talar för att hans tal i sig var sansat. Som Green själv sagt i flera intervjuer har han inget emot homosexuella som sådana. Han anser i enlighet med sin tro och sin tolkning av Bibeln att de är utsatta för ett gissel av djävulen själv, men att det går att hjälpa dem.

I grund och botten tycker Green alltså synd om de homosexuella, och han tror att det med socialisering går att omprogrammera dem till att bli heterosexuella. Den sistnämnda ståndpunkten skiljer sig egentligen inte från de radikalfeministiska, queerteoretiska och postmodernistiska skolorna enligt vilka allt, inklusive sexualitet, är socialt betingat.

Här har dock både pastorn och dessa skolor fel då den senaste forskningen entydigt talar för att homosexualitet är biologiskt betingad. Den går därmed inte att socialisera bort. Kanske kan muslimska länder, som ännu straffar homosexualitet med döden, tjäna som förtydligande. Trots dödstraff, som är ett av de absolut starkaste sociala styrmedlen, existerar homosexualitet otvivelaktigt i dessa länder.

Ifråga om pedofili finns det forskning som visar att homosexuella är kraftigt överrepresenterade som förövare av dessa brott (Blanchard, R m fl: Fraternal birth order and sexual orientation in pedophiles (2000) i Archives of Sexual Behavior 29(5):463-78).

Ovannämnda Per Olof Widell har pekat på pedofila aktiviteter knutna till RFSL (Expressen debatt 28/7 -04). Även om RFSL numera tagit avstånd från pedofili tycks tendenserna finnas kvar. Som exempel nämnde Widell en ledande person i RFSL som hösten 2003 dömdes för sexuellt umgänge med minderårig. Granskar man RFSLs inlägg i frågan synes ”saken entydig: RFSL har varit suddigt om åldersgränser för sex mellan barn och vuxna”.

Åke Green åtalades i tre rättsinstanser och friades slutligen av Högsta domstolen, HD, i november 2005. Året därpå, i juli 2006, fällde en oenig HD, tre mot två justitieråd, fyra ungdomar för hets mot folkgrupp. De hade utifrån ett politiskt perspektiv, på en skola spridit ett flygblad med ett innehåll som var ganska likt (men mildare än) Greens predikan, som bl a talat om homosexualitet som en ”abnormitet”.

Ungdomarna fälldes i tingsrätten men friades av hovrätten, som hänvisade till HDs friande av Green. Straffet i HD blev skyddstillsyn, villkorliga domar och dagsböter. Det förhållandevis milda straffet förringar inte på något sätt konsekvenserna av domen. HDs utslag är prejudicerande och innebär en kraftig begränsning av yttrandefriheten, en hörnsten i varje demokratiskt samhälle.

Försvarssidan hävdade att avsikten med att dela ut flygbladet i skolan var att initiera debatt, något som HD delvis instämde i. Riksåklagare Stefan Johansson, som drev ärendet, ansåg att följande ordalydelser utgjorde missaktning för gruppen homosexuella och därmed också hets mot folkgrupp:

”Samhället har på några få årtionden svängt från ett avståndstagande från homosexualitet och andra sexuella avarter till ett omfamnande av denna avvikande sexuella böjelse. Din antisvenska lärare vet mycket väl att homosexualitet har en moraliskt nedbrytande effekt på folkkroppen och kommer villigt att försöka framhäva det som något normalt och bra. [---] Berätta att HIV och AIDS tidigt framträdde hos de homosexuella och att deras promiskuösa leverne har varit en av dom främsta orsakerna till att denna moderna pest fått fäste. [---] Berätta att homosexlobbyn i sina organ även försöker avdramatisera pedofili och fråga om denna sexuella avart borde legaliseras” (HD-dom, Mål nr B 119-06).

Utifrån gällande lagstiftning och dess förarbeten kommer HD fram till att dessa avsnitt sammantaget tillvitar homosexuella en ”vanhedrande åsikt”. Detta hänger samman med ett resonemang om att en minoritetsgrupps ”goda namn och rykte” inte får kränkas. Flygbladets innehåll utgör ett ”angrepp på deras rättigheter” och det bidrar inte ”till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor…”.

RFSLs vice ordförande Anna-Karin Skantz uttalade sig med anledning av domen. Hon tangerade detta med gott namn och rykte, när hon påstod att det ”är bara att byta ut ordet ’homosexuell’ mot till exempel ’jude’ eller ’svart’ så ser man genast att uttalandena är lögnaktiga och kränkande…” (DNs nätupplaga 060706).

Skantz påståenden om lögn har inget stöd vare sig av HD eller av riksåklagaren, vilka inte förnekat att flygbladets innehåll skulle vara osant. Inte heller har Skantz stöd av faktiska förhållanden. Det är ovedersägligt att hiv och aids tidigt spreds bland hos homosexuella, som enligt många rön har en promiskuös livsstil. Därmed kan det inte uteslutas att homosexuella bidragit till att sprida smittan. Att homosexualitet är en sexuell avart såsom framhävdes i flybladet är likaså sant, statistiskt sett.

Vad gäller frågan om pedofili finns det forskning som visar på en kraftig överrepresentation från homosexuellas sida (se ovan, Blanchard m fl). Det synes som om Skantz inte vill att sådana fakta ska få föras fram. De är sannerligen inte ämnade att upprätthålla homosexuellas ”goda namn och rykte”.

HDs dom tycks innebära att en minoritets ”goda namn” inte får kritiseras, åtminstone inte i ett politiskt (inkorrekt) sammanhang, men däremot i ett religiöst. I det första fallet baseras kritiken på fakta, i det andra på en bibeltext. Draget till sin spets kan homosexuella fortsätta vara överrepresenterade när det gäller övergrepp mot barn, och det kan – får – inte ifrågasättas den politiska vägen, den väg som kan förhindra dessa övergrepp.

Låt oss knyta detta till att HD noterar att en debatt bör ”medföra framsteg i umgänget mellan människor”. Detta görs inte med flygbladet, enligt HD, som då främst beaktar vissa av hbt-lobbyns perspektiv framför det förgripna barnets perspektiv. Att verka för en avdramatisering av pedofili, såsom lobbyn åtminstone tidigare gjort, verkar enligt domen medföra ”framsteg i umgänget mellan människor” i större utsträckning än rätten att få kritisera denna avdramatisering.

HD har alltså inte förnekat att flygbladets innehåll skulle vara osant. Man har endast tagit ställning till om dess innehåll var ”omotiverat kränkande” och ”missaktande”, och kommit fram till att så var fallet.

Juris professor emeritus Jacob Sundberg menar att bestämmelsen hets mot folkgrupp har ”påfallande parallellitet” till ”den rättsteknik som odlades i DDR”. Där tillämpades bestämmelsen ”hets mot staten” för att döma och fängsla kritiker av det kommunistiska systemet. Lagen var ”helt godtycklig” i händerna på myndigheterna. Den svenska hetsparagrafen med dess uttryck ”missaktning” skapar enligt Sundberg en liknande godtycklighet, varför den kritik ”som brukade riktas mot DDR låter sig tydligen lika väl riktas mot Sverige” (i Politisk korrekthet, 2006, s 218).

Det är svårt att inte tolka HD-domen på annat sätt än att Sverige har avskaffat en av de mest grundläggande demokratiska rättigheterna: rätten att utifrån ett politiskt orienterat sammanhang sprida fakta, upplysa om och kritisera vissa företeelser knutna till specifika kollektiv.

Hur blev då reaktionerna på domen? En närmast kompakt tystnad.

I en normalt fungerande demokrati skulle invändningar följa, inte minst på ledarsidorna. En granskning av de största dagstidningarna de närmast följande dagarna efter domen visar att endast en kort notis, i Dagens Nyheter (060707), påtalar domens allvarliga konsekvenser. Den är inte en huvudledare utan skriven av enskild skribent, Malin Siwe. Hon konstaterar att domen är gör det svårt att i praktiken uttrycka misshagliga åsikter, vilket är ett bakslag för det demokratiska samhället.

Liberala Göteborgs-Postens ledarredaktion nämnde inte ens domen. Att denna tidning på sin debattsida hänvisar till Voltaires devis om yttrandefriheten visar på det hyckleri som många av dagens liberaler antagit. Dagens liberala ideologi har, för att hänvisa till den norske sociologiprofessorn Sigurd Skirbekks 2005 utgivna bok Dysfunktional Culture, en ”totalitär potential” i sig. Andra intellektuella såsom Kevin McDonald, Christopher Lasch, Jonathan Friedman och Zygmunt Bauman är också inne på denna linje.

Emellertid har domen överklagats till Europadomstolen. Som sagts ville två av justitieråden ”hellre fria än fälla” med motiveringen:

”Med beaktande av det skydd för yttrandefriheten som kommer till uttryck såväl i 2 kap. 1 § första stycket 1 och 12 § andra stycket regeringsformen som i artikel 10 Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som sedan den 1 januari 1995 gäller som lag här i Sverige, finner vi att det inte kan anses föreligga tillräckliga skäl för en fällande dom. De tilltalade skall därför frikännas från ansvar.”

Göran Lysén, professor i folkrätt, menar att domen ”självklart” kommer att underkännas av Europadomstolen. ”Om värre saker inte sades än de citerade, så blir det snart väldigt tyst i Sverige” (DN 060708). Följande avsnitt om lobbyns framfart inom EU visar att Lyséns förutsägelse inte alls är så självklar.

Internationella utblickar – hbt-lobbyn inom EU
I april 2007 antog EU-parlamentet en resolution som tar avstånd från homofobi. Tre år dessförinnan hade EU-kommissionen markerat mot vad den anser vara ”homofobi”. Då förvägrades den av Italiens regering föreslagne Rocco Buttligione att få ett ämbete i kommissionen. Orsaken var Buttligiones ärlighet där han sagt att han – som privatperson – anser att äktenskapet ska vara förbehållet mannen och kvinnan, och att homosexualitet är en synd. Han hade klargjort att denna syn inte skulle påverka hans arbete i kommissionen. Men något ämbete blev det alltså inte.

I Frankrike 2004 dömdes den franske parlamentspolitikern Christian Vanneste till böter och skadestånd på 120 000 kronor, för att han sagt att heterosexualiteten är ”moraliskt överlägsen” den homosexuella livsstilen.

Sommaren 2007 hölls en hbt-festival i den skotska staden Glasgow. Hbt-lobbyn krävde att stadens olika yrkeskårer skulle delta. Brandchefen vid Cowcaddens brandstation nappade och kommenderade ut sina brandmän för att i brandmansuniformer dela ut hbt-propaganda. Ett tiotal brandmän vägrade dock. Detta klassades som ordervägran och deras överordnade anmälde dem till en disciplinnämnd. Företrädare för hbt-lobbyn i Skottland hävdade att brandmännen bidrog till att degradera ”skotska lesbiska och bögar” till ”andra klassens medborgare”.

I mitten av september straffades brandmännen. Förutom skriftliga varningar till alla och löneavdrag för en av dem, tvingas de genomgå s k ”mångfaldsträning” där de ska lära sig mer om hbt (Världen idag 26/7 -06 samt 18/9 -06).

Dessa bestraffningar är märkliga när man betänker att statens uppgift är att försvara individens rätt att nyttja den negativa friheten, dvs rätten att avstå från av staten påtvingade tankemönster, jippon och beteenden,.

Samma år fick lobbyn i Skottland även igenom ett förbud mot att i det offentliga rummet använda ord som återspeglar det heteronormativa, t ex mamma och pappa. Ledarskribenten på Världen idag, Mats Tunehag, var nog den enda svenske skribent som skrev om det (Världen idag 071029): 

”Den offentliga sjukvården i Skottland har gett ut en skrift med riktlinjer till sina anställda om hur man ska bemöta homo-, bi- och transsexuella personer. För att de inte ska ”diskrimineras” måste sjukvårdspersonalen välja sina ord. Man får inte säga ’äktenskap’ eller ’man och hustru’ eftersom det skulle kunna uppfattas som kränkande och exkluderande. Istället bör man säga ’partner’ för att undvika några problem. Vidare ska läkare och sjuksköterskor inte säga ’mamma’ eller ’pappa’ utan ’vårdnadshavare’, av just samma skäl. Man får inte ’diskriminera eller kränka’.”

I Sverige hade föreningen Bevara äktenskapet under hösten 2007 en kampanj där man pläderade för kärnfamiljen mamma-pappa-barn. Ulrika Westerlund från RFSL tyckte dock att texten ”mamma, pappa, barn” skulle förbjudas i tunnelbanan. Hon fick stöd av MPs riksdagsledamot Yvonne Ruwaida (Världen idag 29/10 -07).[8]

Homosexuella som förtryckare
Jesse Dirkishing var en 13-årig amerikan som för några år sedan mördades av då 38-årige Davis Carpenter och 22-årige Joshua Brown. Männen hade ett sexuellt förhållande med varandra. Man ville dock piffa upp det och lurade dit ett offer för ändamålet. Det råkade bli Jesse Dirkishing. Först drogades pojken varpå en bindel sattes för hans ögon. Man tryckte in ett par kalsonger i hans mun för att han inte skulle kunna skrika och band fast honom med isoleringstejp vid en madrass där hans ansikte hade vänts nedåt. I denna position våldtog Davis Carpenter och Joshua Brown pojken upprepade gånger, och med våld stoppade man även in andra föremål i hans ändtarm. Jesse Dirkishing avled till slut, bokstavligen våldtagen, förnedrad och kvävd till döds.

I den lägenhet där detta avskyvärda mord begicks fann polisen handskrivna planer på det mordiska övergreppet, bland annat en teckning av hur Jesse skulle torteras. Andra anteckningar beskrev ännu icke förverkligade fantasier om hur andra offer skulle få samma behandling.

Detta ohyggliga brott omnämndes knappt i de större amerikanska medierna. Det var nämligen inget ”hatbrott”. Jesse var ju en vit amerikan och enligt den politiska korrektheten kan (heterosexuella, normala) vita inte drabbas av hat. Däremot uppfylldes kriteriet för hatbrott ett år innan då homosexuelle Matthew Shepard, förvisso med vit hy men inte heterosexuell, mördades bestialiskt av ett par vita heterosexuella män efter att Shepard gjort sexuella närmande mot dem. Mordet ledde till omfattande skriverier, fördömanden och reportage i alla amerikanska medier.

Skillnaden i nyhetsbedömningen och ytterst i människovärdet mellan dessa två fall togs upp av endast ett fåtal skribenter. Bland dessa kan nämnas spaltredaktören i New Republic, Andrew Sullivan, själv homosexuell. Han konstaterade att skillnaden i de rikstäckande mediernas behandling av mordet på Matthew Shepard knappt ett år tidigare och mordet på Dirkishing ”helt enkelt inte är verklig … den är häpnadsväckande”. Sullivan fann i en databas tre tusen artiklar och notiser om mordet på Shepard men endast 46 om mordet på Dirkishing (källa: Patrick J Buchanans bok The Death of the West, 2002, s 66ff).

Det finns otaliga liknande fall där gärningsmännen varit homo eller bisexuella. Några av de mer uppmärksammade brotten under senare år har i Storbritannien och Belgien. Förövarna har rövat bort barn och ungdomar som man sedan förgripit sig på sexuellt och mördat. Kropparna har hittats nedgrävda i deras trädgårdar och källare. I Storbritannien (SvD 5/10 -04) respektive Finland (DN 3/12 -05) har homosexuella under flera år våldtagit flera hundra pojkar, brott för vilka de slutligen dömdes.

I mediarapporterna har den homo- eller bisexuella aspekten alltsomoftast förbisetts. Att påtala den skulle inte ha passat den dikotoma bild enligt vilken hbt-gruppen ska beskrivas som antingen förtryckt eller som god och snäll. Inte bara i tv-serier framställs gruppen i positiva ordalag utan numera även i skol- och sagoböcker för små barn.

Andra exempel på hbt-övergrepp gäller vuxna som masturberat i bastu- och duschutrymmen i badhus och andra allmänna inrättningar där barn av samma kön vistas. Ibland har man lyckats förgripa sig på barnen. Det ligger i sakens natur att det inte är heterosexuella som beter sig på det viset.

Det beskrivna visar att hbt-are inte alltid är den förtryckta och utsatta grupp som lobbyn vill låta påskina. Kontentan är att medier, politiker och opinionsbildare i toleransens namn har gett en alldeles för förenklad och onyanserad bild av hbt-rörelsen. Denna rörelse består av individer som liksom befolkningen i övrigt har sina särskilda egenskaper. Således finns inom hbt-gruppen diskriminerade och diskriminerande individer, psykiskt friska och psykiskt störda, onda och goda, offer och förtryckare osv. Att för allmänheten och i synnerhet för våra barn måla upp en bild av dem som enbart goda är att vilseleda, att vagga in barnen i en falsk tro.

Sammanfattning och slutsatser
Medier, politiker, forskare och opinionsbildare har överlag förhållit sig totalt okritiska till hbt-företeelsen och dess lobby. En förklaring är den oreflekterade toleransen, som utmärker modernismen och innebär ett okritiskt bejakande av i princip allt nytt som avviker från det traditionella.

På detta har följt en politiskt korrekt, dikotom och onyanserad, bild av hbt-företeelsen. Härvid har alla hbt-personer klumpats ihop till en kategori rustad med enbart goda egenskaper som majoritetssamhället inte har förstått att uppskatta. Det individuella perspektivet har åsidosatts. Förvisso ligger det i människans natur att generalisera för att konkretisera och tydliggöra fenomen. Men som visats i denna artikel består hbt-gruppen, liksom befolkningen i övrigt, av såväl bra som mindre bra personer. En del av dem beter sig oerhört illa, vissa t o m våldtar och mördar sina medmänniskor.

I lobbyns metoder och argument framträder ensidiga och faktiskt också totalitära tendenser. Kritik av hbt-företeelsen polisanmäls ofta vilket i sin tur kan leda till fängelse. Det torde vara en skrämmande upplevelse inte bara för infödda kristna men även för invandrare som flytt undan åsiktsförtryck, att väl här upptäcka att yttranden av deras tro samt hbt-kritik kan leda till reprimander.

Underminerandet av yttrandefriheten och ytterst också tankefriheten är ett uppenbart demokratiproblem. Inte bara för att man inte öppet kan dryfta hbt-relaterade frågor, men även för att lobbyn vägrar ta till sig argument, när de väl tillåts komma fram.

Ett annat problem rör demokratins kärna om majoritetsstyre. Hbt-lobbyn företräder en utomordentligt liten majoritet. Trots det har man fått lyckats få makthavarna att partiellt undergräva majoritetens normer och värden.
Normlösa samhällen är instabila samhällen. De kan förvisso komma till stånd med majoritetens stöd men har alltid inneburit problem.

Somliga av de uttryck som hbt-are framfört mot det normala hade varit otänkbara om de riktats mot dem själva, t ex att symboliskt stena kärnfamiljen vars död Shyman alltså utropat.

Sådana angrepp vänder sig mot en av de evolutionärt sett starkaste krafterna, fortplantningen, och de härtill knutna regelsystem som utgjort en grundval för varje fungerande samhälle. Angreppen kan inte betecknas som annat hetero- och familjefobiska.

I andra mångfaldsfrågor gör överheten liknande attacker mot det traditionella. ”Ursvenskt är bara barbariet, resten av utvecklingen har kommit utifrån”, har exempelvis statsminister Reinfeldt sagt för att rättfärdiga än mer massinvandring. Sådana uttalanden har av betraktare förklarats med begrepp som oikofobi, avoghet mot den egna värdegrunden, myntat av brittiske filosofen Roger Scruton. Franske filosofen Pascal Bruckner använder benämningen självhat eller masochism, medan renodlade invandringskritiker använder begreppet etnomasochism.

Vad vi bevittnar är den uppochnedvända världen, där det som tidigare var rätt nu är fel och vice versa.

Som framhållits är hbt-rörelsen materialistisk-hedonistisk, den utgår från och vädjar i första hand till känslor och instinkter. Samma känsloinriktning präglar Västerlandet i allmänhet; professor Paul Gottfried talar om en ”sensitiviserad världsordning”. Detta kan knytas till upplösandet av traditionella värden vilket genererar en andlig och känslomässig rotlöshet som förväntas fyllas med konsumtion och materialism, något som bl a Alain de Benoist och andra identitära tänkare påtalat. I detta ljuset kan hbt-fenomenet – på samma sätt som antirasismen, individualismen och (delar av) feminismen, sättas in i ett mönster: förverkligandet av det senmoderna projektet där den renodlade kapitalismen, vars fundament ”ekonomisk tillväxt” ju gäller för hela världen, utgör den enskilt främsta faktorn under vilken vi alla ska verka.

Sexualiseringen av det offentliga liksom sexkulten i övrigt är en del i detta projekt, där den logiska följden av att fria individer säljer sin arbetskraft också blir att man fritt ska kunna sälja sina kroppar. Detta är för övrigt lagligt i stora delar av världen samt större delen av Västeuropa.

Genom åren har diverse medier rapporterat om sexuella utlevelser som individer inom olika samhällsskikt kunnat köpa sig. Exempelvis chefer och företagsledare som iklätt sig blöjor och nappar och velat ha omvårdnad. Eller män i ledarpositioner som ägnat sig åt antingen masochism eller sadism – polischefen tillika jämställdhetsivraren Bengt Lindberg är den senaste i raden. Från Belgien har rapporterats om pedofilskandaler på högsta politiska nivå. Diskussioner har förts om huruvida kopplingarna ser ut mellan den sexhandel som florerar i Bryssel, i närheten av EU-parlamentet, och parlamentariker som där köper sex.

I anslutning till reportage av detta slag har media lyft fram sexsäljande kvinnors berättelser. Av dessa framkommer ofta att vanliga arbetare, från de lägre skikten, köper sex och that´s it. Men ju högre upp i skikten man kommer, desto mera utstuderat blir det med redskap, rollspel, sadomasochism, avföring och t o m våld.

I Romarriket hade överheten periodvis en mycket tolerant hållning dels gentemot alla etniska grupper som kom att ingå i riket och som vissa kejsare inte ansåg vara några problem att ”integrera”, dels till grandiosa festspel, dekadens och sexuella utsvävelser. Historiker har noterat att båda dessa faktorer, som idag ryms inom beteckningen mångfald, starkt bidrog till Romarrikets nedgång och dess slutliga upplösning. Ett liknande öde håller på att drabba Västerlandet här och nu; somliga menar att så redan har skett.

I texten har givits exempel på queerteoretiker som förespråkar pedofili samt noterats att den svenska hbt-rörelsen varit luddig i denna fråga. Att lobbyns framgångar med automatik skulle leda till en utveckling mot pedofili är spekulativt. Emellertid har i exempelvis Holland initierats ett parti som verkar för legalisering av läggningen.

Sammantaget har hbt-lobbyn flyttat fram dess positioner och blivit en integrerad del av överheten. Lobbyns motstånd mot en öppen och fri diskussion rymmer en tragikomisk sida. Hbt-rörelsen har sedan början av 1990-talet, då den började synas alltmer, förknippats med öppenhet och skämtsamhet. Så skrattade gemene man välvilligt med då exempelvis transvestiterna visade sig. Nu däremot verkar denna rörelse aktivt för att inrätta ett tråkigare och mer slutet samhälle, den oundvikliga konsekvensen av en fortgående strypning av yttrandefriheten.

Det finns även annan ironi i det hela. Hbt-lobbyn har använt yttrandefriheten för att få gehör för sina åsikter. Än mera: den har blivit en maktfaktor i det svenska samhället. Nu använder den alltså denna makt till att inskränka det fria meningsutbytet. Men en sådan kamp kan snarare slå tillbaka mot hbt-gruppen, den heterosexuella toleransen kan förbytas i just den avoghet som lobbyn insinuerar att yttrandefriheten medför. Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket.
John Järvenpää

Texten baserar sig på en artikel som författaren skrev hösten 2004 publicerad i tidskriften DSM, Debatt-Sanningssökande-Mediakritik.

[1] DN nätupplagan 27/6 -07

[2] HomO lyder idag under Diskrimineringsmyndigheten, en supermyndighet som förvaltar all ”diskriminering”. Som exempel på dess chef Katri Linnas kortsåg kan nämnas att hon jämfört Sverige med Sydafrika under apartheid, något som även Mona Sahlin har gjort. För vidare läsning se Folkhemmets balkanisering (Eriksson & Rennerfelt, 2009) som visar på DOs många gånger absurda tilltag.

[3] Under 2003 använde Mona Sahlin detta grepp i maktutövning. Hon lät då avsätta integrationsforskaren Anders Westholm till förmån för den beryktade Masoud Kamali som anser att det mesta i Sverige är rasistiskt. Sahlin ansåg att Westholm tillhörde de ”förtryckande strukturerna” men att han var omedveten om det. Westholm kunde naturligtvis inte försvara sig mot något som han enligt Sahlin var omedveten om. Att ett 70-tal forskare skrev ett upprop för honom hjälpte föga utan han tvingades avgå.

[4] John Järvenpääs d-uppsats Personrån och etnicitet
samt en artikel om turerna kring den

[5] Argument kring barn adopteras av homosexuella. Förutom att dessa barn mist sina biologiska föräldrar och dessutom ofta skiljer sig från sina adoptivföräldrar med avseende på hudfärg, får de alltså ytterligare en komponent att brottas med: två ”föräldrar” av samma kön. Möjligen kan somliga barn klara av denna trefaldiga påfrestning. Det är i vart fall ingen vild gissning att homoadoptioner är förenade med större godtycke än de traditionella adoptionerna. Argumentet att homosexuella kan vara bra föräldrar faller utifrån ett normmässigt resonemang på att även yrkesmördare eller de som idkar tidelag också kan vara det.

[6] Under 2007 anmäldes det kristna Andreasgymnasiet anmäldes på sexuell diskriminering. Saken gällde att rektor Margareta Sundbom ska ha sagt att hon ”ser problem med hur homosexuella lever”.
- Det är fullständigt oacceptabelt att en skola i Sverige i dag kränker elever på detta sätt, sa Alex Fridunger förbundsordförande för RFSL Ungdom.
- Det finns ingen som helst ursäkt för att en skola som lär ut denna typ av ställningstaganden mot alla människors lika rätt och värde ska få bedriva en verksamhet.
Rektor Sundbom ansåg att hon blivit missuppfattad
- Det jag sa var att det är viktigt att skilja mellan människan och handlingarna.
Hon var inte särskilt överraskad av anmälan från RFSL Ungdom.
- De är så på hugget de här människorna. Man har bestämt sig för att få bort Bibeln och det kristna från det här landet. (Världen idag 6/8 -07)

[7] Motpolskribenten Solgurus artikel Rosengård Pride

[8] Under 2008 krävde Ywonne Ruwaida på DN-Debatt att EU skulle agera kraftigare mot homofobi (Världen idag 4/8 – 08). RFLSaren Felix König kommenterar Bevara äktenskapets kampanj (Stockholm City 071023): ”Jag vill inte behöva se homofoba och värdekonservativa budskap i det offentliga rummet.”

”Inget man förväntar sig”

I Göteborg pågår för närvarande världens största fotbollsturnering för ungdomar, Gothia Cup. Lag från hela världen är på plats. Analogt finns spelare från hela världen i diverse svenska lag. På flera orter finns numera även fotbollslag med i princip bara utomeuropeiska invandrare i lagen.

Föräldrar i ”svenska” lag har vittnat om hur hett det kan gå till när man möter vissa invandrarlag. Hos de senare händer det relativt ofta att antingen spelare eller deras föräldrar brusar upp på ett för det nordiska sinnelaget främmande sätt. De gapar, skriker och kan ibland gå till handgripligheter för att deras lag förlorat eller när man tycker att domaren dömt fel.

Den som följt sommaren fotbolls-VM har kunnat observera den fallande skala som finns gällande filmningar, gnäll, uppkäftighet, hetlevrat spel och utåtagerande. Lag från nordliga breddgrader såsom Japan, England och Tyskland ägnar föga tid åt sådant. För att tala med tyske proffsspelaren Mattias Concha som konstaterar att tyskarna ”ödslar inte tid på att gnälla eller filma” (DN-sport 4 juli). Men ju längre söderut man kommer, desto mer ifrågasättande och hetsigt uppträdande ser man hos lagen. Titta bara på Spanien eller sydamerikanska lag.

För USA och Västeuropa gäller det beskrivna approximativt även när man granskar grova våldsbrott såsom misshandel, våldtäkter och mord. I Sverige råder för dessa brott en mycket kraftig överrepresentation hos utomueuropéer, i synnerhet från nordafrikanska och arabiska länder (Mauricio Rojas DN-Debatt 051212, där han presenterar siffror från BRÅ).

En förklaring är att dessa länders kulturer ofta präglas av högljuddhet och känslosvall. Inte sällan har man dessutom har en hederskultur som det i alla lägen gäller att upprätthålla och försvara. Nyligen exemplifierades detta med dödsmisshandeln på en parkeringsplats i Landskrona, där en libanes retade sig på ett pensionerat svenskt par påtalade att han blockerade en p-plats. Det slutade med att han slog ihjäl 78-årige Inger.

Inför rättegången krävde försvarsadvokat Leif Silbersky att hans klient skulle försättas på fri fot. När det inte skedde vid omförhandlingen i Lunds tingsrätt blev libanesens familj och vänner ursinniga. De skrek och gormade, spottade och kastade en penna mot åklagaren som begärde omhäktningen.

Liknande beteenden kan iakttas i samband med s k hedersmord där det är regel att familj, släkt och vänner sluter upp bakom den som i hederns namn mördat, oftast egna familjemedlemmar som man ansett brutit mot traditionen, t ex när dottern eller systern haft ett förhållande med en svensk man. Senaste exemplet är 16-åringen i Västerås som under våren stenade sin svenska flickvän till döds för att hon blivit gravid. Det retade upp 16-åringens närmaste varpå han dödade flickan; mycket talar för att det gjordes i syfte att upprätta hedern. Om detta har etablissemangsmedia tigit medan Nationell idag som enda tidning rapporterat om saken.

På Gothia cup spelade igår IKF Göteborgs 16-åringar mot ett irakiskt lag. IFK vann och direkt efter matchen stormades planen av uppemot 300 ilskna, irakiska supportar. De attackerade IFKs spelare samt domaren.

– ”De här grabbarna flydde för sitt liv, säger Jan Edmundsson, supporterpolis. De blev jagade och splittrades. Föräldrarna blev oroliga och kunde inte hitta sina barn” (GP 23/7). Enligt uppgift hade ”de irakiska fansen hade blivit provocerade av att IFK-spelaren hade kysst lagets emblem” efter att man vunnit matchen.

”Men den turbulenta stämningen började redan tidigare i samband med några domslut i matchens andra halvlek, då flera irakiska spelare fick rött kort.” Publiken beskrevs ”av poliser på plats som mycket aggressiv…” (ibid)

De politiskt korrekta, de ”toleranta”, har gjort till kutym att bagatellisera invandrares våldsbeteenden. Härvid används begrepp som ”bus”, ”fattigdom” och ”diskriminering” av naiva forskare och politiker som vill ”förklara” och ”förstå”. Samtidigt skuldbelägger man svenskarna som anmodas lära sig konflikthantering för att på ett normalt sätt kunna utföra sina jobb: ambulansförare, brandkår, lärare och byggnadsarbetare. Bagatelliserandet förstärks av statens representanter där framförallt DO anser att Sverige generellt är en ”diskriminerande struktur” som kränker diverse minoriteter.

Samma absurda skuldbeläggande nu. Enligt Gothia Cups pressansvarige Niclas Andersson ”var den utlösande faktorn en provokation från en Göteborgsspelare” och denne spelare har stängts av.

I dagens radio-P4/Göteborg intervjuades (strax efter kl 15) IFK pressansvarige. Trots journalistens enträgna påtryckningar vägrade han erkänna att IFK-spelare provocerat och gjort fel när man visade sin glädje över segern. Han konstaterade vidare att upplopp av detta slag är ”inget man förväntar sig” i samband med att barn spelar fotboll.

I ett normalt samhälle, med en någorlunda hög grad av etnisk och kulturell homogenitet, råder en hög grad av förutsägbarhet. Där kan man ”förvänta” sig att saker ska fungera som sig bör. Ju högre grad av etnisk och kulturell heterogenitet, desto högre grad av misstänksamhet och brist på tillit mellan folkgrupper, något som världsledande forskaren Robert Putnams studier och många andra statvetares rön visar. Härtill visar statistiken i samtliga västeuropeiska länder att utomeuropeiska invandrare är kraftigt överrepresenterade vid grova våldsbrott.

Våldets orsaker och konsekvenser kan inte längre behandlas som enskilda företeelser. De måste sättas in i ett vidare, etnologiskt och sociologiskt, perspektiv. Dessutom: om man som väljare i höstens val röstar på något av riksdagpartierna så legitimerar man en politik för än mera mångkultur och därmed mera våld. Vilket samhälle ska våra barn få?
Redaktionen – reaktion.nu

Relaterat
Reaktion: Landskrona i ljuset av nordiskt respektive semitiskt beteende

Lunds universitet och den politiska korrekthetens teori och praktik

I juni 2005 underkändes för andra gången en av mina d-uppsatser i sociologi. Fem år tidigare var det Göteborgs universitet som förkastade uppsatsen Personrån och etnicitet, denna gång Lunds universitet som avfärdade Den politiska korrekthetens teori och praktik.[1] Som visades i föregående inlägg präglades examinatorn i Göteborg av politisk korrekthet.[2] Inte heller kom examinatorn i Lund med några sakligt hållbara invändningar. Istället motiverades underkännandet med att uppsatsen var för lång.

Uppenbarligen var det ett kvasiargument eftersom det fanns andra uppsatser som var lika långa eller t o m längre, vilka ändå godkändes. Nämnas kan också handledaren som påstod att ämnet inte var sociologiskt relevant (något hon snart tog tillbaka). Med tanke på processen i Göteborg där det visade sig lönlöst att driva ärendet, brydde jag mig denna gång inte om att gå vidare; dessutom föddes i samma veva mitt första barn varför fokus av naturliga skäl lades på honom.

Medan underkännandet i Göteborg skapade harm, som omsattes till att skriva boken Invandring och demokrati, frambringades denna gång inte särskilt mycket känslor utan mer av ett torrt konstaterande av hur inskränkt klimatet vi lever i är; utan tvivel var min sons tillblivelse så mycket större och viktigare än uppsatsen. Emellertid vill ingen förälder se sina barn växa upp i ofrihet. De positiva känslor och krafter som ett barns födelse väcker användes i mitt fall till att vidareutveckla uppsatsen till boken Politisk korrekthet: likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering, utgiven 2006.[3]

I uppsatsen granskas fyra svenska forskares syn på vad politisk korrekthet är för ett slags fenomen. Detta analyseras i förhållande till mångkulturalism (delvis också feminism). Uppsatsens huvudresultat: politisk korrekthet är ett icke-tidsbundet fenomen som kan delas upp dels som åsikt, dels som metod eller maktinstrument vars syfte är att försvara och främja den politiskt korrekta åsikten. Kärnan i politisk korrekthet utgörs av dikotomin och dikotomiserandet. Detta innebär att den sociala världen – i mångfaldsrelaterade frågor – ska förklaras så enkelt som möjligt, i svart och vitt, gott och ont, utan nyanser. Resultatet illustreras med modellen Den politiska korrekthetens logik (s 40). I slutdiskussionen argumenteras för att ett slags dikotomiseringsprocess präglar det svenska samhället, inom politik, massmedia och samhällsvetenskaplig forskning.

Underkännandet vid Göteborgs universitet fick flera forskare och välunderättade bedömare att ifrågasätta det. Samma sak denna gång. Här följer en del av synpunkterna som tidigare har publicerats i andra forum.[4]

Samhällsvetaren professor Gunnar Adler-Karlsson skrev att i uppsatsen förs ”en utomordentligt god diskussion om hur pk skapar socialt tryck som leder till mental ’Gleichgeschaltung’ – nazistsamhällets ideal…”

”Dina illustrationer till tesen finner jag förträffliga.”

”Det du skriver i slutet, med citat av Nycander och SÄPO och hetsparagrafen och annat upprörande för en jurist, är skäl nog för en politiskt korrekt akademiker att vilja stoppa dig.”

Under uppsatsskrivandet hade handledaren gett mig följande ”råd”: ”Med kontinuerlig respons på dina texter hamnar du lättare på rätt spår.” Adler-Karlsson kommenterar:

”Det är en extremt ovetenskaplig hybris som där avslöjar sig i ett obiter dictum om hur man uppfostrar spårhundar. Som socialdemokraterna stoppat in ’politruker’ som chefer för universitets- och högskolestyrelser har jag ingen som helst respekt kvar för dessas oberoende och förmåga att söka en sanning, så objektiv som möjligt. Nu är det ’rätta spåret’ givet av politiken, vilket garanterar svensk forsknings förfall.”

Adler-Karlsson avslutar med att han finner ”motiveringen för underkännandet hutlös”.

Lasse Ekstrand, docent i sociologi, menade att uppsatsen är skriven ”utifrån en väl påläst, vetenskaplig ståndpunkt” och att dess författare (JJ) bäst kan betecknas som

”traditionalist’; en lojal bärare av det anglosachsiska vetenskapsidealet, med dess krav på klarhet, logik och bevisföring. Två gånger har han trots sin uttalat vetenskapliga hållning underkänts vid svenska universitet, när han för seminariegranskning har lagt fram uppsatser. Jag vågar påstå att det INTE har handlat om vetenskaplig eller metodmässig undermålenhet, utan om något annat och betydligt värre.”

Ekstrand tar upp Personrån och etnicitet vari pekas på

”det faktum att invandrarungdomar ger sig på svenskar, misshandlar och rånar, enbart av det skälet att de är svenskar. Trots en i traditionell, samhällsvetenskaplig mening konventionell bevisföring underkändes JJ. Hans teser passade inte de politiskt korrekta vid Göteborgs Universitet. Han tänkte helt enkelt ’fel’.

Den härskande klassens – i detta fall oligarkins, den politiska klassen – tankar är som bekant de härskande i samhället. JJ tänker på tvärs mot dessa tankar och straffas av akademin för det; samma akademi som borde stå fri och försvara det fria, kritiska tänkandet.

Andra gången är det Lunds Universitet som stoppar honom. När han gör en inträngande analys av vad politisk korrekthet och rasism är, och hur begreppen används. Denna gång får han av huvudbedömaren veta att uppsatsen är för ’lång’(!). Det är inte ens ett svepskäl, det är en spottloska.

[---] Det akademiska systemet uppträder som de politiska vanföreställningarnas och det skamfilade politiska etablissemangets trogna beskyddare. Det är direkt vämjeligt att beskåda. Och det hotar demokratin, genom att det offentliga samtalet beskärs.

[---] I slutdiskussionen argumenterar JJ övertygande för att ett slags dikotomiseringsprocess präglar samhället. [---] Underkännandet bekräftar hans tes.”

Opponenten på uppsatsen väntade tills hans eget alster hade godkänts innan han hörde av sig med sina synpunkter:

”Uppsatsen gav mig en bra inblick i ett ämne som hela tiden har funnits mitt framför näsan på mig men som jag inte har reflekterat över tidigare. Det som framför allt väckte mitt intresse var hur etablerade och maktfullkomliga samhällsinstitutioner använder sig av politisk korrekthet för att konstruera en sanning som passar dem och som förkastar, eller snarare förtrycker, alla avvikande åsikter.

Med stor förvåning underkänner examinatorn uppsatsen med motiveringen att uppsatsen är för lång, och dessutom utan att ha läst den! Jag håller med om att uppsatsen är för lång, men att med det som utgångspunkt och utan att läsa den, underkänna en uppsats är inte bara nonchalant utan helt oacceptabelt. En tjänsteman vid en institution, som finansieras av allmänna medel, och som har myndighetsutövning måste enligt min mening ta ett större ansvar i sin profession.

Läser man sedan handledarens kommentarer blir mönstret ännu tydligare, det är inte uppsatsen som det är fel på utan det är ämnet. Politisk korrekthet som samhällsfenomen får inte blottläggas och makteliten får inte ertappas med byxorna nere då de för allmänheten bakom ljuset. Handledaren hävdar att politisk korrekthet inte är ett sociologiskt ämne, mycket märkligt. Om politisk korrekthet inte är ett samhällsfenomen vad är det då?”

Opponenten menar att i uppsatsen visas hur

”hur politisk korrekthet institutionaliserar och monopoliserar utvalda politiska åsikter. John visar hur man med hjälp av politisk korrekthet kan upprätthålla och permanenta en maktposition i samhället och hur avvikande åsikter beläggs med skam och framställs som samhällsfarliga. Detta är utan tvekan ett sociologiskt problem och väl värt att lyfta fram och belysa.

Vidare hävdar handledaren att det inte finns någon koppling till sociologisk teori, vilket även det är helt fel. I uppsatsen beskriver John politisk korrekthet utifrån Berger & Luckmanns teorier rörande social konstruktion av verkligheten. Genom politisk korrekthet kan makteliten konstruera en verklighet som monopoliseras till en allmän verklighet, fri från avvikande åsikter.”

Opponenten påtalar att han läst uppsatsen

”inte bara en gång utan flera gånger, och det finns brister som behöver rättas till, men de är varken omfattande eller osociologiska. [---] Detta behöver man inte ens vara professor för att förstå, men det är inte det underkännandet handlar om.

Efter att ha fått lite distans till uppsatsseminariet och fått ett vidare perspektiv står det helt klart för mig att det inte handlade om att underkänna en uppsats, utan att stoppa ett farligt ämne och en icke politisk korrekt person.”

Det väsentligaste har väl redan sagts. Möjligen kan man förtydliga med att underkännandena bör ses i ljuset av den samhällsorienterade forskning som till stora delar genomsyrar Sverige. Denna sysslar med att bekräfta redan befintliga teser och rön istället för att ifrågasätta, ställa spännande frågor och röja ny mark till gagn för samhället. Kort sagt sysslar man med ideologiproduktion istället för kunskapsproduktion. Forskningens trovärdighet undergrävs.

Frågan som inställer sig är hur beskrivna censorer verksamma vid svenska universitet hade ställt sig till det politiskt korrekta tryck som rådde i Nazityskland eller under Sovjettkommunismen, ett tryck som torde ha varit hårdare än dagens svenska. Tja, vågar man inte godkänna uppsatser eller i vart fall komma med sakliga invändningar mot dem, så finns det ingen anledning att tro att dessa personer inte skulle ha varit makten till lags i dessa system.[5]
John Järvenpää

[1] Länkar till uppsatserna Personrån och etnicitet respektive Den politiska korrekthetens teori och praktik. (Personrån skrevs på en konventionell magisterkurs medan PK-uppsatsen var internetbaserad; uppsatserna är autentiska såsom de lades fram inför seminariegranskningarna, några justeringar har alltså inte gjorts.) Länk till oppositionen samt invändningar mot underkännandet.

[2] Länk till artikeln Göteborgs universitet, likheten inför lagen och alla människors lika värde.

[3] Boken kan rekvireras på bl a Arktos.

[4] Se exempelvis Reaktion.nu / Uppsatser.

[5] Författarens Sara Lidman noterade strax innan hennes frånfälle, att det är behändigt såsom många av samtidens etablerade gör, att på avstånd och i efterhand fördöma den tidens förbrytelser. Emellertid är det långtifrån säkert att vår tids högljudda frihetsivrare – om dessa i tid och rum befunnit sig i 30-talets Tyskland eller Sovjet – hade haft modet att stå emot förtrycket och ta offrens parti; Sara tvivlade på om hon själv skulle gjort det (AB-kultur 000804; återgivet i Politisk korrekthet, sid 112). Kanske krävs det som i hennes fall en livstid för att komma fram till en dylik insikt. Hursomhelst visade hon här prov på en sällan skådad ödmjukhet.

Göteborgs universitet, likheten inför lagen och alla människors lika värde

”För den som vill och vågar se, är parallellerna [från DDR] till dagens svenska universitetspolitik uppenbara. Kraven på politisk korrekthet och att vara makten till lags är stora. Forskningens autonomi och den produktiva intellektuella lekfullhet som krävs för att våga och kunna se något nytt har ersatts av krav på ordning i leden.”[1]
- Bo Rothstein (Göteborgs-Posten 000112)

Forskningens frihet garanteras av högskolelagen vilken som allmänna principer anger ”att forskningsproblem får fritt väljas och formuleras, att forskningsmetoder får fritt utvecklas och att forskningsresultaten får fritt publiceras”. Vi ser här ett klart ställningstagande för den kritiska och självständiga kunskapssökaren som haft många, namnkunniga förespråkare. Så ansåg Max Weber att man ska vara vaksam mot allmänt accepterade värdeomdömen: ”Vetenskapens speciella uppgift, synes det mig, är den rakt motsatta, nämligen att ifrågasätta det, som gängse konventioner anser självklart.”

För ungefär tio år sedan sporrade Webers ord mig att skriva en d-uppsats i sociologi vid Göteborgs universitet. Syftet var att granska invandrarungdomars motiv till personrån och deras förhållande till hetsparagrafen, lagen om hets mot folkgrupp.[2]

Bakgrunden var att Brottsförebyggande rådet, Brå, i början av 2000 givit ut en rapport om just personrån. Den visade att i synnerhet utlandsfödda ungdomar var kraftigt överrepresenterade på gärningssidan medan offren främst var etniska svenskar; förhållandet gäller än idag. Dessutom hade Säpo konstaterat att etnisk betingad avoghet ibland funnits hos förövarna. I uppsatsen knöts detta till att rättsväsendet börjat se allvarligare på brott där främlingsfientliga och/eller rasistiska – hetsande – motiv funnits med, dvs sådana brott hade börjat ge högre straff. Det sociologiskt sett mest intressanta var emellertid att dylik fientlighet mot den etniskt svenska (heterosexuella) majoritetsbefolkningen inte bedömdes, och fortfarande inte bedöms, som hets (trots att lagen gjorde gällande, eller i vart fall indikerade, att så var fallet). Säpo var en av flera källor som konstaterat detta.

Uppsatsen sysselsatte mig i ett halvårs tid, bl a gjordes ett antal djupintervjuer med ungdomar som dömts till sluten ungdomsrån för personrån. Hos tre av ungdomarna hade etniska motiv delvis funnits med i motivbilden, dock inte genuin rasism i rasbiologisk mening. Samtliga ungdomar ansåg att även svenskar kan drabbas av rasism. Och de tyckte att även svenskarna borde kunna använda sig av hetsparagrafen.

I januari 2001 var det dags för seminarium och examination. Den kvinnliga examinatorn hade svårt att ta till sig rönen och underkände uppsatsen. Såväl muntligt, under seminariet som i de skriftliga synpunkterna hävdade hon att svenskar visst kan använda sig av hetsparagrafen. Hon kunde dock inte precisera sig mer än att svenska judar var inblandade i rättegången där Ahmed Rami stod åtalad för hets.[3] Hon fick till svar att den rättegången ju snarare handlade om hets i form av antisemitism – underförstått att etniska svenskar naturligtvis inte berördes; som ovan antytts så påtalas i uppsatsen, av bl a Säpo, att svenskar i teorin har möjlighet att åberopa lagen men att de i praktiken inte kan göra det. Examinatorn ombads ta fram dokument som verifierade att etniska svenskar tillämpat lagen, något hon inte förmådde.

En annan egendomlighet är att handledare inte ska släppa fram en uppsats om man inte räknar med att den är såpass bra att den godkänns, på sin höjd kompletteras; handledaren i detta ärende är numera professor – det var alltså ingen gröngöling till doktorand som höll i det.

Härtill kommer att uppsatsens opponent hade en i förhållande till examinatorn diametralt motsatt uppfattning, vilket kan avläsas i opponentens skriftliga sammanfattning: ”Överlag är uppsatsen genomarbetad och undersökningen trovärdig. Författaren har utfört intervjuer och deltagande observation under ett halvår, vilket borgar för den empiriska undersökningens giltighet. Det ges också bra definitioner och en väl genomgången bakgrund till begreppet rasism, den metodiska ansatsen och tidigare forskning på området.”

Ett bland flera krav som examinatorn ställde för att uppsatsen skulle godkännas gällde att ta bort en av dess premisser, den att etniska svenskar inte kan åberopa hetsparagrafen. Emellertid torde det bära varje sanningssökare emot att negligera en sådan, från sociologisk synpunkt, utomordentligt relevant uppgift (sociologiskt intressant är också att examinatorn som sitt främsta forskningsområde anger ”exkluderingsprocesser” [4]).

Istället blev det en prövning där examinatorns kompisar vid sociologiska fakulteten avgjorde ärendet till hennes fördel. Som relativt färsk student stod man där rådvillig, smått förvirrad. Vad göra? Uppsatsen skickades till ett antal intressanta forskare som jag läst artiklar av.

Förvånande nog hörde flera av dem av sig och anmärkte på underkännandet. En del tog offentligt ställning. Jonathan Friedman, professor i socialantropologi, noterade att politisk korrekthet präglade examinatorn (Jyllands-Posten 020726-0801). Och samhällsvetaren Lasse Ekstrand konstaterade (i Gefle Dagblad 010822) att uppsatsförfattaren ”tillämpat en vedertagen vetenskaplig metod samt följt de gängse spelreglerna för en traditionell vetenskaplig undersökning. Ändå underkänns uppsatsen.”

Göteborgs universitet fick ta del av dessa synpunkter. Men någon ändring blev det inte.

Nåväl, efter ”examinationen” har det tillkommit en strid ström av rön som stödjer inte bara de flesta av uppsatsens resonemang [5] men framförallt dess grundval, att svenskarna inte har möjlighet att tillämpa hetsparagrafen. I rapport från Brå (rapport 2001:7, s 31) skriver forskarna att anmälningar från etniska svenskars sida inte saknas ”men att de av olika skäl avskrivits”. Man går inte in på vilka dessa skäl skulle kunna vara.

I en debattartikel i Aftonbladet (040410) utmålades vita män som ett kollektiv med gemensamma karaktärsdrag, som att de är empatistörda, tar för sig på andras bekostnad och inte tål kritik. Att uttalandena var nedsättande framkom av JKs motivering där också erkändes att hets mot folkgrupp inte gäller etniska svenskar: ”Det fallet att någon uttrycker sig kritiskt eller nedsättande mot folkgruppen män av svenskt etniskt ursprung torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet” (beslut 040419, ärende/dnr 1526-04-30).

Per Bauhn, docent i praktisk filosofi, har påtalat att somliga kan från sina ”uppburna positioner i medialandskapet trycka ur sig generaliseringar om de vita medelålders männen som skulle ha räknats som hets mot folkgrupp om de sagts om någon etnisk minoritet” (tidskriften Axess nr 5/juni 2004).

En av Sveriges främsta samtidsbetraktare, Anders Isaksson, har på DNs ledarsida (070714) behandlat inkonsekvensen i hetsparagrafen, sedan några år även benämnd ”hatbrott”. Isaksson refererar Brå som i rapport 2007:17 resonerar kring en korvförsäljande flicka, som för muslimer förklarat att det i Sverige är vanligast med fläsk i korvarna. Brå klassar detta som ett islamofobiskt ”hatbrott”. Isaksson noterar:

”Att frånvaron av fläskfria korvar blir en islamofobisk kränkning är en logisk följd av Brås definition av hatbrott, nämligen att ’gärningspersonen [i varje situation] tillhör en definierad majoritetsgrupp och offret en definierad minoritetsgrupp’. Den praktiska innebörden är att svenskarna i bostadsområdet skulle ha tagit hänsyn till den muslimska familjen vid korvköpet, den bar ju som minoritet upplevda rättigheter utan krav på ömsesidiga skyldigheter till hänsynstaganden. [---] minoriteter antas varken begå hatbrott inbördes eller hata och förakta svenskar. Minoriteters våld mot svennar är därför ett vanligt brott, utan hat och utan etniska eller kulturella övertoner. Hur berömvärda de politiska avsikterna bakom kampen mot hatbrott än må te sig, framstår tillämpningen som den goda viljans triumf över det praktiska förnuftet.”

I tidningen Världen idag (070723) spann ledarskribenten Mats Tunehag vidare på Isakssons artikel:

”Hatbrott innebär att det ska utrönas vilka tankar och känslor förövaren har angående vissa livsstilar eller religioner och dess utövare. Men inte mot vad eller vem som helst, utan främst gentemot muslimer och homosexuella. Om en homosexuell slår ner dig [vit, heterosxeuell man] är det ’bara’ misshandel, men om du slår ner en homosexuell ska det utredas om du hatar, känner missaktning, ogillar homosexualitet, har uttalat dig negativt om Pride-festivalen, med mera. Om en muslim slår sin fru, är det ’bara’ hustrumisshandel, men om du slår en muslim ska polisen utreda vad du tycker, tänker och känner inför islam och muslimer. Orwells tankepolis i romanen 1984 blir kusligt aktuell. Det finns alltså vissa tankar, uppfattningar och känslor som är brottsliga och vissa våldsoffer har större skyddsvärde än andra, beroende på deras livsstil eller trosuppfattning. Det påminner om sharia där män har mer värde inför domstol än kvinnor. Detta står i skarp kontrast till allas likhet inför lagen. Detta är även ett hot mot tanke- och åsiktsfrihet men också yttrande- och religionsfrihet.”

Överåklagare Sven-Erik Alhem invände mot Tunehag i Svenska Dagbladet (070801) med att saklig kritik visst tillåts. Mot vilket såväl Tunehag som andra kontrade med att det är godtyckligt om vad som är sakligt. Vem avgör det?

Per Bauhn gav sig in i debatten (SvD/Brännpunkt 070808) och argumenterade mot Alhem som hävdat att ”det är bra att lagstiftaren gett vissa personer och grupper ett extra högt skyddsvärde”. Detta, menar Bauhn, innebär att Alhem ”försvarar en tillämpning av lagen som innebär att en och samma diskriminerande handling bör straffas hårdare om den drabbar en invandrare, men inte om den drabbar en svenskfödd”.

Bauhn noterar att Alhem skrivit att en kränkning av en ”invandrare med mörk hudfärg” är ”synnerligen allvarlig” för ”hela det demokratiska samhället”. Bauhn fastslår att det inte är något ”lyckat argument. Även medlemmar i majoritetsbefolkningen har hudfärg och, som Alhem själv påpekar, ’ingen persongrupp av viss hudfärg eller etniskt ursprung är överlägsen någon annan’.”

Bauhn fortsatte med att referera till Petra Åkessons c-uppsats i sociologi Vi krigar mot svenskarna, som bl a berör invandrarungdomars syn på svenskar (se vidare fotnot 5): ”Om det gärningsmannen tankar om offrets etnicitet som är avgörande för vad som är hatbrott, så måste det vara hatbrott också när ungdomsgäng i Malmö rånar andra ungdomar under devisen ’ Vi krigar mot svenskarna´.”

Bauhn resonerar kring varför det blivit som det blivit, utan att kunna ge något definitivt svar: ”Kanske tanken är att kompensera minoriteter för deras förmodade underläge. Eftersom de antas vara offer, så ska deras agerande inte mätas med samma måttstock som gäller för majoriteten.”

Parentetiskt kan nämnas att Säpo under ett par år i sina rapporter, Brott mot rikets inre säkerhet, inkluderade just brott med etniska och rasistiska förtecken av minoriteter mot svenskar. Den statistiken togs dock bort. Som skäl angav en av Säpos analytiker följande: ”mörkertalet var stort, därför för man inte längre någon statistik” (Metros bilaga ”Gringo” 040920).

Inom andra områden där orättvisor och förtryck av olika slag finns med, t ex misshandel av kvinnor, brukar det tvärtom vara regel att lyfta fram mörkertalet som en viktig omständighet att ta hänsyn till. Men när statsmakten vill tona ner etniskt relaterad brottslighet mot den svenska befolkningen gäller inte normala, logiska kriterier längre.

Nyligen avslöjade motpolskribenten Henrik Johansson att flera av riksdagspartiernas ungdomsförbund till en början var villiga att på sina hemsidor lägga ut en film, där en flicka utsätts för hets. Men när de fick reda på att flickan hade vit hudfärg, och förövarna var mörkhyade, ändrade de sig.[6]

Sammanfattning och slutsats
Som synes har av varandra oberoende forskare och initierade visat på det hyckleri som omgärdar hetsparagrafen. En gemensam nämnare som framträder ur deras resonemang, liksom hos de invandrarungdomar som intervjuas i min uppsats, är att principen om alla människors lika värde ska gälla även svenskarna. Emellertid har inget hänt i praktiken, på det politiska planet. I och med ungdomsförbundens censur legitimeras och upprätthålls en orättvis ordning enligt vilken det är i sin ordning att hetsa mot vita människor.

Det finns massvis med skäl för att hetsparagrafen och ”hatbrott” ska avskaffas eftersom de, som konstaterats, förhindrar en fri och öppen dialog. Dessutom kan hat och ilska, liksom andra känslor, inte mätas utan att man hamnar i godtycke. (Detta liksom flera av ovannämnda argument anförs i min bok Politisk korrekthet: likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering, 2006, kapitel 10 om hatbrott och hetsparagrafen; juridikprofessor Jacob Sundberg bidrar med iakttagelser om hetsparagrafens godtycklighet, som han menar har ”påfallande parallellitet” till ”den rättsteknik som odlades i DDR”.) Om lagen ändå ska finnas kvar, så borde i konsekvensens namn alltså även svenskar omfattas av den. Ur konsekvensetisk synvinkel ska människovärde och likhet inför lagen gälla alla, oavsett majoritet eller minoritet.

Ingen kan med hedern i behåll hävda att 13-åriga Ida, boende i en svensk förort, kan betraktas som majoritet i förhållande till ett gäng invandrarungdomar i färd med att attackera henne för att hon är en ”svennehora”. Inte heller kan Ida, i egenskap av sin tillhörighet till majoriteten, anses vara i överläge.

I alla händelser har etablissemanget – utanför riskdagen – blottat hetsparagrafens skenhelighet. Detta innebär att den politiska korrektheten inte längre har en totalitär karaktär i denna fråga. Vilket är ett första, mycket viktigt steg mot förändring. När ett nytt sanningssägande parti i höst träder in i riksdagen kommer övriga partier att få skämmas ögonen ur sig, för att de så sent som våren 2010 vägrade erkänna en uppenbar orättvisa. Att berörda sociologer vid Götborgs universitet skulle ändra sig, och erkänna faktum, är dock inte att räkna med. Emellertid gör det inget – det räcker gott nog att veta, att man var ett steg före sin tid.
John Järvenpää

[1] I metodboken Forskningsmetodik (Holme/Solvang 1991, s 155), flitigt tillämpad vid svenska universitet och högskolor: ”Olika kunskapsmiljöer är ofta präglade av ett sådant tryck mot konformitet att det finns sanktioner mot dem som inte inordnar sig.”

I DN-debatt (030423) skrev Rothstein att invandringsrelaterad forskning ofta ”handlar om ideologiproduktion kombinerat med insamlande av enbart sådana data som man i förväg vet bekräftar de politiskt korrekta teser man vill driva”. Han avslutade artikeln med: ”Det allvarliga är inte att det blir dålig forskning, utan att vi blir utan sådan kunskap som gör att vi kan åtgärda problemen.”

Rothstein var en av det 70-talet forskare som kritiserade Mona Sahlin för att hon 2003/04 lät avsätta integrationsforskaren Anders Westholm till förmån för forskare med invandrarbakgrund. Hennes motivering var att Westholm utgjorde en del av de förtryckande strukturerna. Sahlin, som negligerade kritiken av hennes beslut, menade alltså att en forskare med svensk etnisk bakgrund inte kan utföra (invandringsrelaterad) forskning på ett adekvat sätt.

[2] Uppsatsen kan läsas här (pdf) i sin ursprungliga form där inte ett endaste ord har ändrats sedan examinationen. Att disposition och vissa meningar skulle ändrats hade jag räknat med. Men med tanke på händelseutvecklingen och de krav som ställdes för godkännande lät jag saken bero.

[3] Vittnen finns som kan styrka detta, bl a en makedonska som då var arbetskamrat till mig; hennes första, spontana reaktion efter seminariet var att examinatorn var den ”tråkigaste” människa hon stött på.

[4] Examinatorns presentationssida vid Göteborgs universitet.

[5] Samhällsforskaren Pernilla Ouis skrev (Sydsvenskan 051219) att ”de goda” inte ser ”den rasism som frodas bland invandrargrupper sinsemellen och mot svenskar”. Samhällsdebattören Marie Söderqvist Tralau noterade i Skattebetalarnas tidning (Sunt förnuft, nr 1/06) att ”Den största rasismen i Sverige finns mellan olika invandrargrupper och delvis bland invandrare mot svenskar, inte åt andra hållet.”

I Sydsvenskan (061004) konstaterade författaren Fredrik Ekelund att flertalet personrån i Malmö begås av ”kriminella invandrare” som rånar svenskar ”enkom för att de är just ´svennar´.” Vidare misshandlas svenskar för att de anses vara ”blonda ´jävla svennar´.”

Detta stöds i Petra Åkessons sociologiska c-uppsats Vi krigar mot svenskarna, som bl a berör invandrarungdomars syn på svenskar. Åkesson tar inte explicit upp rasism men att sådana tendenser finns framkommer i svaren som hennes intervjuade ungdomar ger, t ex: ”’makt för mig är att svenskarna ska se på mig och lägga sig ner på marken och pussa mina fötter”. Möjligen kan godkännandet av hennes uppsats bero på att hon är adopterad. Hursomhelst har hon tillstått att hennes bakgrund sannolikt bidrog till att få en öppen relation med ungdomarna.

[6] Henrik Johanssons avslöjande artikel om ungdomsfördbundens hyckleri.

Personligt med Mona Sahlin

Endast 16 procent av svenska folket vill se Mona Sahlin som statsminister efter valet i höst, enligt Sifo. Inte ens i sitt eget parti kommer hon över den med demokratiska mått magiska siffran: 50 procent. Om vad detta kan bero på har olika förklaringar framkastats. För drygt tre år sedan gjorde jag följande analys, då Sahlin skulle väljas till ny ledare för socialdemokraterna. Texten kan vara värd att erinra om såhär i valtider.

I mars 2007 blev Mona Sahlin ny ordförande för socialdemokratiska arbetarepartiet. Det finns flera skäl till att belysa detta. Inte för hennes allmänt bristande kompetens som hon delar med flertalet av Sveriges politiker. Inte heller så mycket för att Sahlin blir första kvinnan på denna post, till stor del beroende på att kön kommit att bli en tyngre merit än politisk kompetens.

Nej, vad som skiljer Mona Sahlin från hennes föregångare är hennes personliga engagemang i politiken. Att vara personligt engagerad är förvisso positivt då det borgar för ett lidelsefullt engagemang för den politiska åskådning som man företräder. I alla händelser måste detta särskiljas från att låta politiken präglas av ens personliga åsikter på bekostnad av vad som är bäst för landet och medborgarna. Likväl är detta Mona Sahlins främsta kännetecken. Hon är inte professionell i sin yrkesutövning, utan låter känslor och personliga åsikter prägla hennes, eller rättar sagt s-väljarnas, politik. Hon medger själv att så är fallet: ”Jag är trött på dem som säger att jag borde hålla mina känslor utanför politiken. Det är omöjligt” (Aftonbladet 070127).

Tydligast framkommer detta drag i s k minoritetsfrågor, där hennes engagemang för massinvandring, feminism och hbt – homo, bi och transpersoner – torde vara svårslaget; möjligen kan Gudrun Schyman slå henne på fingrarna ifråga om feminismen. När den politiske analytikern Mats Knutsson i Rapports morgonsändning (SVT 070119) beskrev Sahlins politiska gärning konstaterade han att hon inte utmärkt sig i de stora ideologiska frågorna, utan gått i bräschen just för hbt-gruppens intressen.

Knutssons analys bör förtydligas med att för Sahlin är minoritetsfrågan den stora ideologiska frågan (vilket per definition innebär att majoriteten/folkstyret, demokratins grundbult, får vika sig). Hon har gått längst fram i tåget under alla de år som den s k Pridefestivalen hittills har hållits, där hbt-personer intar huvudstadens gator för att proklamera sin läggning. I en intervju gjord av festivalens webbgrupp sommaren 2006 sade hon: ”Jag pratar ju alltid om hbt i nästan allt jag gör. Det går till och med att ta in när man pratar kärnkraft och energipolitik.” Hon klargjorde också att hon ”har anställt flera av människorna som är här på Pride” (Världen idag 070119).

Det för Sahlin typiska att blanda in känslor innebär att objektivitet, saklighet och analytisk precision går förlorad. Det är därför som hon utan skrupler kan häva ur sig att Sverige i behandlingen av våra minoriteter är som Sydafrika (DN-Debatt 970930), där lagen stadgade att svarta och vita inte fick gifta sig, svarta inte fick utbilda sig, ha vissa yrken etc. I Sahlins mångkulturella värld ska infödda svenskar ge plats åt invandrare vid anställningar. Om två personer, en svensk och en invandrare med likartade meriter söker jobb, så ska arbetsgivaren enligt Sahlin välja ”den som heter Mohammed. […] Det ska räkna som ett plus att ha annan etnisk bakgrund än den svenska” (Göteborgs-Posten 001022).

Hon har dömt ut svensk asylpolitik som inhuman, men inte med sakliga argument utan utifrån hennes personliga känslor och åsikter. När Mohammed Skaheri hösten 1996 tog livet av sig efter att ha fått avslag på sin asylansökan, fördömde Sahlin dåvarande Invandrarverkets beslut med motiveringen att Shakeris öde var tragiskt eftersom han var så ”vacker”, ett epitet hon använde tre gånger i en krönika i HSB-tidningen Vår bostad samma höst. Enligt det synsättet ska demokratiskt fattade lagar alltså inte gälla i asylhanteringen, utan kriteriet för att få stanna utgörs av om man i Sahlins ögon är vacker eller ej.

Hon drar sig inte för att nedvärdera svenskarna och dess historia och kultur av fred, demokrati, jämställdhet och mer pittoreska inslag såsom midsommarfirandet. När hon deltog i turkiska ungdomsförbundets kongress Euroturk våren 2002 sade hon: ”Jag tror att det lite är det som gör svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Midsommar och sådana töntiga saker.” Även om det inte direkt hör hit kan det nämnas att Jens Orback, enligt Sahlin en av hennes bästa vänner, uttryckte följande efter ritualmordet på konstnären Theo van Gogh i Holland hösten 2004: ”Vi måste vara öppna och generösa mot muslimer och islam, för när vi blir i minoritet kommer de att göra likadant tillbaka mot oss.” (gratistidningen Sverige i centrum, nr 2/05).

När Sahlin 2003 tog över rodret som integrationsminister lät hon sparka statsvetaren Anders Westholm, som ledde statens integrationspolitiska projekt. Trots protester från ett 70-tal forskare tillsatte hon istället hon professor Maosud Kamali vars utfall mot Sverige och svenskarna är så pinsamma att till och med delar av det politiskt korrekta etablissemanget har reagerat. Sahlins motivering till att avskeda Westholm var att han utgjorde en del av de ”förtyckande strukturerna”, de strukturer Sahlin vill avskaffa. Hon verkar inte medveten om att dessa strukturer, där jämställdhet utgjort stommen, till allra största delen har skapats av hennes eget parti som styrt Sverige under merparten av 1900-talet.

Ovan såg vi att hennes engagemang för hbt-gruppen bottnar i personliga erfarenheter (flera vänner som är hbt, anställer dem gärna osv). Samma sak tycks gälla hennes engagemang för mångkulturen. Hon har klargjort att ”de första stora kärlekarna jag hade var med svartskallar”. Med en chilenare fick sin första dotter som i sin tur sedermera blev ihop med ”med en svart kille och då fick jag se ännu mer saker genom dem om ett Sverige som jag inte riktigt trodde fanns” (Metros bilaga Gringo, 040920).

Hur är hon då i övrigt? ”Många i hennes omgivning har vittnat om hur Sahlin har svårt att passa tider och kommer oförberedd till möten – om hon ens kommer. – Hon är jävligt slarvig. Det vet alla. De som förnekar det antingen ljuger eller förtränger det, säger en tidigare regeringskollega” (AB 070121). Följande lista får fräscha upp minnet för den som tror att hennes skandaler under 90-talet endast handlade om Toblerone, vilket fått feminister att skräna om att en man minsann inte skulle fått avgå för en chokladbits skull.

- Obetald tv-licens
- Privata kontantuttag på 10 000-tals kronor på statens kredit kort
- Privata bilhyror på statens kreditkort
- Privata klädinköp på statens kreditkort
- Ett 30 tal p-böter till kronofogden
- Obetalda dagisavgifter
- En ”time-out” på Mauritius som blev ganska dyr för skattebetalarna

Att en minister inte kunnat hålla reda på detta vittnar antingen om en arrogant attityd som tycks frodas i de högre skikten, där alltfler anser sig stå över den vanlige medborgaren. En mer välvillig tolkning ger bilden av en oansvarig och glömsk person. Ingetdera är särskilt smickrande, särskilt inte som man ska leda landets största parti.

I boken Praktisk retorik (1998) skriver Göran Hägg om fenomenet Mona Sahlin, om hur hon lyckades

”bli ‘våran Mona’ med hela rörelsen och en god del av det övriga folket. Hon klädde sig och klippte sig som ett Konsumbiträde och pratade en med åren och ökad mediaexponering alltmer utrerad stockholmska, en Söderdialekt som knappast funnits på hennes hemort Nacka då hon växte upp, om den någonsin existerat utom i gamla pilsnerfilmer som Anderssonskans Kalle eller Söderkåkar. Med retorisk skicklighet som ingen annan längre besatt i partitoppen upprepade hon dagens budskap från de innersta cirklarna på ett sätt som lät som om det kom direkt från hennes eget hjärta. ‘Det är häftigt att betala skatt!’ tillhör faktiskt de få mer lyckade formuleringarna från vänster i de senaste decenniernas svenska politiska debatt.”

Vad få känner till är Sahlin häromåret deltog vid Bilderbergmötet, ett möte som sedan 1954 hålls varje år med ledande politiker, journalister och företrädare för näringslivet. Massmedia rapporterar inte från mötet som hålls bakom lyckta dörrar, utan insyn, där inga protokoll förs och ingen av deltagarna yppar ett ord om vad man pratat om. Kritiker menar att här bestäms informellt den nya riktningen för politiken i Västvärlden, vilket i sin tur påverkar övriga världen.

USAs främste företrädare på det första Bilderbergmötet och en flitig deltagare sedan dess, mångmiljardären och ägaren till flera multinationella bolag, David Rockefeller, har indirekt berört ämnet i sina memoarer, Memoirs, från 2002. Han skriver om hur kritiker, vilka han kallar ”ideologiska extremister på båda sidor om det politiska spektrat”, tagit upp allmänt kända händelser

”för att attackera familjen Rockefeller för att ha ett oproportionerligt inflytande som de hävdar vi utnyttjar för att styra över Amerikas politiska och ekonomiska institutioner. Vissa tror till och med att vi är en del av en hemlig sammansvärjning som arbetar mot USAs intressen. De beskriver min familj och mig själv som ‘internationalister’ och hävdar att jag konspirerar tillsammans med andra runt om på Jorden för att bygga en mer integrerad global politisk och ekonomisk struktur – enhetlig värld om ni så vill. Om dessa är anklagelserna mot mig, så erkänner jag mig skyldig, och jag är stolt över det.”

Hur det verkligen ligger till med Bilderberggruppens inflytande är naturligtvis svårt att avgöra. I alla händelser är det uppenbart att politik och näringsliv/kapital smälter ihop på dessa möten (utan att media granskar det). I samtliga europeiska länder blir politiken mer och mer nyliberal med nedskuren offentlig välfärd. Utöver Sahlin kan nämnas att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt också deltagit vid Bildebergmöten.

Den moderna människan tenderar att alltmer gå från ett reflekterande och rationellt förhållningssätt, där tanken föregår handlingen, till ett reflexivt och impulsivt förhållningssätt, där känslan styr handlingen. Mona Sahlin är ett typexempel på detta. Ur demokratisk synvinkel är det oroväckande att en sådan stil ska prägla politiken.

Socialdemokratiska arbetarepartiet kommer inte att vinna fler val så länge Sahlin styr, men en personlig prägel med mera feminism, hbt och mångkultur kommer det att bli. Särskilt invandringen, uppbackad av samtliga riksdagspartier, är ett oerhört dyrt kalas, i längden ohållbart att förena med välfärd.* Nyliberalerna applåderar.
John Järvenpää

* Lars Jansson, lektor i ekonomi vid Göteborgs universitet, har i sin bok Mångkultur eller välfärd? (2002) kommit fram till att invandringen för 1999 kostade samhället 240 miljarder. Beräkningen har utsatts för kritik. Likväl har hans slutsats – att Sverige berikar andra folk till kostnad av mindre välfärd – antytts i andra sammanhang. Ekonomiprofessor Bo Södersten har påtalat att kostnaderna för svensk invandringspolitik ”blir alltmer av det absurdas teater”. ”I ett läge där den svenska välfärdsstaten krackelerar är den linjen knappast längre hållbar” (DN-Debatt 031228).

Se även länken om Monas fifflande: http://bubblare.se/mona_fifflar/