Psykologi, läran om tankarna och de psykiska processerna, har i tusentals år intresserat människan även om själva begreppet är betydligt yngre [1]. Som akademisk disciplin har ämnet mindre än 150 år på nacken. Under denna tid och särskilt under 1900-talets första hälft framlades flera psykologiska teorier varav några är:

- behaviorismen som menade att psyket som sådant inte kan studeras vetenskapligt; istället ska man observera beteenden som kan fastställas objektivt. De orsakas av yttre stimuli och ska därför betraktas som inlärda.

- gestaltpsykologi som fokuserar på hur sinnena bearbetar intryck som organiseras och struktureras till en meningsfull helhet.

- freudiansk psykoanalys med fokus på hur det omedvetna och undermedvetna drifter påverkar oss.

- kognitiv psykologi/psykoanalys som sattes på pränt under 1900-talets andra hälft. Den tar sitt avstamp i triaden tanke-känsla-handling och syftar till att individen ska finna en balans mellan dem. Människans tänkesätt står i centrum.

I takt med den tekniska utvecklingen inom neurologin har diverse scanningtekniker, som avläser aktivitet i olika delar av hjärnan, gjort det möjligt att pröva flera av de psykologiska teorierna. Nu kan man med åtminstone hyfsad sannolikhet antingen bekräfta eller förkasta dem.

Freudiansk psykoanalytisk stil
I dagsläget står två skolor inom psykologin mot varandra. Den ena är den freudianska-psykoanalytiska som dominerat större delen av 1900-talets västerland. Den andra är den kognitiva psykologin som vuxit sig allt starkare under de senaste 20-30 åren, för att nu vara den dominerande, i vart fall inom klinisk behandling där den bevisligen har visat på goda resultat.

Förenklat sett är freudiansk inspirerad psykoanalys inriktad på detet med dess omedvetna och underliggande drifter. Dessa anses stå i konflikt med samhällets normer och värderingar, överjaget, vilka den enskilde individen, jaget, i sin tur har att bearbeta. Individen står i skiljelinjen mellan med natur och kultur, mellan biologi och det socialt konstruerade.

Senare års socialpsykologiska och neurologiska forskning talar för att Freud hade rätt på denna punkt. Dvs hos människan pågår alltsomoftast en omedveten aktivitet i hjärnan som kontrasterar mot det medvetna, det genomtänkta och kontrollerade som (alltsomoftast) lärts in via kulturen.[2]

Detta är något som även kritiker av Freud noterar, t ex psykologiprofessor Kevin MacDonald med sitt begrepp implicit whiteness. Det handlar om hur i grunden toleranta vita människor på ett omedvetet plan väljer fritidsaktiviteter och intressen som utövas i huvudsak av andra vita; vidare flyttar man till områden som bebos av likaledes andra vita (MacDonald, 2006/07). Man kan också notera att en stor majoritet av världens människor omedvetet, utan att egentligen fundera på det, väljer partners av samma etniska eller rasliga grupp som de själva tillhör.

Sigmund Freud

Vidare hade Freud rätt i att erfarenheter i barndomen påverkar oss senare i livet. Däremot var han, och dagens uttolkare av denna ståndpunkt, alldeles för kategoriska när man hävdar att en traumatisk händelse i barndomen med automatik kommer att påverka individen negativt som vuxen. Detta visar sig tydligt när man studerar s k maskrosbarn vars barndom präglats av missbruk, misshandel och övergrepp. Men de har klarat av det. Som vuxna är de stabila, de fungerar adekvat och mår psykiskt bra. I kontrast härtill står de som vuxit upp under optimala förhållanden men ändå blivit neurotiska.

Ett annat exempel gäller gränssättning. Två syskon som fått ungefär samma gränser kan som vuxna uppfatta dem på helt olika sätt. Den ena kan tolka det som antingen för mycket medan den andra tolkar det som för lite. På samma sätt kan i en psykoanalys gränssättningen tolkas antingen negativt eller positivt.

Att samma villkor kan uppfattas så olika och ge så olika resultat i vuxenlivet handlar om att vi som individer har olika sårbarhet i livet. Genetiken spelar här en avgörande roll; nyare forskning visar att syskon är anmärkningsvärt olika rörande deras psykologiska egenskaper medan enäggstvillingar, föga förvånande, är oerhört lika. Inom neurobiologin råder enighet om att psykiskt välbefinnande är till åtminstone 50 procent ärftligt; ledande tvillingforskaren Thomas Bouchard menar att arv står för omkring tvåtredjedelar av vår personlighet.

Utöver detta bygger mycket av Freuds resonemang på spekulation vilket inte går att pröva vetenskapligt. Det gäller påståenden om att småbarn är sexuella varelser eller att metoden ”fria associationer” skulle ge relevanta resultat.

Psykoanalys som maktutövning
Givna exempel visar att psykoanalytisk tolkning är godtycklig. Kritiker menar att psykoanalysen har ett auktoritärt drag där terapeuten kan tolka in i princip vad som helst i patientens beteende. MacDonald (2002, kap 4) tar upp att Freuds vägran att låta sig själv analyseras, vilket alla psykoanalytiker i övrigt måst göra, ”speglar psykoanalysens användbarhet som ett redskap för psykologisk dominans och tankekontroll”.

Under 2003 använde Mona Sahlin det psykoanalytiska greppet i maktutövning. Hon lät då avsätta integrationsforskaren Anders Westholm till förmån för den beryktade Masoud Kamali som anser att det mesta i Sverige är rasistiskt. Sahlin ansåg att Westholm tillhörde de ”förtryckande strukturerna” men att han var omedveten om det. Westholm kunde naturligtvis inte försvara sig mot något som han enligt Sahlin var omedveten om. Att ett 70-tal forskare skrev ett upprop för honom hjälpte föga utan han tvingades avgå.

Psykoanalysens skuldbeläggande karaktär
Ovan har antytts att det psykoanalytiska greppet ofta är retrospektivt. Den riktar sig bakåt i tiden, till barndomen, hur man blivit bemött av föräldrarna och det omgivande samhället och kulturen – överjaget. Något tillspetsat har individens drifter, hennes ”sanna och naturliga jag”, förtryckts av överjaget. (Den psykoanalytiska världsbilden är en omvänd tolkning av de flesta politiska och religiösa idéer som föregått Freud; idéerna har implicit utgått från att människans biologi kräver vägledning via normer och regler. Men till skillnad från ”politisk” psykoanalys har de inte förkastat dylik vägledning som setts som samhällsstabiliserande; det är först under 1900-talet som idéer börjat motverka de för samhället stabiliserande inslagen.) Sålunda skuldbeläggs samhället, dess normer, institutioner och delvis också föräldrarna. Terapins uppgift blir, för att använda psykoanalytisk terminologi, att ”förlösa” individen från förtrycket.

Den här sortens synsätt anammades av diverse intellektuella under merparten av 1900-talet (MacDonald, 2002). Det skapades forskning vars underförstådda syfte var att kullkasta de västerländska samhällenas kollektivistiska och kristna värdegrund till förmån för en mera hedonistisk och individualistisk riktning. Ett viktigt intellektuellt fäste var den i Tyskland etablerade s k Frankfurtskolan. Denna skiljde sig från andra lärosäten avseende dess etniska sammansättning. Frankfurtskolan bestod främst av judiska intellektuella med Teodor Adorno och Max Horkheimer i spetsen. I samband med andra världskriget fick flera av dem en fristad i USA.

Där fortsatte man sina attacker på västerlandet som gavs legitimitet genom deras forskning. En av de mest omtalade studierna, som gjordes under 1950-talet, gällde det man kallade ”den auktoritära personligheten”. Traditionella värderingar i det amerikanska samhället och inom familjen ansågs generera en sorts fascistiska tendenser, som enligt forskarna genomsyrade samhället. Politikern och författaren Patrick Buchanan (2002) konstaterar att Frankfurtskolans ledargestalter hade ett märkligt sätt tacka det land som gett dem en fristad undan nazisterna.

Trots att Frankfurtskolan var tendentiös och ideologiskt präglad, något som forskare inom skolan har erkänt (MacDonald, 2002), kom dess forskning att omsättas till och ges genomslag i populärkulturen. Den utvecklades till en kritikkultur (ibid) som förkastade både vetenskapens och det civiliserade samtalets krav på logik, saklighet och strävan efter objektivitet. Västerlandet och dess politik har under efterkrigstiden påverkats kraftigt av kritikkulturen. Särskilt påtagligt blev detta efter att den s k 68-generationen på gramsianskt manér tog över de ”borgerliga” institutionerna: massmedia, politik och lärosäten. Målet var att frigöra, emancipera, västerlandet som skuldbelagts som varande mer eller mindre rasistiskt, kvinnoförtryckande och homofobiskt (Degler, 1991; Buchanan, 2002).

De emanciperande idéerna finns numera i vardagen som ett normaltillstånd som vi knappast reflekterar över. De yttrar sig i medias fokus på sex och otrohet – från det privata till det offentliga – samt mediala, akademiska och politiska attacker på den traditionella familjen som inte längre anses vara en normal konstellation. Härtill har diverse traditioner, kristendomen, nationen och ”vitheten” – dess kultur och biologiska konstitution som sådan – blivit hårt ansatta (MacDonald, 2002; Buchanan, 2002, Järvenpää, 2006; De Geer, 2009). Globalt sett anses västvärlden vara skyldig till det mesta av ondo som hänt på planeten. Detta har fått bl a afrikanska ledare att reagera och kräva att afrikanerna själva tar ansvar för sin framtid.

Frigörelsen är knuten till tolerans som gäller för beteenden som förr var kopplade till social skam. Däremot råder föga tolerans mot åsikter som förr ansågs normala, t ex att man som vuxen individ själv är ansvarig inför sina handlingar.

Ett flagrant uttryck för sistnämnda gäller synen på kriminella. Deras skuld förskjuts ofta till samhällelig nivå där förövaren ses som ett offer för omständigheterna. En likartad förskjutning har skett inom diskrimineringsfältet där individens subjektiva känslor har kommit att överordnas objektiva kriterier och där s k omvänd bevisbörda råder; numera ska den för diskriminering åtalade visa på sin oskuld. På detta kommer att vita (heterosexuella) svenskar inte kan åberopa hetsparagrafen vilket är ett bland många exempel på hur vitheten åsidosätts. Detta strider gravt mot traditionell västerländsk rättssyn som baseras på romersk och germansk rätt.

Även barnen ska frigöras. De har därför jämställts med vuxna, lärare och föräldrar som man i alla lägen har rätt att ifrågasätta och granska – det senaste är förslaget att eleverna ska betygssätta lärarna. I den familjära sfären kan man emellertid konstatera att om ett barn så har världens bästa föräldrar kan man alltid hitta något fel i deras uppfostringsstil. Skälet är enkelt: ingen är inte fullkomlig. Och i varje relation mellan människor uppstår missförstånd. Att skylla på den andra parten är ett smidigt sätt att bortse från sina egna brister.

Det är idag ett faktum att merparten av det som förr sågs som samhällsbärande har undergrävts: kristendomen, (oreflekterad) patriotism och etnocentrism, allmän värnplikt, kärnfamiljen och traditionella värden.

Psykoanalysen – modernismen och dess inbyggda logik
Samtida betraktare konstaterar att västvärlden lider av ett historiskt sett unikt tillstånd där överheten upplöser sitt eget arv. Brittiske filosofen Roger Scruton (2005) använder begreppet oikofobi för att beskriva maktens avoghet mot det egna; liknande tankar återfinns hos amerikanske idéhistorikern Christopher Lasch (1994); franske filosofen Paul Bruckner menar att Europa lider av ett självhat baserad på ett slags masochism.

Attackerna på det egna är i linje med modernismen och dess eviga framstegstro – bakom hörnet väntar alltid något bättre. Att göra sig kvitt det traditionella och invanda, som anses förutsägbart och trist, har alltså beröringspunkter med det psykoanalytiska synsättet.

Låt oss anta att överheten generellt sett tror på psykoanalysen enligt vilken tidigare livshändelser, i t ex skolan och föräldrahemmet, är avgörande för hur man blir som vuxen. Om delar av överheten har neurotiska drag som de tillskriver det samhälle och överjag som ”förtryckt” dem, ja, då synes det logiskt att attackera detta. Här är värt att erinra om att alla politiska partier vill förändra och modernisera samhället. Inte sällan kombineras detta med att motståndarsidans politik anses vara konservativ, att den begränsar individens frihet osv.

Sammantaget talar mycket för att psykoanalysen är mer av en förklaring än en metod, när det gäller att komma tillrätta med problem. Emellertid används den som bådadera. Som metod kan den förvisso fungera som en ventilerinsgsmetod som i bästa fall minskar ångest. Men ofta tycks den leda till att individer, och som vi snart ska se även kollektiv, fastnar i ett ältande av problemet. Det som hände tidigare i livet får återkomma som ett rättfärdigande för nuvarande brister hos en själv. Emellertid är det svårt att leda i bevis att tidigare oförrätter mekaniskt leder till problem senare i livet.

Kognitiv stil
Den kognitiva terapiformen har inte alls så breda anspråk som den freudianska-psykoanalytiska ansatsen. Istället är den mera och konkret och nyanserad och därmed också mera realistisk och ödmjuk. Dess grund är traditionalistisk med rötter i östasiatisk filosofi, men motsvarande tänkesätt återfinns även i västerländsk stoisk tradition.

Ordet kognitiv härstammar från latinets cognitio och anknyter till tankar, kunskap, lärande, minnen, reflektioner och föreställningar. En kognitiv stil ägnar lite tid åt misstag i det förflutna. Eller snarare, den uppmanar oss att lära av det förflutna istället för att fastna i det. Har man exempelvis blivit illa behandlad som barn lär man sig att inte göra om samma misstag mot sina egna barn. Och man gnäller inte över det som hände under uppväxten; snarare kanske man inser att ens föräldrar eller lärare nog menade väl och gjorde så gott de kunde. Överlag gäller att ”gjort är gjort”, som den kognitiva förespråkaren Dalai lama (2001) uttrycker saken samtidigt som han ser med skepsis på den västerländska betoningen på skuld.

Inom kognitiv tradition ligger fokus som nämnts på sambandet mellan tankar, känslor och beteendemönster. Det retrospektiva har betydelse men tonvikten ligger här och nu, i nuet och framåt. Strävan är att hitta en balans mellan tankar och känslor. Aristoteles tal om ”den gyllene medelvägen”, som har stora likheter med det unika svenska begreppet lagom, handlar om detta.

Aristoteles

Kognitiv terapi inleds med att man identifierar och erkänner det problem som man själv, som individ, har. Patienten vet mest om sig själv och med hjälp av s k sokratiska frågor lotsar terapeuten patienten fram till problemets kärna (till skillnad från psykoanalysen där terapeuten ofta framkastar sina tolkningar). Härefter kopplar man på olika strategier – andningstekniker, tankeövningar etc – för att hantera det.

En viktig del i terapin är att ifrågasätta kognitiva förvrängningar och tankefel som alla människor har i varierande grad. Alla har vi livsregler och principer som ofta är ganska ytliga och kopplas på automatiskt vid olika situationer. Det kan leda till att man övergeneraliserar eller tolkar allt i svart eller vitt, för att nämna några av de vanligaste förvrängningarna. Kognitiv terapi kan också handla om att mera konkret konfrontera problemet där man steg för steg tar itu med att hantera problem. Det är inte säkert att man blir av med problemet men man lär sig hantera det, och man lär sig att leva med det.

Psykoanalytisk respektive kognitiv stil på kollektiv nivå
Dessa två stilar kan överföras till kollektiv nivå för att beskriva problemlösning, överlevnad och anpassning, hos folkgrupper. (Inom evolutionspsykologi används begreppet ”gruppevolutionära” strategier, vilket dock inte är ambitionen i denna framställning även om sådana inslag finns.) Det ligger i sakens natur att man då måste ta till en generalisering vilket skiljer sig från en analys tillika terapi på individnivå. Emellertid lämpar sig generaliseringen tämligen väl i många sammanhang, inte minst inom forskning som berör demografi där den används flitigt. Utgångspunkten för följande är andra världskriget och tiden efter det.

Tre länder jämförs på ett ytligt plan: Finland, Japan och Israel som har flera gemensamma nämnare: väl fungerande skolsystem, starkt militärt försvar, de ligger långt framme i den tekniska utvecklingen och de har en förhållandevis stark nationell identitet där det traditionella förenas med det moderna. Länderna har också en hög nationell intelligenskvot. Och de har haft en mycket återhållsam invandring jämfört med andra utvecklingsländer; Israel har förvisso haft en omfattande immigration men endast av judisk börd.

Efter kriget var Finland ett sargat land. Tio procent av dess befolkning hade dödats, skadats eller fördrivits från de områden, främst Karelen, som ryssarna tagit över. Man hade enorma skadestånd att betala till Sovjetunionen, nog så svårt för ett fattigt land och utsatt folk.

Japan hade också besegrats och lidit oerhörda förluster. I krigets slutskede, när slaget var förlorat, fick man agera experiment för världens kraftfullaste vapen: atombomben. Två stycken fällde USA över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Följden blev att 10 000-tals människor förintades på bara några sekunder. Liksom Finland hade Japan enorma skadestånd att betala till segrarmakterna, främst till USA.

De europeiska judarna hade lidit stora förluster i liv räknat, främst genom det som för eftervärlden blivit känt som Förintelsen. Till skillnad från finländarna och japanarena hade judarna inget eget land. Efter kriget, 1948, fick man ett sådant, f d Palestina, det som vi idag känner som Israel.

När Finland och Japan förlorade land var det till sina motståndare i kriget. Palestina hade dock inget med kriget att göra och dess befolkning, palestinierna, hade inte angripit judarna. Ändå fick judarna med FNs goda minne ta över deras land. Och staten Israel fick och får fortfarande ett enormt ekonomiskt stöd från omvärlden, inte minst Tyskland och USA. Förintelsen har varit en avgörande faktor för detta stöd. Därtill kommer det relativt sett stora inflytande som judar har över flera av de västerländska ländernas påverkande institutioner: massmedia, politik, juridik och ekonomi (Finkelstein, 2001; MacDonald, 2002; Earl/Rabbi, 1995; Mersheimer/Walt, 2006 – de två sistnämnda tar upp judiskt inflytande i USA).

I varje EU-land finns judar representerade i de högsta politiska församlingarna. Detta är en förklaring till att Förintelsen fått en så framträdande plats. EU och numera även FN har inrättat Förintelsens minnesdag, den 27 januari. Fokus är inte lagd på besegrandet av nazismen utan på att Europas länder, inklusive de som slogs mot nazismen, måste vara på sin vakt mot nya förintelser och värna toleransen (att Europa efter kriget varit oerhört tolerant mot utomeuropéer och att judarna idag har en utomordentlig maktställning negligeras; samma taktik gäller för feminismen och den Internationella kvinnodagen där fokus ligger inte på det inflytande västvärldens kvinnor idag har, utan på ett förment förtryck där tongivande politiker jämställer den västerländska mannen med talibaner). Budskapet från EUs överhet kungörs i dess mångfaldspolitik: Förintelsen kan sonas endast genom inrättandet av det ”mångkulturella samhället”. Detta sker samtidigt som Israel för världens mest rasistiska politik mot palestinierna. Åtskilliga FN-resolutioner har påtalat Israels övergrepp men varje gång har USA lagt in sitt veto – en ytterligare indikation på Israels inflytande.

En hel del material visar hur ledande israeliska politiker intar en mycket offensiv hållning i skuldfrågan. Så har Israels f d premiärminister Ariel Sharon sagt: ”Vi har rätt att begära av resten av världen […] som judar är vi inte skyldiga någon något, det är de andra som har en skuld gentemot oss” (Karlsson, 2005).

På individplanet framhåller judar gärna att de tillhör andra och numera också tredje generationens ”överlevare”. Intellektuella med judisk bakgrund såsom Norman G Finkelstein eller Gilad Atzmon har kritiserat detta. Den förre anser att judiska organisationer har skapat en förintelseindustri (Finkelstein, 2001) medan den senare talar om ”den judiska neurosen” .

Bl a åsyftar Atzmon här de “unga post-förintelse-traumatiska israeler” vilka drabbats ev en “form av ny kollektiv religiös dyrkan. Att vara tredje generation är att ansluta sig till ett trossystem. Det är att vara personligt traumatiserad av ett förgånget som man aldrig har upplevt. Det är att ansluta sig till ett tungt orkestrerat politiskt budord. [---] Den israeliske akademikern Yesjayahu Leibovitj, som själv är en observant jude, påpekade för många år sedan att den judiska religionen är död och att Förintelsen är den nya religion som enar judarna världen runt. Jag är böjd att hålla med om att Förintelsen nu formas som en religion. Den finns där för att ersätta ett etiskt tänkande som sätter människan i centrum. Förintelsereligionen finns där för att beröva den västerländska varelsen ett äkta etiskt humanistiskt tänkande, allt i humanismens namn” (TfFR, nr 4/06).

Utifrån de psykologiska stilarna kan man notera att judarna endogamt, inom sin egen folkgrupp, har tillämpat en i många avseenden kognitiv stil. Man har analyserat och reflekterat samt varit ansvarstagande och framåtinriktande. Exogamt, utåt sett mot omvärlden, har detta kombinerats med en form av ”psykoanalytiskt” ältande och skuldbeläggande där omvärlden haft att förhålla sig till Förintelsen. Denna historiska händelse och den för Israel framgångsrika maktpositionen har varit varandras förutsättningar.

Japanerna och finländarna har överlag tillämpat en kognitiv strategi. Det gäller såväl på individplanet som på det nationella planet – man är själv sin egen (o)lyckas smed (inom ramen för det kollektiv som man tillhör och delar en värdegrund med). Mår man dåligt lastar man i regel inte det på andra. Självmordstalen är bland världens högsta i Japan och Finland. Alla har säkert sett den japanske företagsledaren som gjort fel. Han erkänner sin skuld, ber om ursäkt och kan ibland känna en sådan skam att han tar sitt liv. Traditionellt sett kan detta spåras till samurajernas hederskodex bushido och harakiri.

De sju samurajerna

Även gentemot andra länder har man en kognitiv, ödmjuk stil där man inte skuldbelägger, ältar eller avkräver saker. Japan har förvisso haft en tämligen aggressiv framtoning mot vissa grannländer vilket har historiska orsaker. Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, noterar att finländarna varken haft ”tid eller intresse av att blicka bakåt [för mycket]”. Inte heller har man ansett vapenalliansen med Tyskland åren 1941-1944 vara

”speciellt moraliskt tvivelaktig. Precis som många andra småstater hade Finland hamnat i kläm mellan två aggressiva stormakter, som fullständigt ignorerade moral och rättvisa i internationella relationer. I den situationen gällde det att hålla god min i fult spel, och med facit i hand kan vi konstatera att Finland lyckades mer än väl. [---] Nyckelordet för finländsk säkerhetspolitik är alltjämt pragmatism” (SvD-kultur/Under Strecket, 2/6 -02).

Japaner och finländare erkänner och konstaterar att problem finns. Emellertid ältar man inte. Istället tar man itu med dem och man inser att livet består inte bara av glädje, men också av sorg och obehag som det gäller att lära sig leva med.

88-årig finländsk krigsveteran med ett av
sina barnbarnsbarn, 2 år, sommaren 2009

Sammanfattning och slutsatser
Den psykoanalytiska världsbilden tenderar att få individen att börja tolka in negativa saker i sitt liv och skuldbelägga det omkringliggande på bekostnad av självrannsakan och självkritik. Detta synsätt anammades av diverse intellektuella, bl a Frankfurtskolan. Dess forskning bidrog i sin tur till utvecklandet av en kritikkultur med syftet att frigöra västerlandet från den traditionella och stabila ordningen. Denna ”frigörelse” har kommit att prägla den västerländska politiken. Överheten har, om än utan att sätta ord på det, ofta använt psykoanalytisk tolkning för att driva samhället i vad man anser vara emanciperande riktning.

Förintelsen spelar här en viktig roll då den kommit att bli en av västvärldens främsta moraliska fundament, den grund med vilken en ny och tolerant människa ska skapas. På makronivå har det europeiska, kollektiva minnet fyllts med skam och skuld som kan sonas endast genom inrättandet av det toleranta och mångkulturella samhället.

På mikronivå har individens fel och misstag ofta kommit att skyllas på omgivande faktorer: samhället, familjen, strukturer, mm. Det egna ansvaret har i många stycken tagits ifrån individen. ”Frigörandet” har inneburit en upplösning av de värden som tidigare höll ihop västerlandet. Detta har lett till en ökning av otrygghet, dysfunktionella skolor, stress, grov brottslighet, etniskt präglade konflikter, otrohet, psykisk ohälsa mm. Överheten har löst upp samhällets kitt men utan att ersätta det med något bättre.

Amerikanske historieprofessron Paul Gottfried konstaterar att genomtänkta synpunkter på överhetens politik automatiskt bemöts med avsky. Det råder en sensitivisering – känslighet – inför de fenomen som överheten bejakar (Gottfried, 1999). Överlag tycks den västerländska undersåten kännetecknas av handlingsmönstret känsla-handling. Det är en impulsiv stil vilket passar kapitalismen utmärkt.

Den kognitiva stilen å den andra sidan är ödmjuk, realistisk, eftertänksam och analytisk. Den går från tanke till handling utan att känslan går förlorad. Målet är ju en balans mellan tanke-känsla-handling, såväl på det individuella som nationella planet. En sådan stil gynnar oss själva, som individer och kollektiv. Den gynnar också relationer mellan folkgrupper och länder. Denna stil passar det identitära konceptet som handen i handsken.
John Järvenpää

[1] Texten är det tal som författaren höll vid seminariet ”Identitär ide” 26-28 februari 2010. Texten är ett utkast till en utförligare och mera genomarbetad text som kommer att publiceras så småningom.

[2] Neurologiskt har konflikten mellan arv och miljö att göra med förhållandet den urgamla, arkaiska känslohjärnan och den betydligt nyare hjärnbarken där intelligensen sitter.

Referenser
Buchanan, P. 2002. The Death of the West.
De Geer, J. 2009. Motströms. Skriftställning i urval 1996-2008.
Degler, C. 1991. In Search of Human Nature.
Finkelstein, NG. 2001. Förintelseindustrin.
Gottfried, P. 1999. A Senzitized World Order.
Järvenpää, J. 2006. Politisk korrekthet. Likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering.
Karlsson, I. 2005. Tro, terror och tolerans.
Lasch, C. 1994. Eliternas uppror och sveket mot demokratin.
Lama, D. 2000. Etik för ett nytt millennium.
Mersheimer, J,. Walt, S. 2006. The Israel Lobby.
MacDonald, K. 2002. The Culture of Critique. (På svenska 2006, Kritikkulturen)
MacDonald, K. Paper winter 2006/07. Psychology and White Ethnocentrism.
Scruton, R 2005. The Need for Nations.

Rädsla är en universell och djupt, biologiskt rotad mekanism vars grundläggande funktion är överlevnad. Ståendes vid klippkanten får rädslan oss att tänka till, ta ett steg tillbaka. För mycket av rädsla gör människan feg och oförmögen att ta sig an saker. För lite rädsla kan inge en känsla av högmod och leda till dumdristiga handlingar.

Neurologiskt sett styrs rädslan – som tillhör människans grundkänslor – i huvudsak av amygdala. Men även andra strukturer är inblandade, främst hippocampus och prefrontala cortex. Amygdala svarar för den automatiska, omedelbara reaktionen vid fara. Den ställer in kroppens försvarsmekanismer på kamp, flykt eller att ”spela död”. Har man varit med om en farofylld situation lagras den i minnet. Den viktigaste minnesstrukturen är hippocampus, som enligt ledande emotionsforskaren LeDoux lagrar ”minne av en emotion” medan amygdala lagrar emotionen som sådan.

I prefrontala cortex sker en kognitiv bearbetning och tolkning av en rädslobetingad situation. Hur resultat blir beror dels på situationens art, dels på en persons individuella förutsättningar. Hursomhelst går det i olika grad att kontrollera rädsla med hjälp av kognitiv träning. Denna tar dock inte bort amygdalas funktion som kommer att finnas kvar, redo för såväl tidigare upplevda som nya och överraskande faror. (Intressant är rön som visar att fysisk aktivitet bidrar till nybildning av neuron i hipppocampus. Forskarna drar slutsatsen att motion, i kombination med intellektuell stimulans, bidrar till att motverka demenssjukdomar.)

Kritiker av den förda migrationspolitiken anklagas för främlingsfientlighet eller xenofobi, rädsla för det främmande. Ett visst inslag av xenofobi finns förvisso ofta med i analysen, även om man sällan vill medge det. Troligen beror detta på att rädsla anses vara en svaghet i detta sammanhang medan det i andra situationer anses vara normalt: rädsla för arbetslöshet, utstötning, sjukdom, döden, att vara en dålig människa osv.

I migrationsfrågan utgörs rädslans motsats av toleransen. Denna egenskap har att göra med öppenhet, vidsynthet och överseende. Biologiskt sett varierar människans grad av tolerans som ingalunda har en så stark betoning på överlevnad som rädslan. Toleransen är ingen grundkänsla utan den rymmer mycket av social konstruktion och ser olika ut i olika kulturer.

Medan ett öppet sinne traditionellt sett varit en dygd har dagens västerländska tolerans fått ett löjets skimmer över sig. I toleransens namn är västerlandets överhet på väg att frivilligt låta utomeuropeiska bosättare ta över deras respektive länder – med radikala och irreversibla sociala, demografiska och kulturella följder. Förfarandet är unikt, det har ingen historisk motsvarighet. Idéhistorikern Christopher Lasch menar att västvärldens liberaler kommit att använda ”tolerans” som en ursäkt för likgiltighet.

Förvisso vet de toleranta, de ”goda” och ”moderna”, att problem finns. Men de vill absolut inte anklagas för att vara rädda eller oroliga för det nya och främmande. Kopplas Lacshs resonemang till ett evolutionsbiologiskt synsätt så kan man konstatera att deras rädslostrategi går ut på att ”spela död”, men alltså under täckmantel av tolerans. De toleranta använder sig också av strategin att fly. De prisar mångkulturella skolor och områden men bosätter sig själva och sätter sina egna barn i skolor långt därifrån.

Härutöver finns en stor skara människor vilka i grunden är toleranta men som insett mångkulturens baksidor. Denna skara arbetar, tar ansvar och försöker göra rätt för sig. Som alla jordens människor vill de sina barn väl. Under senare år har – enligt tillgänglig statistik – tusentals av deras barn trakasserats, personrånats, misshandlats, gruppvåldtagits och i några få fall t o m mördats av mångkulturella gäng; situationen är likartad i flera av Europas länder. De har därför gjort som överheten: flytt från mångkulturella områden och bosatt sig i mera homogena dito. White flight kallas detta fenomen av amerikanska forskare (som dock inte väver in biologiska aspekter på saken).

Nämnas kan också att personer med invandrarbakgrund antagit en liknande strategi. I Malmö har judar alltmer kommit att betrakta staden som farlig. Orsaken är Malmös stora andel araber och muslimer varav många anser att svenska judar är medskyliga till de övergrepp som staten Israel begått, och begår, varför såväl judar som deras symboler angrips. Migrationsforskningen visar att människan i regel bosätter sig nära sin egen grupp, den grupp med vilken man känner mest samhörighet och har mest tillit för; segregationen synes vara naturligare än den av överheten omhuldade integrationen.

Slutligen en titt på rädslans tredje strategi eller konsekvens, nämligen att kämpa mot det man fruktar eller känner sig hotad av. Under 1930- och 40-talet ansåg sig flera av Europas länder hotade av antingen nazism eller kommunism. Hotet och den åtföljande rädslan för att förlora sitt lands och folks frihet genererade en stark nationalism, som var en förutsättning för att överhuvudtaget kunna stå emot angriparen.

Kritiker av dagens migrationspolitik har alltmer kommit att göra kopplingar mellan andra världskrigets antidemokratiska ideologier och islam (vars sharia och dhimminat de facto är svårförenliga med såväl demokrati som mera traditionella västerländska synsätt på sakernas tillstånd, inte minst kristendomen som ju angrips hårt av de toleranta till förmån för islam). Som redan antytts menar kritikerna alltså att storskalig invandring, som anses vara en form av ”civil ockupation”, ger samma resultat som konventionell krigföring: den nationella friheten går förlorad. De som kämpat har hittills avfärdats med rasismstämpeln. Emellertid har den alltmer tappat sin avskräckande funktion. Folk räds den inte längre såsom gjordes för bara några år sedan.

Ur biologisk synvinkel har rasismstämpeln syftat till att kontrollera den naturliga rädsla och oro som många känner inför förändringar, i synnerhet av omvälvande slag, sådana som hotar det trygga och förutsägbara. Överhetens stämplande kan liknas vid ett slags mental, kognitiv träning på massnivå, även om många hellre skulle säga propaganda.

Kognitiv psykoanalys har som mål självinsikt och självkontroll, att uppnå en balans mellan triaden tanke-känsla-handling. Man börjar med att identifiera och erkänna ett problem varpå görs en rationell analys av det. Syftet är att lära sig kontrollera det istället för att låta t ex rädslan styra. Vid dylika analyser går prefrontala cortex på högvarv. Överheten har alltså identifierat svenskens förmenta rädsla och intolerans som ett problem. Emellertid har ju, som ovan noterats, denna överhet dolt sin egen rädsla bakom ”toleransen”. Detta hyckleri är i sig ett erkännande av att mångkultur är problematiskt.

Med rasismstämpeln har man som sagt tuktat oron. Emellertid har verkligheten hunnit ikapp: de senaste 20 årens invandring har gått hand i hand med kraftiga nedskärningar inom välfärden. Även om denna stagnation inte kan lastas enkom på invandringen, så har den inte gynnat Sverige vare sig ekonomiskt eller socialt. Arbetslösheten är avsevärt högre band flertalet invandrargrupper än hos svenskar. Med arbetslöshet följer socialbidrag, kriminalitet, minskad solidaritet och tillit med samhället osv. Harvardprofessorn Robert Putnams forskning visar att ju mera etnisk mångfald, desto mindre socialt kapital, dvs förtroende och tillit, mellan de olika folkgrupperna; liknande slutsatser har länge noterats i den statsvetenskapliga litteraturen.

Putnams slutsatser kan kopplas till de evolutionära rädslomekanismer som aktiveras då fara är annalkande. Rädslan för att våra barn och barnbarn ska fara illa genererar behov av att skydda, trygga och försvara. Alla människor är genetiskt programmerade att sätta deras egna barn i främsta rummet. Alla strävar efter att deras barn ska kunna växa upp fredligt, tryggt och säkert. Det mångkulturella experimentet innebär – på en konkret nivå – förlust av social tillit och trygghet. Detta, som alltfler människor har börjat ana eller förstå, skapar oro och rädsla. Förmodligen kan det vara svårare att förstå det mera avlägsna och abstrakta, att experimentet i slutändan också kan innebära den egna gruppens fysiska avlägsnande.

I alla händelser visar en rationell, kognitiv analys att det finns fog för rädslan och oron inför att överge det trygga och invanda. Att balansera vid klippans kant är för de flesta mera skrämmande än spännande.
John Järvenpää

Förmågan att mentalisera och samspela med andra människor är bland de viktigaste egenskaper som evolutionen utrustat oss med. Mentalisering är besläktad med empati och handlar om att kunna sätta sig in i och förstå hur man själv och framförallt andra människor tänker och känner i en given situation samt hur de kommer att agera utifrån detta. Denna egenskap är universell och har ett överlevnadsvärde. Detsamma gäller det sociala samspelet; chansen att överleva är större i grupp än om man är ensam.

Neurologer noterar att vi konstant, ofta omedvetet, är sysselsatta med att läsa av vår omgivning och tolka människors signaler och intentioner. Syftet är att ta reda på om vi har att göra med en vän eller fiende (Blakemore & Frith, 2003).

Förvisso har, åtminstone i västerländska samhällen, själva överlevnadsvärdet urholkats i takt med ökande välstånd och individualism. Men backar man något sekel i tiden ser man att individen har varit i behov av en social grupp, en flock, för att kunna överleva. Varje sådan grupp har (haft) sina särskilda koder och regler för det sociala samspelet. Således är detta samspel partikulärt-kulturspecifikt medan själva den evolutionspsykologiska och biologiska grunden för social interaktion, och behovet av att tillhöra en grupp, är universell.

Mentalisering utgår från det subjektiva självet – genom oss själva förstår vi andra. En väl utvecklad mentaliseringsförmåga innefattar emellertid också att man kan inta en mera objektiv hållning. Dvs att man förmår att ”gå utanför” sig själv och förstå att andra människor kan ha andra intentioner och agera på andra sätt än man själv skulle göra i samma situation.

Sistnämnda skiljer människan från djuren, inklusive övriga primater. Emellertid har apdjuren, i frågan om att subjektivt utgå från sig själv, samma neurologiska mentaliseringsfunktion som människan. Detta har bevisats med hjälp av de nya teknikerna som avbildar olika sorters aktivitet i hjärnan. Hjärnforskare konstaterar att s k spegelneuron aktiveras hos såväl människor som apor när de ser andra göra en handling som de själva har gjort och är bekanta med. Aktiveringen av detta neuron anses visa på ett fysiskt band individer emellan. (Spegelneuronet upptäcktes av italienaren Giacomo Rizzolatti och hans team i början av 1990-talet, vilket gjort honom till potentiell kandidat för Nobelpriset).

När det gäller människan skiljer forskare på implicit och explicit mentalisering. Den förra är knuten till det procedurella tysta, som att utifrån t ex ögonkontakt eller oskrivna beteenderegler kunna föreställa sig en annan persons tankar, känslor och avsikter. Explicit mentalisering har en mera konkret karaktär – om man ser någon med badbyxor längst ut på en trampolin, kan man med stor säkerhet sluta sig till att personen avser att hoppa i vattnet, och man kan sätta ord på det.

Beskrivna mentalisering rör sig på det kognitiva – exekutiva, intellektuella – planet och har en koppling till begreppet Theory of Mind, ToM. Begreppet år svåröversatt men Dahlgren (2007) menar kort och gott att det ”syftar på att människor har en sorts ’teori’ om andras tänkande”. Mentalisering och ToM är alltså varandras förutsättningar.

Till skillnad från kognitiv mentalisering är ”renodlad” empati eller ”empatisk mentalisering” framförallt knuten till känslor. Blakemore och Frith (2003) gör en distinktion mellan komplex, intentionell empati och grundläggande, instinktiv empati. Den senare är en automatisk, känslobaserad respons. En person med mycket stark sådan empati kan själv börja gråta om hon eller han ser någon annan göra det. Vederbörande kan också beröras på ett mera omedvetet plan.

Komplex, intentionell empati är annorlunda. Den inbegriper en kognitiv medvetenhet om den andres känslor men också om ens egna reaktioner (ibid). Om vi använder nyssnämnda situation skulle den hjälpande personen hämma sig själv, tänka till och göra ett mera genomtänkt val i sitt stöd för den lidande. Det kanske inte är lyckat att själv gråta om den lidande istället vill ha bekräftelse, stabilitet, stöd eller bara vara för sig själv.

Genuin empati torde även inbegripa att man kan glädjas över andras lycka och framgång. Hursomhelst känner många nog igen typen som lätt engageras i andras lidanden men har svårt att känna med den som lyckas, ja, somliga känner rentav motvilja.

Som nämnts innefattar en väl utvecklad mentaliseringsförmåga att man förmår vara objektiv. Man förstår att andra människor kan agera annorlunda än man själv skulle ha gjort i en motsvarande situation. Att utgå enbart från sig själv, och förutsätta att andra agerar likadant som man själv, är förvisso universellt. Men den inställningen bygger på en fördom, en ”egocentrisk” generalisering där omvärlden antas vara som man själv är.

Har de flesta förmågan att gå utanför sig själva och inse att andra har/kan ha andra känslor och tankar än man själv och därför kan antas agera annorlunda än man själv skulle ha gjort i en specifik situation? Eller är mentalisering, överlag, just en egocentrisk egenskap där ”man känner andra genom sig själv” som talesättet säger.

Det är inte svårt att finna exempel det senare. Politikers och politiska partiers program är grundade på en liknande premiss: ”bara vi får makten så kommer allt att bli bra”. Tiotusentals giftermål spricker varje år därför att parterna inte förstår varandra. Gräl, gruff, konflikter och krig inleds ofta på den grundvalen där parterna inte förstår varför den andre inte förstår att man vill ha det på ett annat sätt.

Utvecklingen av hjärnan har gått inifrån och ut. Inifrån urgamla strukturer såsom amygdala till mindre känsloorienterade strukturer såsom prefrontala cortex (Johnson 2008, kapitel 9). Dessa har utvecklats samtidigt för båda könen. Men samspelet med miljön och könens olika fysik, som främst kan härledas till skillnader i testosteronhalterna, har stimulerat hjärnorna annorlunda (Dahlström, 2007).

Det är numera klarlagt att biologiska och neurologiska könsskillnader råder: kvinnor är i allmänhet mer empatiska än män när det gäller samarbetsvilja, omvårdnad och omhändertagande, de är mera känsloinriktade och avsevärt mindre fysiskt aggressiva och våldsamma än män – en allmän slutsats är att kvinnor har en mera utvecklad mentaliseringsförmåga (Reed & Warner-Rogers 2008).

En allmängiltig evolutionär förklaring till detta anger att hankönet/mannen, om än omedvetet, strävat efter att sprida sina gener. Med i första hand fysisk styrka som erbjudit skydd och trygghet för kvinnan och hennes avkomma har mannen imponerat på det motsatta könet och på så sätt kunnat föra vidare sina, i förhållande till andra män, starkare gener. Vidare har mannen i huvudsak varit jägaren medan kvinnan varit omvårdaren av barnen (Wilson 1975; Alcock 2003). Att jaga är en oerhört målinriktad verksamhet där kognitiva funktioner överordnas känslor. Parallellt med detta har kvinnans känslomässiga band till barnen stärkts, en process som startar redan vid befruktningen. Miljontals år av dylika beteendemönster har naturligtvis satt sina spår i våra hjärnor och bl a påverkat förmågan att mentalisera.

Professor Annica Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan från 2007 visar att generella och mer eller mindre tydliga könsskillnader präglar många beteenden. I studier från Tyskland hösten 2006 fick försökspersoner se filmsekvenser där ”en angripare, efter att ha slagit ner ett offer, själv fick ordentligt med stryk av ingripande personer”. Hos männen reagerade hjärnans empatiska områden endast då offret angreps, men inte när angriparen fick stryk. Hos kvinnorna aktiverades däremot empatiska områden vid båda situationerna (Dahlström 2007; vid en föreläsning som undertecknad bevistade hösten 2007 tog Dahlström upp, att vid sorg aktiveras hos kvinnan ett empatiskt område tre gånger så stort som hos mannen).

Detta är intressant att jämföra med de många kvinnor som skriver beundrarbrev och inleder förhållanden med den värsta sortens brottslingar som uppmärksammats i media. Rönen torde även kunna initiera fruktbara diskussioner på flera områden. De senaste 40 åren har kvinnorna kraftigt ökat sitt antal i maktens sfärer, i den process som kallas jämställdhet. Vad blir konsekvensen av könsskillnaderna i förhållande till rättvisa, pragmatism, synen på brott och straff, migrationspolitiken, pedagogiken, mm? Finns ett samband mellan antalet kvinnor och de förändringar som skett inom respektive områden?

Den feministiska förklaringsmodell som i många avseenden präglar det svenska samhället tar föga hänsyn till biologiska fakta och skillnader mellan könen. Män och kvinnor antas vara likadana och jämlikhetspolitiken bygger på den grunden. Samtidigt erkänner de styrande – politikerna, etablissemanget, flertalet humanvetenskaper – implicit att skillnader finns. Strävan att få in lika många kvinnor som män på diverse positioner kan logiskt sett inte ha någon annan grund än den biologiska: att det är så viktigt med jämn könsfördelning bygger på antagandet att könen är olika, att vi känner, tänker och tolkar världen på olika sätt.

Givna redogörelse ger en vink om att man kan skilja på manlig respektive kvinnlig mentalisering, inte minst med hjälp av de etablerade synsätten kring instinktiv empati och komplex, intentionell empati samt implicit och explicit mentalisering. Generellt sett tycks kvinnor ha mer av den instinktiva, känslobaserade empatin och implicita mentaliseringen, och män mer av komplex empati och explicit mentalisering. Detta i sin tur får konsekvenser för samhällets utformning och är värt en rejäl diskussion.
John Järvenpää

Fullständiga referenser till angivna källor återfinns i paperet Grundläggande social funktion: Mentalisering och empati. Det skrevs vårterminen 2009 då skribenten läste en kurs vid Göteborgs universitet: Neuropsykologi med inriktning mot utvecklingsrelaterade funktionshinder, teoretisk del, 15 p.

Det är inte ofta jag får möjlighet att presentera mina rön om politisk korrekthet – om vilket jag skrivit två böcker. Båda har tystats ner på samma sätt som Nationell idag har tystats ner av etablissemangsmedia, med metoder som ingår i den politiskt korrekta härskartekniken.

I min modell – Den politiska korrekthetens logik – delar jag upp politisk korrekthet i metod respektive åsikt. Metodens främsta komponenter är associering, moralisering och begreppsmissbruk. Istället för att hålla sig till sak associerar meningsmotståndaren till saker långt utanför det som diskuteras, för att illustrera en av dessa komponenter.

Metodens uppgift är att förvara den goda – politiskt korrekta – åsikten. Detta i sin tur skapar en dikotomi, ett svart-vitt och förenklat tankesätt, där man har att välja mellan att vara vän eller fiende, ond eller god, för eller emot det fenomen, som av etablissemanget knutits till den politiskt korrekta åsikten.

Min modell tar framförallt upp sociala aspekter. Under senare år har jag emellertid kommit att alltmer intressera mig för det hereditära perspektivet. Förenklat sett handlar det om samspelet mellan arv och miljö eller natur och kultur, för att använda klassiska begrepp. Jag anser att det hereditära är nödvändigt för att få en så fullständig – så sanningsenlig bild – som möjligt, av det fenomen som man vill studera. I min sociala analys har jag således börjat väva in biologiska och evolutionära komponenter.

Det finns ett antal grundläggande känslor som evolutionärt sett har hjälpt människan olika situationer, i grunden hjälpt henne att överleva. Några av dessa är glädje, sorg, ilska, rädsla och skam.

Ser vi till pk-fenomenet så är det inte ämnat att skapa glädje hos den självtänkande individen. Däremot kan det skapa sorg och ilska. Men framförallt syftar det till att skapa rädsla och skam, social skam (något som Jonathan Friedman förtjänstfullt lyfter fram i sin forskning om politisk korrekthet, dock utan att explicit knyta det till biologi).

En viss del social skam är bra för samhället. Man ska – såsom man gjorde förr, fick lära sig förr – skämmas om man funderar på att stjäla, skolka, använda droger osv. Denna skam appellerar i första hand till beteenden. Den politiskt korrekta skammen å den andra sidan vädjar till åsikter och tankar, till det kritiska och fria tänkandet.

Alla som vågar tänka politiskt inkorrekt har säkert märkt av det någon gång, i synnerhet då man, kanske efter några års funderande och självbedrägeri, började tänka fritt. Är det ok att tänka såhär?

I en diskussion får pk-skammen en att tänka till. Kinderna blossar upp, rösten svajar, man blockerar sig själv. Makten har också sänt ut signaler om att man kan bli skandaliserad och bespottad eller bli av med jobbet. Och t o m åtalas och kastas i fängelse, om man dristar sig till att tänka fel.

Den politiska korrektheten är alltså maktens härskarteknik som syftar till att göra oss rädda och få oss att skämmas. På så vis bevarar och stärker makten sin position och sina synsätt som påtvingas medborgarna.

Emellertid – att lyfta fram sanningen är aldrig något att skämmas för. Fortsätt med det!
John Järvenpää

Tal i Södertälje Kommunfullmäktige, i salen Demokratin, 25 april 2009, i samband med seminarium arrangerat av tidningen Nationell idag, där skribenten medverkade som partipolitiskt obunden skribent.

Samtiden rymmer såväl negativa som positiva sidor. Tittar man enbart på förstnämnda ingjuts man inte av särskilt mycket hopp, hopp om förändring och frihet, frihet från den politiska korrekthetens förtryck och frihet att själv bestämma över och staka ut sitt liv. Tittar man på de positiva sidorna reser sig frågan om dessa är tillräckliga för att förändringen ska sätta fart, och friheten slutligen uppnås.

En mycket viktig sak att ha i åminne är att alla strömningar har börjat som utomordentligt små minoritetsrörelser, många faktiskt på individnivå. Det främsta exemplet torde vara Jesus, själv jude men som bröt med den judiska hämndmentaliteten ”öga för öga” och istället predikade förlåtelsens budskap. Denna lära, kristendomen, är idag världens största till antalet räknat; att den på många håll har förbytts till sin motsats är en annan sak.

Charles Darwin är en annan pionjär. Vid 1800-talets andra hälft blev han från olika håll utskrattad och hånad efter att ha lanserat sin evolutionsteori, idag en vida spridd och allmänt erkänd idé. För att återknyta till att allt börjat som oerhört litet och smått: så även människans historia som enligt Darwin har ett gemensamt ursprung; även Guds människoskapelse stammade ur endast två individer som kom att breda ut sig över hela planeten.

Från andra världskriget finner man illustrationer av hur frihetslängtan och enträgen kamp mot förtrycket kom att bära frukt. Finländarna lyckades ju med hjälp av sin sisu, kämparanda och envishet, hålla stånd mot den röda besten och bevara sitt lands, och förmodligen också Nordens, frihet – trots att ryssarna i Vinterkriget var tiofaldigt fler.

Minnen som dessa är viktiga att hålla levande, och plocka fram, när förtrycket gör sig alltför påmint, blir alltför kvävande. Minnen som dessa bär vi med oss in i det nya året där hoppet finns kvar, måste finnas kvar – åtminstone så länge som individer av släktet Homo Europeus finns kvar. Och än finns det gott av dem, tillräckligt gott.

God jul och gott nytt år!
Redaktionen – reaktion.nu

Det västerländska samhället är utformat för att vi ska hålla allt fler bollar i luften samtidigt. En viktig orsak till detta finner man 50 år tillbaka i tiden. Då infördes en jämställd arbetsmarknad i så måtto att båda könen skulle ut och arbeta. Sedan dess har den mesta tiden för både män och kvinnor lagts på arbete och familj. För några årtionden sedan fanns ett fåtal radio och tv-kanaler. Idag är de otaliga och ny teknik har skapat ett enormt informationsflöde som via datorer, sms, mobil, mail och reklam har kommit att belasta våra sinnen än mer. Tid för djupare tankar och reflektion har åsidosatts, kvalitet har ersatts med kvantitet.

David Meyer[1], ledande forskare inom sitt fält, är inte ensam om att argumentera för att en dylik simultanhantering är skadlig för vårt intellekt, i klartext gör oss dummare. Att i för stor utsträckning avbryta en pågående syssla för att kika på mailen eller ta emot ett telefonsamtal frammanar hos många impulsiva tendenser. Man blir glömsk, mindre tålmodig och har svårt att hålla fokus, egenskaper som ingår i det som kallas intelligens.

Det är inte för intet som kritiker av modernismen hävdar att dagens människa många gånger är rastlös och rotlös, och konsumerar för att råda bot på detta, närmast neurotiska drag.

I december, julmånaden, ägnas mycken tid åt konsumtion. Traditionellt sett har denna månad, med rötter i såväl kristendom som hednisk tro, varit förknippad med eftertanke och lugn. Så sent som vid 80-talets början hölls affärer och nöjesställen stängda under julen (liksom påskhelgen). Man riktigt kunde känna tystnaden och stillsamheten i luften. Idag råder köphysteri och stora reor, särskilt på juldagen som också är årets stora festdag.

Emellertid kan man som småbarnsförälder vara lite reaktionär, “lura” turbokonsumtionen och öva sitt barn i tålamod och fokusering. Vilket enligt neurologisk forskning predicerar goda framtidsutsikter. Adventsljusen som tänds en gång i veckan, pepparkaksbaket, julkorten och adventskalendern med en chokladbit för var dag, är nyttiga övningar i tålamod. När fyraåringen äntligen har byggt klart pepparkakshuset begrundar han stolt sitt verk. Likaså de handgjorda vykorten som han och systern gjort tillsammans med sin mamma.

Alla vet hur barnen med stora ögon och utforskande händer älskar att granska paketen. Låt dem så göra och låt dem ta en chokladbit om dagen. Men icke mer. Den sista biten ska finns där, på den stora dagen då tomten kommer och föräldrarna ordnat så att paketen har en balans mellan lagom och frosseri. Varje klapp ska vara värdefull, något att uppskatta, inte glömma och slänga. Under resans gång bör en och annan berättelse med anknytning till högtiden ha berättats för barnen. Att de har åtminstone ett hum om sina rötter är var förälders skyldighet att tillse.

Beskrivna självklarheter tycks dränkas av irrelevant information varför det kan vara på sin plats att påminna om dem. Härtill finns det nog en och annan förälder som kan behöva öva på tålamod. Det är ju lätt hänt att den stressade alltsomoftast ger sitt barn en extra chokladbit. Det må vara snällt, men särskilt smart är det inte.
John Järvenpää

[1]David Meyers forskning omnämns i GP-krönikan Fördummande modernitet av Ellen Matsson

Oskoreis artikel Yttrandefrihet bortom liberalismen ger en insiktsfull inblick i det senmoderna liberala tänket och den bör läsas av alla som bättre vill förstå vår samtid. Emellertid måste den senmoderna liberalismen hållas isär från klassisk liberalism där olika åsikter de facto tillåts att prövas i en öppen och fri debatt.

Den någorlunda insatte kan inte ha undgått den tankecensur som genom EUs försorg omgärdar mångfaldsrelaterade frågor: invandring, mångkultur, islamisering, hbt och förintelsen. I synnerhet kring sistnämnda råder en mycket sträng censur med fleråriga fängelsestraff för dem som uttrycker tankar avvikande från segrarmakternas version.

I Frankrike startade för något år sedan ett upprop – Appel de Blois – undertecknat av 200 intellektuella. De krävde ett stopp för censur samt att det historiska sanningssökandet ska få vara fritt, såsom det anstår ett fritt samhälle. I Sverige har liknande krav framförts  endast av ett litet fåtal. Dels av några jurister och initierade bedömare i den nästintill okända men oerhört viktiga Tidskrift för folkets rättigheter, dels av historieprofessor Lennart Palm. Härutöver har saken tagits upp av några bloggare och fria skribenter. Även reaktion.nu har lagt ut ett antal texter som berör detta, under länken EU – ett medel för förtryck.

Inom etablissemangsmedia har ytterst få tagit ställning för friheten, mot EUs censurfasoner. Ett hoppfullt undantag gjordes dock för ett år sedan på Göteborgs-postens kultursida (081220), av dess redaktör Gabriel Byström, som därmed måste betraktas som sann liberal, ej att förväxla med överhetens kvasiliberalism:

”Historielöshet är en av demokratins största fiender. Att kunna förstå och tolka sin framtid är en verksamhet intimt förknippad med kunskaper om historien. [---] Den som äger makten över historien har ett automatiskt försteg när samtiden ska definieras. Det är mot bakgrund av detta den pågående historiestriden ska förstås. Sedan några år tillbaka bedriver åtskilliga av världens tyngsta historieforskare en samlad kamp [Appel de Blois] mot de krafter som vill sätta ramar för hur historien ska beskrivas. [---] På tyskt initiativ diskuterar EU sedan en tid tillbaka på fullt allvar om en strängare censurlagstiftning ska införas. Om förslaget klubbas, vilket inte är helt osannolikt, blir konsekvenserna att urskuldande, förnekande eller grov banalisering av folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsbrott kan leda till fängelse i mellan ett och två år [gäller redan inom flera EU-länder; den svenska hetsparagrafen har fyra år som maxstraff, reaktion.nu:s anm].

[---] Den öppna diskussionen, det förutsättningslösa meningsutbytet är i alla lägen att föredra. Att med hot om sanktioner tvinga på medborgare sin egen historiesyn är en väg som annars enbart förknippas med totalitära stater. [---] En lagstiftning som den föreslagna riskerar också att snabbt slå undan benen för delar av historieforskningen. Den forskning som kommer till i miljöer där staten sätter de tankemässiga ramarna har sällan visat sig ha annat än marginellt värde. Det finns alltså åtskilliga skäl att hoppas att EU under tjeckiska eller svenska ordförandeskapet [under 2009] sätter stopp för det tyska tankehaveriet. Dessvärre har de svenska EU-parlamentarikerna knappast gjort sig kända som några mer välartikulerade yttrandefrihetsförespråkare. Nu finns en utmärkt anledning att ändra den bilden. Att tiga är också att ta ställning.”

Tyvärr hörsammades inte Byströms uppmaning – Lissabonfördraget, även kallat Reformfördraget, skrevs ju i november under av samtliga EU-länder och innebär att en tanke- och yttrandefrihetsinskränkande ramlagstiftning har antagits. Appel de Blois lever dock vidare och frodas såväl bland äkta liberaler som antiliberaler och nationellt sinnade frihetskämpar, inte minst på nätet, en av de kanaler som slutligen kommer att bidra till att fälla det totalitära EU-projektet.
Redaktionen – reaktion.nu

Häromveckan brann Torslandaskolan i Göteborg ner till grunden. Sista decenniet har 100-tals skolor i Sverige satts i brand – varje år! Ett för Europa, och förmodligen resten av världen, graverande rekord. Graverande är också att brandmän och annan räddningspersonal ofta attackeras med stenar, raketer och liknande när de beger sig till vissa s k utsatta, i huvudsak invandrartäta, områden för att hjälpa till. Det har sagts förut men tål att upprepas: i krig är räddningspersonal alltid fredad, men inte i Sverige i fredstid anno 2009.

Den nu aktuella branden ligger emellertid inte i ett sådant “utsatt” område och brandmännen kunde utföra sitt jobb som sig bör. Framhållas ska också att de gripna, misstänkta ungdomarna är hemmahörande i Torslanda, vilket talar för att de är etniska svenskar.

Håller vi oss till destruktiva beteenden i “utsatta” områden finns där några utomordentligt oroväckande saker att beakta. Bränderna och de åtföljande attackerna sker alltsomoftast i samma områden. Detta indikerar att det finns en systematik bakom, att det är organiserat.

En i sammanhanget förbisedd aspekt är att våld, vandalisering, brända bilar och byggnader är ett relativt normalt inslag i somliga, företrädesvis icke-europeiska länder, i krigshärdar, slumområden, mindre välbärgade kvarter osv. Detta är så att säga en orsak till att man söker sig därifrån. Därmed inte sagt att man per automatik gör sig av med sin gamla beteenderepertoar när man anländer till ett nytt land. Särskilt gäller detta om det nya landet, såsom Sverige, inte ställer några som helst krav, t ex avståndstagande från våld, för att erhålla medborgarskap. På så sätt kan mottagarlandets kravlöshet bidra till att destruktiva beteenden bevaras och uppfattas som normalt hos vissa invandrare. För det nordiska sinnelaget är våld och bränder, än så länge, onormalt.

Emellertid har välmenande politiker i många år avfärdat skolbränder och våldsamma upplopp i förorterna, delvis också på andra håll, som bus- eller pojkstreck. Man har också hävdat att “vi” – här använder man gärna uppdelningen “vi och dom” som annars är tabu – “det vita majoritetssamhället”, måste förstå att många ute i förorterna känner sig diskriminerade. (När svenska ungdomar agerar destruktivt klassas det ofta som rotlöshet och/eller sökande efter bekräftelse.)

Dessa förklaringar av bagatelliserande karaktär syftar till att lugna medborgarna som undrar vad som händer med deras en gång så trygga samhälle. Följdfrågan är om bagatelliserandet får till följd att våldsanvändning i slutändan normaliseras i ursprungsbefolkningens, svenskarnas, sinnen. Ju mer man utsätts för något, desto mer vänjer man sig.

Detta i sin tur ska ses i ljuset av de politiskt korrektas uttalade målsättning enligt vilken “vi” måste förstå och vara toleranta inför de förändringar som mångkulturen medför. “Det främmande är spännande”, som Mona Sahlin har uttryckt saken. Eller som statsminister Reinfeldt sade, när han hösten 2006 besökte en skola i Stockholmsförorten Ronna, beryktad för omfattande problem och där polisen ett år tidigare besköts i samband med ett ingripande mot invandrare som trakasserat två svenska flickor: “Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Naturligtvis skulle ingen av överhetens parter erkänna att man bidrar till att normalisera våldsamma beteenden. Hursomhelst kommer de inte ifrån slutsatsen som följer av att oförvitliga brandmän, ambulansförare, lärare, och t o m byggnadsarbetare numera tvingas gå kurser i “konflikthantering” för att de på ett normalt sätt ska kunna utföra sina jobb: åtgärden är ett erkännande av att konflikten som sådan är inneboende i det mångetniska samhället.

Någonstans vet man alltså med sig att problem finns, dock sällan hos “den andre” utan svensken är den som alltsomoftast får klä skott för dem. I den politiskt korrekta världen är det nämligen helt naturligt att invandrare som präglats av krig undslipper konflikthantering medan svensken som i 200 år levt fredligt, utan krig, är den som ska lära sig det och till på köpet vara utomordentligt tolerant. Ett tydligare exempel på skuldbeläggande tillika förvriden “logik” är svårt att finna.
John Järvenpää

Förra veckan lades på motpol ut John Järvenpääs text Festung Europa. Den visar hur EU i och med Lissabonfördraget, som nu antagits av samtliga EU-stater, verkar gå mot ett alltmer totalitärt Europa. I detta Europa riskerar kritiker av EUs politiska kurs – i mångfaldsrelaterade frågor – fängelse och tom näringsförbud, dvs rätt att försörja sig.

Artikeln, frånsett sista stycket som JJ lade till inför publiceringen på motpol, var först skriven för sourze.se som vanligtvis har en hög tolerans mot avvikande åsikter; på sin startsida stoltserar sourze med sin slogan “Som Newsmill, fast först och mer rebellisk”. Festung Europa är den första av JJs artiklar som redaktionen refuserat. Även Newsmill refuserade den, trots att dess redaktör PM Nilsson fick ta del av följande argumentation mellan JJ och sourze redaktion, främst Carl Olof Schlyter (som för övrigt verkar vara en hygglig prick); tanken var att PM, som säger sig vara en varm anhängare av yttrandefrihet, skulle nappa, dels för att hans konkurrent sourze refuserade, dels för att artikeln visar hur nämnda frihet inskränks.

Är sourze och Newsmill rädda för den utveckling som beskrivs i artikeln? Varför upplyser övriga media inte om vad som håller på att hända? / Redaktionen – reaktion.nu

Brevväxling 1)
Hej! Du skriver “Gruppvåldtäkter, åldringsrån och personrån är i första hand invandrarrelaterad”. Har du ngn referens till den uppgiften?/ Med vänlig hälsning Sourze

Hej,
här kommer några referenser som jag kan använda i en vidare diskussion om någon undrar. / John

Under senare år har betydande uppmärksamhet ägnats den tilltagande förekomsten av personrån. Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har statistiskt sammanställt personrån mellan åren 1995-1999, samt genomfört en enkät besvarad av 4500 ungdomar. Resultaten visar att i synnerhet utlandsfödda ungdomar är kraftigt överrepresenterade på rånarsidan medan de drabbade till övervägande del återfinns bland etniska svenskar (Andersson, T., Begler, A-M. 2000. Ungdomar som rånar ungdomar i Malmö och Stockholm. BRÅ.).

BRÅ-undersökningen från 1996 (Ahlberg, J. 1996. Invandrare och invandrares barns brottslighet. Brå) ger en tydlig bild av läget. T o m Aftonbladet 000313 refererar till denna undersökning i en stor artikel:

“Ju grövre brott, desto större andel av de anmälda brotten har begåtts av invandrare, visade exempelvis den senaste större undersökningen från Brottsförebyggande rådet 1996, som bygger på data från 1985-1989. Det brott där invandrare är mest överrepresenterade är våldtäkt: 9 invandrare av 10 000 jämfört med 2 svenskar av 10 000 registreras för våldtäkt. Överrepresentationen är därmed 4,5 gånger.

För samtliga anmälda brott är invandrare dubbelt överrepresenterade. Det finns även skillnader mellan olika invandrargrupper. För våldtäkt under perioden 1985-1989 är överrepresentationen störst för medborgare från Algeriet, Libyen, Marocko och Tunisien. Följt av Italien och Irak.

De som registrerats för minst andel brott var personer från asiatiska länder som Korea, Japan, Kina och Vietnam. Med invandrare avses här personer födda i annat land, folkbokförda i Sverige. Totalt sett stod de för 16 procent av alla anmälda brott 1985-1989. Deras andel av befolkningen uppgick då till 9 procent.”
http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0003/13/dokument.html

2005 var tanken att en ny rapport skulle komma. Pga av dess sprängladdade resultat försenades rapporten och kom ut först våren 06. Dessförinnan hade forskaren och riksdagsledamoten Mauricio Rojas (fp) gått igenom rapportens underlag vilka han redovisade på DN-debatt (051212):

“…invandrade personer är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. Denna överrepresentation gäller praktiskt taget alla typer av brott, men den växer avsevärt, till 300 eller 400 procent, när det gäller grövre brott, exempelvis mord, dråp,
misshandel mot obekanta och våldtäkt.” Rojas noterar att invandrare från Mellanöstern svarar för den största delen av grova brott. http://www.dn.se/opinion/debatt/kulturarv-ligger-bakom-invandrarnas-brottslighet-1.421859

_____

Brevväxling 2)
Hej! Ska läsa igenom det noggrant. Allmänt, med den här typen av generaliseringar anser jag att det är oerhört viktigt med källhänvisning. Jag känner också att risken för nonsenskorrelation är stor i det här fallet. Å andra sidan, visst är det viktigt att inte blunda för verkligheten. Jag minns dock själv en Brårapport i ärendet, kanske 2003 eller så, som det också refererades till i Ab och där jag tyckte att journalisten på Aftonbladet gjorde en felaktigt diskriminerande tolkning av resultatet. Som jag minns det var slutsatsen av rapporten att det inte fanns en överrepresentation av invandrare bland dömda brottslingar. Men, igen, jag ska läsa dina källor.
/Med vänlig hälsning Carl Olof

Godkväll, det verkar vara mycket tyckande och kännande i ditt svar när istället saklighet och analys borde premieras. Du/ni släpper fram så mycket nonsenskorrelation dagligen och om du tycker att denna artikel hör till det så får det väl stå för dig, själva artikeln som sådan står ju jag för. Som sagt, jag har gett dig källor som t o m invandrade riksdagsledamöter refererar till. Fler källor finns, t ex professor Hans Klettes studie om
gruppvåldtäkter som visar på en mk kraftig överrepresentation från invandrares sida.

Mvh, John

Brevväxling 3)
Jo, det är sant att normalt blandar vi oss inte i vad skribenten tycker. Just i det här fallet, dock, när du utan referens presenterar en information, som är negativt generaliserande om invandrare, som en sanning, måste vi blanda oss i lite grann. Ja, även om du hade skrivit “jag tror att gruppvåldtäkter, åldringsrån och personrån är i första hand invandrarrelaterade” så hade vi reagerat eftersom det ev kunde uppfattas som hets mot folkgrupp. Hade du skrivit t ex, “Enligt flera studier är gruppvåldtäkter, åldringsrån och personrån är i första hand invandrarrelaterade”, med en not om vilka studier det är, skulle det vara ok, om referensen var tillräckligt bra.

Visst, annars är det sant att vi släpper igenom högt och lågt och säkert nonsenskorrelationer, men då gäller det sannolikt inte ämnen som kan störa vårt utgivningsbevis som registrerat massmedium. Gör det det får du gärna uppmärksamma oss på det så ska vi titta noggrannare på vad det är.

Förresten har jag själv varit i kontakt med professor Jerzy Sarnecki ikväll och han hävdar att det inte finns någon statistik för just “gruppvåldtäkter, åldringsrån och personrån”.

Men, igen, jag ska titta på dina referenser i morgon. /Med vänlig hälsning
Carl Olof, Sourze

Hej igen,
håller med om att källhänvisning är viktigt i detta fall. Jag är ganska inne i dessa frågor så den saken for mig förbi, dessutom är det inte huvudpoängen med min artikel.

Då gör vi såhär att vi lägger till en fotnot vi den aktuella meningen: “Globaliseringen har även lett till att gatorna och vardagen blivit osäkrare. Invandrarrelaterad brottslighet [1] såsom gruppvåldtäkter, åldringsrån och personrån, som bara i Sverige drabbat tusentals svenskar de senaste åren, förekom knappast förut.”

Under artikeln klistrar du in fotnoten
[1] Enligt studier är somliga invandrargrupper kraftigt överrepresenterade när det gäller våldtäkter, åldringsrån och personrån (se t ex Ahlberg/BRÅ 1996; Begler/Andersson/ BRÅ 2000). På DN-debatt (051212) presenterar forskaren och politikern Mauricio Rojas BRÅ rapport från 2005 där han bl a konstaterar att “invandrade personer är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. Denna överrepresentation gäller praktiskt taget alla typer av brott, men den växer avsevärt, till 300 eller 400 procent, när det gäller grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt.” Rojas noterar att invandrare från Mellanöstern svarar för den största delen av grova brott.

För övrigt, min uppfattning är att Zarnecki är en trixare med statistik och som ständigt hänvisar till utanförskap. Om hans argument därvid vore hållbart så skulle judarnas brottslighet vara skyhög i t ex 30-talets Tyskland, men så var icke fallet. Bl a har Sten Levander, professor i rättspsykologi, tagit upp BRÅs trixande med statistik. Zarnecki är ju välkommen med ett motinlägg mot mig på sourze, kunde bli kul att ge honom på nosen.

Mvh, John

Brevväxling 4)
Men det finns andra delar av artikeln som generaliserar på ett kontroversiellt sätt och utan referenser:

Emellertid har i synnerhet muslimska invandrare svårt med västerlandets tolerans som ofta förknippas med provokation, rotlöshet och likgiltighet. Man har också svårt för saker som lika rättigheter, yttrandefrihet och politisk frihet. De många mot toleransen riktade attackerna – ritualmordet på Theo van Gogh 2004, tågattentatet i Spanien samma år och terrordåden i Londons tunnelbana 2005, etc – vittnar om detta.”

eller

Hederlighet och ärlighet var högt värderade egenskaper, fusk med socialförsäkringssystemen var förenat med social skam. Solidariteten med välfärdsstaten var stor och de allra flesta försökte dra sitt strå till stacken. Tilliten, grundvalen för ett normalt fungerande samhälle, var alltså större, och därmed också tryggheten. Som synes innebar denna trygghet att även friheten, i flera avseenden, var större än idag, i globaliseringens tidevarv.”

Jag kan inte se att vi har möjlighet att publicera detta. /Med vänlig hälsning Carl Olof, Sourze

Din stackare, jag tycker synd om dig. Nåväl, du har gett många intressanta synpunkter värda en rejäl analys inom området åsiktsförtryck.

Mvh, John Järvenpää

Sedan andra världskrigets slut har västerlandet präglats av demokrati, frihet, globalisering och tolerans. Denna modernism har inneburit mindre av social kontroll. Den har syftat till mera frihet åt individen och ökad kollektiv tolerans, mellan etniciteter, kulturer och religioner.

Globalisering i form av öppna gränser har närmast kommit att ses som en naturkraft som man inte kan göra särskilt mycket åt. Synsättet underkänner den demokratiska styrelseformen där man mycket väl kan fatta beslut som partiellt hämmar globaliseringen. Vidare har globaliseringen påståtts leda till mera öppenhet och förståelse. Emellertid har i synnerhet muslimska invandrare svårt med västerlandets tolerans som ofta förknippas med provokation, rotlöshet och likgiltighet. Man har också svårt för saker som lika rättigheter, yttrandefrihet och politisk frihet. De många mot toleransen riktade attackerna – ritualmordet på Theo van Gogh 2004, tågattentatet i Spanien samma år och terrordåden i Londons tunnelbana 2005, etc – vittnar om detta.

Förvisso finns det finns starka skäl för att kritisera den moderna, västerländska toleransen. Dock kan man notera att inhemska kritiker, som på traditionellt manér med argument och sakliga påståenden söker framföra sina åsikter, drabbas hårt av massmedial skandalisering och social utfrysning (på kollektiv nivå har Europas majoritetsbefolkningar skuldbelagts med rasismstämpeln). Stundom riskerar de böter och till och med fängelse. Varje år straffas inom EU hundratals personer som uppvisat alltför hög grad av tankefrihet – i Tyskland utdelas de strängaste påföljderna med uppemot fem års fängelse.

Det nyligen godkända Lissabonfördraget/Reformfördraget innebär att alla EU-länder antar en gemensam ramlagstiftning som förbjuder kritik av den mångfaldsknutna toleransen. Utöver rättsprocesser inbegriper detta en mycket långtgående åtgärd: näringsförbud där kritiker fråntas rätten att försörja sig.

Globaliseringen har även lett till att gatorna och vardagen blivit osäkrare. Invandrarrelaterad brottslighet [1] såsom gruppvåldtäkter, åldringsrån och personrån, som bara i Sverige drabbat tusentals svenskar de senaste åren, förekom knappast förut.

Som ett svar på bl a detta våld och nämnda terrorattentat, som ju inskränker friheten, har ett nytt övervakningssamhälle vuxit fram. Avancerade avlyssningssystem, som lagrar vår e-post och våra telefonsamtal, har blivit en realitet. Fingeravtryck, DNA-teknik, biologiska pass och miljontals övervakningskameror, som kontrollerar våra vanor och ytterst våra liv, har blivit en del av den europeiska vardagen (det är inte omöjligt att den nya mobiltekniken, och dokusåporna i vilka deltagarna ständigt filmas, bidrar till att normalisera denna ”utveckling”). Om tekniken användes mot brottslingar vore det i sin ordning; att, som nu görs, (an)vända den mot alla medborgare är något helt annat: befolkningen klassas som farlig och behöver kontrolleras.

Somliga bedömare varnar för att vi slutligen får ett chip inopererat i oss vid födseln – naturligtvis i namn av friheten. Otaliga argument finns för att friheten bevaras när den i själva verket undergrävs. Alla har vi hört att den laglydige inget har att frukta av den ökande kontrollen. Som förälder vill man ju ha friheten att ha koll på sitt (chipade) barn även om man arbetar; chipet förhindrar den potentielle brottslingen från att begå brott vilket ökar de laglydigas frihet, osv, osv.

I det mer homogena och enkla samhället, som de politiskt korrekta kallar ”inskränkt” och ”tråkigt”, litade man på varandra. Cykeln och dörren kunde stå olåsta. En sund social kontroll rådde där man i vänskaplig anda var uppmärksam på om en medmänniska betedde sig illa eller mådde dåligt (så sent som på 1980-talet hade läraren fortfarande hyfsad koll på varje elev i sin klass). Organiserad brottslighet av gränsöverskridande art fanns inte. Ovannämnda grova kriminalitet och terror förekom inte. I skolan kunde eleverna plugga i lugn och ro, 100-tals skolor sattes inte i brand varje år såsom görs idag. Begreppet ”hora” användes knappt och knark- och våldsinslagen i media var få. Stressen var mindre, likaså självskadebeteenden och annat destruktivt.

Hederlighet och ärlighet var högt värderade egenskaper, fusk med socialförsäkringssystemen var förenat med social skam. Solidariteten med välfärdsstaten var stor och de allra flesta försökte dra sitt strå till stacken. Tilliten, grundvalen för ett normalt fungerande samhälle, var alltså större, och därmed också tryggheten. Som synes innebar denna trygghet att även friheten, i flera avseenden, var större än idag, i globaliseringens tidevarv.

Den välrenommerade statsvetarprofessorn Robert Putnam har med sina longitudinella studier visat, att ju högre grad av mångfald, desto mindre tillit mellan människor (E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first century, 2007). Eftersom samtiden påbjuder sensitisering[2] och irrationalitet, där man inte förväntas kunna hålla isär känslor från tankar och fakta och där det privata har blivit politiskt, bör det kanske framhållas att Putnam är anhängare av mångfald. För övrigt kan sägas att Putnams slutsats ingalunda är ny inom statsvetenskapen. Det är ett etablerat faktum att mångetniska samhällen är mer problematiska än mera homogena dito.

Efter andra världskriget skulle världen bli mera fri. Istället har den blivit mera osäker, sluten och ofri. Vi lever i en tid som förmodligen är den mest omvälvande i historien. Dagens Europa, det som EU-överheten skapat, har blivit ett Festung Europa, dock icke i traditionell mening som ett försvar mot yttre fiender utan mot inre fiender dit dess egen ursprungsbefolkning anses höra. Superstaten EU är på väg att åsidosätta den plikt som är varje stats huvuduppgift, att skydda sina medborgare.

Emellertid står detta Europa vid en brytpunkt, antingen total kontroll och ofrihet eller ett raserande för att ge plats åt ett verkligt, frihetligt Europa. För det senare talar bl a vetskapen att tillräckligt många nu bär på insikten, och att tillräckligt många nu är redo att ge våra barn och barnbarn tryggheten och friheten åter.
John Järvenpää

[1] Enligt studier är somliga invandrargrupper kraftigt överrepresenterade när det gäller våldtäkter, åldringsrån och personrån (se t ex Ahlberg/BRÅ 1996; Begler/Andersson/BRÅ 2000). På DN-Debatt (051212) presenterar forskaren och dåvarande fp-politikern Mauricio Rojas BRÅs rapport från 2005 där han bl a konstaterar att “invandrade personer är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. Denna överrepresentation gäller praktiskt taget alla typer av brott, men den växer avsevärt, till 300 eller 400 procent, när det gäller grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt.” Rojas noterar att invandrare från Mellanöstern svarar för den största delen av grova brott.

Anmärkningsvärt är att det dröjde ytterligare ca ett halvår innan rapporten slutligen offentliggjordes och då i ett sådant skick att det är mycket svårt, i vissa fall omöjligt att läsa in somliga av de av Rojas anförda siffrorna. Man erinras om professorn i rättspsykiatri, Sten Levander, som själv varit verksam vid BRÅ, och som enligt flera medier (020405) hävdar att “censur utövas för att rapporter ska passa regeringen”.

[2] Begreppet sensitisering har myntats av Paul Gottfried, amerikansk samhällsvetare. Med begreppet menar han – förenklat – ”skapandet av bestämda känsligheter” inför de fenomen som överheten vill bejaka: hbt-kulten, massinvandringen, mänskliga rättigheter osv. När sådana saker kommer på tal reagerar överheten och dess anhängare instinktivt och känslomässigt med avsky mot kritikerna. Det hela påminner om klassisk betingning.