På väg hem från jobbet i eftermiddags slogs radion automatiskt på i bilen. Den gör så när nyckeln, eller snarare kortet som numera ersatt nyckeln, startar bilen. Kanalen var inställd på P2, som på morgnarna spelar klassisk musik. Den har en rogivande effekt i köerna på vägen till arbetet. Nu var klockan fyra och den finska kanalen Sisu-radio sände nyheter.

I ett av inslagen intervjuades Ebba Witt-Brattström. Hon är professor i litteraturvetenskap med genusinriktning, och är på väg att flytta till Finland för att börja undervisa där. För några veckor sedan återgav GPs ledarsida ett belysande citat där Ebba sågar kunskapsnivån bland svenska studenter. Nu kommer reaktionen på detta, tänkte jag där i bilen.

Ebba var i full färd med att lära sig det finska språket. Emellertid låg tonvikten i sändningen på orsaken till flytten. Ebba förtäljde att den svenska universitetsmiljön inte längre är ett säte för de högre tankar och studier som den borde vara. Istället ska allt vara trevligt och roligt, studerande har i allmänhet inte den kunskap som krävs. Somliga, menade Ebba, verkar inte ens ha läst en hel bok innan de påbörjar sin akademiska bana. Under sådana omständigheterna kan hon inte arbeta vidare här.

I förbigående berättade Sisu-radio att hennes man sitter med i Svenska Akademien som varje år utdelar Nobelpriset i litteratur. Maken, Horace Engdahl, sade sig inte ha några problem med hennes flytt. Nej, hans väska står packad och klar, den med.

En sökning på Google om professor Ebba Witt-Brattströms flytt gav noll träffar. Med tanke på hon att alltsedan 70-talet varit en engagerad ”rödstrumpa”, aktiv feminist och samhällsdebattör ter det sig som minst sagt egendomligt. Hennes flykt från det sjunkande skepp som det svenska skol- och universitetsväsendet är – kanske har det redan sjunkit och går inte att bärga – säger ju en hel del. Likaså gör Pisa-rapporterna det. De som visar hur Sverige år efter år hamnar allt längre ner i kunskapsnivån (dock är trivselfaktorn hög, många elever trivs i skolan). På detta kommer alltmer våld och otrygghet. Vilket lett till att läraryrket inte längre lockar så många som det gjorde förr, för inte så längesedan då Sverige var ett, som det heter, tråkigt land. Snarare visar studier att en stor andel lärare lider av ångest.

I en normal situation borde detta leda till en vid diskussion, och kraftfull handling. Nu är Sverige inte längre en normal situation. Det är därför som den finska radion är på i bilen ibland. I händelse av än mer kaos med åtföljande flytt vill man ju kunna sitt modersmål.

För snart två månader sedan hade Göteborgs-Posten, GP, vänligheten att på dess debattsida låta publicera ett, eller snarare ett par, inlägg av undertecknad. Inlägget tog avstamp i ordet ”hen” som vänsterliberala krafter ju vill ska börja tillämpas i diverse sammanhang såsom på dagis. Att överhuvudtaget bemöta sådana här tilltag kan väl tyckas märkligt. Men om ingen gör det kan nämnda krafter – knutna till genus, hbt och statsfeminismen – obehindrat flytta fram sina positioner i en än mer totalitär riktning. Det blev en ganska livlig diskussion. Dels i kommentarsfältet i anslutning till artikeln samt i bloggar, dels i form av en replik från två miljöpartistiska politiker. Nedan publiceras valda delar av debatten (med fullständiga länkar, markerade i rött, för den som vill ta del av mer). Rubrikerna har satts av GP.

Sluta ljug för barnen – skrota begreppet ”hen”
På sistone har en diskussion förts kring ordet ”hen”. Ordet är en ”social konstruktion” skapad av ett fåtal som säger sig vara emot dylika konstruktioner. Hen ska spegla en könsneutral hållning. Det har börjat användas i olika sammanhang såsom litteratur för barn och på några få förskolor. Detta hänger samman med den politiska målsättningen, att bryta de s k könsstereotypa rollerna. På utomordentligt klena grunder anses dessa roller vara av ondo.

Naturvetenskapen ger starka belägg för genetiska och biologiska könsskillnader. Även om skillnaderna är små, är de tillräckliga för att man på en generell nivå kan säga att män och kvinnor är olika utrustade för olika saker. Exempelvis är kvinnor mer omvårdande och relationsinriktade än män som i sin tur är mer systematiska och målinriktade. Ur denna synvinkel är könsskillnader komplementära, de berikar livet – och skapar liv. Det vettiga vore därför, såsom det förr sett ut, att låta barnen själva välja sina lekar (och reagera om de går överstyr; även det gjordes i mycket större utsträckning förr än idag). Inte att med påtvingade medel tvinga dem att ikläda sig obekväma roller. Eller att förvirra dem med ideologiskt motiverat nyspråk.

Agget mot biologiska skillnader kan spåras till det vänsterliberala idékomplex som 1968 greppade taget om Västerlandet, i synnerhet Sverige. Detta idékomplex vill ha jämlikhet på samhällets alla områden. Dess mål är att sudda ut banden till religion, etnicitet, historia, nation och kön. När alla dessa kollektiva band har skalats bort återstår en rotlös individ, en hen.

Strävan efter hen återspeglas i de nya, ”moderna” barnböcker där två djur av samma kön är ledsna för att de inte kan skaffa barn. På något märkligt sätt förmår de dock överskrida biologins lagar och lyckas till slut. Att pådyvla barn den här sortens – förljugna – tankegångar kan få förödande konsekvenser. Fundamentalt för små och unga barn är att få lära sig hur världen är beskaffad, inte hur den borde vara (enligt en liten men högljudd skara genusvetare och deras anhang). Barnet måste först få en logisk förståelse av världen, en enkel och rätt så dikotom sådan. Så fungerar och utvecklas barnets hjärna. När barnet hanterar det basala, när det vet att endast mamma och pappa, kvinna och man, kan reproducera sig, när det har lärt sig alfabetet, klockan, årstiderna, matematikens grunder etc, och när det fått en trygg grundidentitet tillika könsuppfattning. Då är det på sin plats att börja komplicera världen. ”Egalitär pedagogik” gör alltså tvärtom och börjar med det komplicerade. Som vi sett ljuger den också för barnen. Det ger inte barnen en trygg bas.

Parallellt med den extrema individualiseringsprocess (henprocess) som präglat Sverige de senaste 15 åren, har självskadebeteenden bland barn och ungdomar, liksom förskrivningen av antidepressiva medel, ökat lavinartat. I flera års tid har drygt 20 procent av ungdomarna självskadat sig regelbundet. Och självmordstalen har minskat bland alla grupper förutom ungdomen. En viktig förklaring är att vi lever i ett mycket mer komplext samhälle än för bara tre-fyra årtionden sedan. Då fick alla barn med sig en konkret förståelse av världen (att 70-talets genusexperiment inte fick så förödande effekter som idag kan förklaras just med att samhället inte var lika komplext och otydligt som idag). Denna borgade för en stabil grundidentitet varifrån ungdomar själva började utforska världen omkring sig. Alla var individer men utifrån en trygg bas.

Ordet hen kan inte, såsom (vänster)liberaler tenderar att göra, betraktas blott som ett enskilt fenomen. Det måste sättas in i ett större sammanhang vilket kan betecknas som en ”rotlös jämlikhet”. Målet är alltså att sudda ut de grundläggande skillnaderna mellan könen. Konsekvensen av detta blir inte bara än mer av otrygghet, famlande och oro i livet. Att sudda ut de olikheter som kompletterar och berikar livet är också vägen till ett likriktat och tråkigt samhälle.

Mot denna kön- och rotlösa ”jämlikhet” står en rättvis jämlikhet. En jämlikhet där personliga kvalifikationer tas tillvara och uppskattas; där typiskt kvinnliga – omvårdande – egenskaper uppvärderas och ges högre status och lön; och där den offentliga debatten utmärks av att de bästa argumenten och analyserna råder istället för ideologi. Vilket skulle ge vår demokrati en vital lyster åter. Sist, men inte minst, måste det bästa av den traditionella mansrollen restaureras och ges den komplementära status som varje fungerande samhälle kräver. Ergo: skrota hen!
John Järvenpää

Mot detta genmälde alltså två miljöpartister, Björn Lindgren, språkrör för Grön ungdom, och Thomas Martinsson, kommunalråd i Göteborg med ansvar för jämställdhet och hbt. Deras text bar titeln Genuspedagogiken ökar barnens frihet. Pga upphovsrättsliga skäl kan inte hela deras text återges varför endast delar av den redovisas här (emellertid kan den intresserade som sagt följa länken).

De två menar att deras argument mot komplementära könsroller är ”solida som betong”. Varpå de påstår att flickor intresserade av teknik och pojkar som uttrycker känslor eller visar svaghet inte får det utrymme som de borde förtjänar eftersom omgivningen ”då rynkar på ögonbrynen”. De hänvisar till forskning enligt vilken hbt-personer löper större risk än heterosexuella att insjukna i depression och missbruk samt självskadebeteenden och självmordsförsök.

”Dessa problem beror till stor del på förtryckande och utestängande normer kring kön och sexualitet. Är det rimligt att dessa människor ska betala det priset för att John Järvenpää och andra bakåtsträvare vill stoppa ner samhället i en bevarande konservburk?”

Vidare anför de att ordet hen inte ska ersätta hon och han utan användas ”när könet på personen är okänt, irrelevant eller när personen inte vill definiera sig som varken hon eller han”. Syftet sägs vara att ”ingen ska tvingas in i ett fack som hen inte vill vara i”. Härpå hänvisar de två till feminism och genuspedagogik, som ”handlar om att ge barn möjlighet att utvecklas i precis den riktning deras personlighet och vilja säger, utan att begränsas av könsrollernas snäva tvångströja”. De säger sig värna frihet varför deras parti nu satsar i hela Sverige på att förskolepersonal ges utbildning i genuspedagogik. Deras text avslutas med frågan: ”Det förundrar oss hur det kan provocera så många.”

Svaret till dem hade rubriken Genuspedagogik en totalitär tvångströja:
Björn Lindgren och Thomas Martinsson (MP), ni påstår att flickor med fallenhet för teknik, liksom män med omvårdande egenskaper, inte kommer till sin rätt i dagens Sverige. Påståendet saknar stöd i verkligheten. Att barn och människor själva får välja är vad sann frihet handlar om. Sverige har uppnått den friheten. Flickorna har gått om pojkarna i betyg i skolan, och kvinnor tar numera universitetsexamen oftare än männen. De arbetar inom teknik och byggbranschen. Och de tar för sig sexuellt (även om många mår dåligt av just den saken). Inom förskolor, sjukvård och omsorgsyrken har män ökat sin andel markant. Varken jag eller någon jag känner rynkar åt ögonbrynen åt detta. Däremot kommer det aldrig att bli hälften män, häften kvinnor inom alla yrken. Därför att män och kvinnor – på en generell nivå – är biologiskt olika. Och därför också har olika intressen.

Ni påstår att ”hen” bara ska användas gentemot dem som själva vill det. Det finns redan dagis i Sverige som tillämpar ”hen” på barn. Barn som näppeligen kan avgöra sin könsidentitet.

Ja, jag vill bevara det som är bra i det gamla. Allt gammalt är nämligen inte dåligt. Det finns tidlösa värden. Att se män och kvinnor som komplementära är ett sådant värde. Det är inte bara ett vackert värde. Det är grunden för livet.

Ni tycks ha förändring som självändamål och lever i vanföreställningen att bakom hörnet väntar alltid något nytt och bättre. Det samhällsexperiment som nu pågått i 40 år har fått katastrofala följder. 25 procent av skolungdomarna går idag ur skolan utan fullständiga betyg; Sverige halkar år efter år längre ner i pisa-mätningarna som tar fasta på ungdomars kunskaper; den grova brottsligheten har ökat markant; och som sades i min artikel, så har självskadebeteenden bland barn och ungdomar ökat markant de senaste 15 åren, i takt med att detta samhällsexperiment tagit sig allt absurdare former. Men ni tar endast upp hbtq-personer. Som om bara deras lidande räknas.

Någon påtvingad ”tvångströja” finns inte längre på svenska dagis. Personalen är medveten om att barn utvecklas bäst av att själva få välja lekar. Ändå vill ni styra leken med att s k genuspedagoger ska styra leken. Det, om något, är att ikläda barnen tvångströja. Det är totalitärt. Jag är säker på att en stor majoritet av föräldrarna inte vill ha detta tvång. Det är dags att demokratin, med folkvilja och hållbara argument, ska ha företräde framför en liten klicks säregna idéer. /

Något mer svar inkom inte från de två miljöpartisterna. Däremot blev det en hel del kommentarer samt blogginlägg. Flertalet var positivt inställda. Nedan redovisas mina svar på några av de negativa rösterna.

”Johan Manner påstår att det är lögnaktigt att lära ut att bara ’man och kvinna’ kan reproducera sig. Han menar att ju även samkönade kan göra det, ehuru det krävs en person av det motsatta könet. Därmed har JM erkänt att de krävs en av varje, en ’man och kvinna’.”

”Lokomotiv 12 – när finnarna använder ”hän” har man i sammanhanget tydligt gjort klart vilket kön som åsyftas. Exempelvis ”Hän on kaunis nainen” vilket i direkt översättning blir ”Hen är en vacker kvinna”. För finnen betyder det ”Hon är en vacker kvinna”. Hän som begrepp har i finskan alltså ingen könsneutral betydelse, såsom är avsikten med den nu aktuella intentionen i Sverige.”

Signaturen ”Undra ofta” anförde en typiskt postmodern invändning:

”Vad är det som provocerar vissa män och några kvinnor i debatten om könsroller? Känner de sig vilsna? De (oj: ett helt könsneutralt pronomen) låter lite kränkta. Det finns något kvidande i rösten hos dem som gnyr om de biologiska skillnaderna mellan könen och de låter så lika, oavsett de är biologiska män eller kvinnor.”

Svaret på detta:

”Undra ofta: i det tämligen inskränkta svenska debattklimatet krävs det stake, eller ryggrad blir väl mer passande att säga här, om man ger sig i kast med vissa ämnen, som detta. Eftersom du döljer dig bakom pseudonym och eftersom du inte argumenterar utan kommer med svepande påståenden får du tillbaka din egen fråga: vad är det som provocerar dig med biologiska skillnader, och att barn får välja lekar fritt, samt att de ska slippa utsättas för förljugenhet? Är du kränkt, månne?”

En filur, som verkar vara något slags nöjesprofil, avfärdade på sin blogg texten med orden ”pappslöjd och sopkorgsföda”. Och han kopplade ihop mig med en av vår tids värsta massmördare: ”Anders Behring Breivik var flitig med skrivmaskinen och det konservativa reptiltänkandet.”

I ett av mina tre inlägg på hans blogg fick han smaka på sin egen medicin (syftet var att han skulle få känna av de fula knep som pk-folket kör med): ”Hej hen, du vill alltså inte ha debatt. Det ville inte Hitler heller. Du har mustasch. Det hade Hitler också.” Han tog inte intryck av detta utan vidhöll vikten av den sortens sammankopplingar som han tillämpade.

Mitt under debatten kastade GP in ett reportage där en av de s k genusvetarnas portalfigurer, professor Yvonne Hirdman, överraskande nog avfärdade begreppet hen, som hon inte trodde skulle få någon praktisk användning: ”Det kommer inte att hända. Det finns inte på denna planet.”

I samma tidning förkastade kändisen och höggravida Carolina Gynning hen-begreppet helt och hållet. Den ståndpunkten vidhöll hon i en intervju i SVT för några veckor sedan. Utöver att Gynning bejakat sin kvinnlighet ter det sig rimligt att den hormonutsöndring som en havande kvinna utsätts för från fostret inte gör henne mottaglig för genusmaffians trams.

Häromdagen publicerade Solguru ett inlägg om närodlad mat. Det sporrade till följande hastigt ihopskrivna reflektioner.

I den senmoderna matproduktionen har giftanvändning blivit kutym. Ju fler människor det blivit på planeten, desto mer gifter har krävts för att säkra skördarna och kunna mätta munnarna. Det är inte bara vid själva odlingsförfarandet som gifter används. Frukt och grönsaker från långväga platser kräver gift för att de ska se fräscha ut vid ankomsten till den ”marknad” på vilken de ska säljas.

Talrika sorter av dagens äpplen glänser vackert och vindruvorna ser perfekta ut. Orsaken är att de besprutats så mycket att giftet utgör en del av fruktköttet, inte bara själva skalet. Att äta äpplen eller päron med skalet på är inte längre särskilt nyttigt. I alla fall inte dagligdags. På detta kommer att nästan alla matvaror i butik innehåller kemikalier, varav många är giftiga. Mer än fem kilo kemikalier får vi i genomsnitt i oss årligen. En rävsax utan like.

Forskningen kring toxiska ämnen i föda har alltmer kunnat belägga att diverse åkommor är knutna till förtäring. Inte av att äta en produkt. Men sammantaget, av att äta kemikalier och gifter under lång tid, uppstår en synergieffekt som är allt annat än positiv för hälsan. Man blir naturligtvis inte sjuk eller dör på studs. Däremot förkortas livslängden med ett antal år. Cancer, fetma, hjärt- och kärlsjukdomar kopplade till den senmoderna livsstilen, framförallt födan, tycks enligt bl a amerikanska studier ha lett till ett trendbrott avseende livslängden.

Som vuxen står det naturligtvis var och en fritt att häva i sig en liter cola om dagen, en dryck som innehåller ett cancerframkallande färgämne och där light-varianten rymmer det likaledes cancerframkallande sötningsmedlet aspartam. Käkar man på detta annat skräp, såsom chips och pommes frites som friterats i transfett, samt osköljda och oskalade giftfrukter och grönsaker så lär livet kortas ganska markant. Att pracka på barn ett dylikt leverne borde vara i det närmaste kriminellt.

En etablerad teori om dinosauriernas undergång ger vid handen att enorma mängder gifter vräktes upp i luften och atmosfären vid gigantiska vulkanutbrott. Hur är det med alla de miljontals bilar och skorstenar vilka dygnet runt, året om, spyr ur sig gifter i atmosfären? Har de på lång sikt en motsvarande effekt som den som ledde till dinosauriernas undergång? Att gifter sprids i atmosfären över hela jordklotet är ett faktum. Forskare har funnit gifter på Arktis där vare sig bilar eller industrier finns närmare än några tusentals kilometers därifrån. Gifterna har kommit dit som partiklar, molekyler, via luften, regnmoln och nederbörd.

Det är också ett faktum att haven är förgiftade. Inte konstigt eftersom de används som gigantiska soptippar med följden att enorma giftmängder cirkulerar i dem. Detta i sin tur har lett till att många fisksorter bär på stora mängder gift. Inte minst Österjöns laxbestånd som klassas som hälsovådlig. Även insjöfiskar, särskilt gäddan, är hårt drabbad av framförallt kvicksilver som kan knytas till nederbörd. Att börja odla fisk inomhus torde bli en framtida (del)lösning på detta.

Närodlat ökar möjligheterna till konsumentmakt, en ”makt” som i nuläget är en illusion (något Solguru pekar på i sin text). Närodlat har också fördelen att den i större utsträckning än exempelvis storskalig brasiliansk odling undanröjer fusk och användande av alltför mycket gifter (en del lär vi inte komma undan). Eftersom den närodlande bonden vet att han kan bli ställd till svars om han levererar dåliga produkter, gör han sitt bästa för att se till att de håller hög kvalitet. Han hyser ansvar gentemot det lokala.

Detta står i bjärt kotrast till det globala systemet. I det är det ofta den sämsta, mest giftfria och därmed billigaste (=konkurrenskraftigaste) produkten som sätter normen. I Brasilien ställer bankerna krav på bönder – för att få låna pengar krävs användning av gift i produktionen.

Till skillnad från många andra platser på jorden har Sverige och Norden, med dess kontrollerade nativitet och stora jordarealer, möjlighet att utveckla ekologiskt hållbara alternativ. Att handla ekologiskt via det lokala, närodlade och nationella skulle ge positiva effekter på ekonomi och BNP. Norden har dessutom gott om naturresurser som exporteras vilket ger en mycket gynnsam ekonomisk sits. Utöver konventionella naturresurser torde giftfri mat komma att bli en framtida naturresurs av första rang. Rika knösar och hälsofreaks kommer betala stora summor på det sätt som förr gjordes med exempelvis rysk kaviar.

Oaktat detta är ekologi i sig ett värde högre än ekonomi. Att respektera naturen och jorden är den första och främsta livsregel vi alla måste anpassa oss till. Att göra det är förvisso en mental övning analog med den som det traditionella levernet kräver. Emellertid ger det tillbaka så oerhört mycket. Ett friskare och längre liv, naturupplevelser, kontemplation.

Att vistas i naturen är som att vara i en vacker tavla. En äng med vitsippor och björkar under en klarblå himmel, fåglars kvitter och ljudet av rinnande bäckar fyller en med känslor av lugn och harmoni. I denna härlighet ryms insikten om att människan behöver jorden som inte behöver henne.
John Järvenpää

”Och sin tjuvnatur trogen kunde han icke [försöka] låta bli att lura sin oegennyttige välgörare och vän.”
Strindberg (ur Tschandala)

”En eländig man
med ont i sinnet
skrattar åt allt;
han vet inte det,
som han borde veta
att han är utan heder.”
Visdom ur Hávamál

I helgen som gick höll Folkpartiet riksårsmöte där en rad förslag lanserades. Ett av de mest omtalade handlar om att ungdomar ska arbeta för en lägre lön än äldre, oftast mer erfarna och utbildade, personer inom samma bransch. Bakgrunden är att uppemot 25 procent av ungdomarna mellan 16-24 år är arbetslösa.

Förslaget presenterades redan för någon månad sedan. Då väckte det starka reaktioner hos den s k vänstern. Denna menade att det är orättvist att unga ska arbeta för en lägre lön. Bland annat skulle det kunna hända att ungdomar ibland får göra samma uppgifter som äldre med mer erfarenhet. Och det vore ju orättvist. Att det de facto vore orättvist att de äldre ska ge avkall på sin kunskap genom att oerfarna får samma lön som de, har denna ”vänster” inte tänkt på.

Orsaken till detta är att dagens vänster inte klarar av att göra skillnad på rättvisa och jämlikhet. Även om vänstern – och ofta även ”högern” – felaktigt gör gällande att dessa termer är synonyma, så är det tydligt att jämlikhet – med betoningen lagd på likhet – är det överordnade värde som ska råda i alla lägen. Så anses män och kvinnor, tvärtemot vad naturvetenskapen lär oss, vara i grunden lika; avföring räknas numera som konst; barnets idévärld värderas lika högt som den vuxnes; alla åsikter skattas lika högt eftersom det enligt vänstern inte finns några objektiva sanningar (förutom den ideologiska ”värdegrund” som ofta ställs över demokratin varför den också får en totalitär karaktär). I enlighet med denna logik ska den oerfarne ynglingen alltså ha samma lön som den erfarne arbetaren.

För inte så länge sedan fanns en yrkesstolthet hos såväl ”vänstern” som folk i allmänhet. Arbetaren var stolt. Stolt över sin skicklighet som hantverkare. Eller för den delen som sophanterare, bärplockare eller städare. Genom sitt värv drog arbetaren sitt strå till stacken. Att likt en kugge bidra till helheten var att förverkliga sig själv. Det var förenat med skam att inte arbeta.

Alltsedan 1968 då vänsterliberalismen fick fritt utrymme att kullkasta traditionella och tidlösa normer – eftersom de ansågs vara förtryckande – har såväl yrkesstoltheten som skamkänslan, och därmed också hedern, motats bort. Att alla ska ha högskolepoäng har varit en viktig del av vänsterns strävan efter (jäm)likhet. Detta har urholkat såväl kvaliteten på utbildningarna som yrkesstoltheten hos många praktiskt lagda begåvningar. Ett flagrant exempel på avsaknad av skam utgörs av statsministern som tar emot en doktorshatt, utan att ha tagit en endaste poäng i det aktuella ämnet. Agerandet skiljer sig inte nämnvärt från det som kan tillvitas fuskbyggare, bilskojare, skitsnackare, korrupta och ljugande politiker, journalister som på nyhetsplats undanhåller fakta eller elever som förstör för resten av sina klasskamrater. Att en del av dessa beteenden sanktioneras av de styrande är både pinsamt och orättvist mot dem som kämpar för sina titlar och sin kunskap.

I takt med undanskuffandet av tidlösa normer – där hedern utgör en grundstomme – har en individualistisk jämlikhet blivit ”rättesnöre” (i samband härmed har också den ”terapeutiska staten” med en armé av byråkrater, DO, jurister, socialarbetare och dylikt vuxit sig allt starkare). Denna framhäver rättigheter och stadgar att alla skapar sina egna normer och värden. I detta ligger en stark egocentrism inbakad. Att vara sig själv närmast, att skuldbelägga omgivningen och anse sig ha ”rätt” att kräva än det ena, än det andra – såsom samma lön för den oerfarne som den erfarne – är en logisk följd av det tankegytter som 1968 representerar. Gällande normupplösningen delas detta gytter av samtliga riksdagspartier, SD undantaget.

Konsekvensen av det beskrivna har blivit att det idag är naturligt att avfärda vissa yrken som ”skitjobb”, något man aldrig skulle befatta sig med. Det är också därför som dagens generation sällan skäms när man gör fel. Att uppträda adekvat och göra skillnad på rätt och fel är inte längre något hedervärt; vinnarna i dokusåporna är ofta de som beter sig mest illa.

Evolutionärt sett bidrar skamkänslan till att individen anpassar sig till gruppen, bl a eftersom rädslan för utstötning är så grundläggande (numera handlar detta mer om att anpassa sig till den av överheten pådyvlade ”värdegrunden” än till ett korrekt samt ett för gruppen och helheten gynnsamt beteende). Socialt sett bidrar skam till att skilja rätt från fel, rättvisa från jämlikhet, avföring från konst, osv. Den bidrar också till att upprätthålla den för varje samhälle så fundamentala hederligheten och reciprociteten. Ett ömsesidigt givande och tagande där rättigheter motsvaras av förpliktelser. Av detta följer insikten att alla yrken är värdefulla och komplementära. Ungefär på samma sätt som män och kvinnor är det (och därmed berikar livet – skapar liv).

Reciprociteten får den skoltrötte eller arbetslöse ynglingen att visa tacksamhet över att få chansen att prova på ett arbete, vilket som helst, och på så sätt få både livs- och yrkeserfarenhet.
John Järvenpää

Undertecknad är minst sagt tveksam till om det kan räknas som ett yrke, att sitta framför datornätverk och spekulera med skattebetalarnas pengar; däremot är det inget som helst problem att hasardspela med egna pengar. För övrigt är Ingvar Kamprad ett ideal som varje individ, entreprenör och politiker borde ha som förebild. Dels för att han alltid gjort som ekorren, tänkt långsiktigt och lagt undan en rejäl skopa likvid för framtida kriser och projekt, dels för att han hållit sitt företag borta från den kortsiktiga och spekulerande ”börsen”, som apor bevisligen kan få bättre resultat i än den av ekonomer stipulerade rationella människan, The Economic Man. På en mer jordnära nivå är min livslånga vän, den enkla, flitiga och skickliga snickaren tillika trebarnspappan Jonas – som valdes till jägarbataljonens bäste soldat när vi gjorde militärtjänsten – en arketyp för hedersbegeppet. Även hans bror liksom andra vänner i Kungälv, och på andra orter, ”lider” av heder. För ytterligare texter om heder rekommenderas Oskorei. Avslutningsvis ett till visdomsord ur den fornnordiska kunskapskällan Hávamál:

”Djuren dör,
släktingar dör
även du själv ska dö;
men ett gott rykte
dör aldrig,
eller ett gott namn.”

Runtom i Europa hävdar politiker att vi inom ett par årtionden måste arbeta längre än vi idag gör. Orsaken är att jordens befolkning åldras och blir äldre. Från USA har emellertid ett trendbrott rapporterats härvidlag; fetma, cancer och andra till senmoderniteten kopplade sjukdomar tycks ha börjat dra ner medellivslängden. Hursomhelst är argumentet för fler arbetsår att kunna upprätthålla välfärd för de gamla. Statsminister Fredrik Reinfeldt hänvisade till sin Framtidskommission när han lanserade förlaget att vi, i vart fall de som vill, bör arbeta till 75 år.

Arbete är ofta kopplat till KASAM, känsla av sammanhang och meningsfullhet. Att frivilligt få välja att arbeta så länge man vill efter pensionen borde alltså inte vara något problem. Det blir det dock om det sker med tvång. Då blir det ovärdigt och omänskligt. Människor, i synnerhet bygg- och industriarbetare, kommer bokstavligen att falla ner och dö av utmattning på sina arbetsplatser. För den pappersvändande byråkraten, den värld som Reinfeldt lever närmast, torde det inte vara några svårigheter att arbeta några år längre.

Det märkliga med Framtidskommissionen är att den inte tycks ha hängt med i den tekniska utvecklingen gällande robotars användning som arbetskraft. (På söndagskvällar sänder SVT serien ”Riktiga människor” som i vissa avseenden speglar en någorlunda realistisk framtid med just robotar; ja, bortsett de politiskt korrekta anslagen där robotar jämställs med människor med känslor.) Robotar nyttjas inom många branscher, bilindustrin, sjukvård, matproduktion osv. Även i arbete med människor har de börjat användas. Exempelvis inom äldrevården i Japan och på sistone även på försök i nordiska länder. Mekaniseringen av världen talar inte för att arbetstillfällena kommer att bli fler.

Istället för utökad arbetstid borde pensionssystemet utformas som så, att pengar läggs undan till en egen robot för varje arbetare. När denne går i pension, vid sisådär 60-årsåldern, tar roboten över åtminstone de enklare sysslorna i hushållet (och kanske även på arbetsplatsen, under överseende av yngre arbetskamrater, beroende på hur komplicerat arbetet är). På så sätt frigörs arbeten för yngre förmågor; skoltrötta ungdomar får automatiskt ta över enklare sysslor inom bl a äldrevård. Samtidigt kan den nyblivne pensionären njuta, leka och ta det lugnt. Pyssla med det han eller hon vill. Förkovra sig, motionera och umgås sina nära och kära, sina barn och barnbarn.

Går detta dessutom hand i hand med ett nästintill räntefritt banksystem så har seniorerna, man och hustru, naturligtvis betalat av lånen på sitt sol- och vinddrivna hus och sin jordlott där man odlar ekologisk mat. Inom grannskapet har man också en gemensam bassäng där giftfri matfisk simmar. Kanske finns där också kyckling- och kaninuppfödning. (Såväl grödorna som fisken odlas under tak för att undvika att nedfallande regn omvandlas till kvicksilver när det slår mot vattnet, vilket bevisligen förgiftar inte minst fisken.)

I detta scenario kostar själva boendet föga, robotar sköter mycket av hushållsarbetet, energikostnaderna är låga och endast en del av maten behöver inhandlas. Följaktligen behöver framtidens pensionärer inte särskilt mycket av offentliga medel. Och de slantar de har, och får, kommer nog ofta att konsumeras på upplevelser. Ekonomin hålls igång och ålderdomen får en klang av värdighet.

En soffa. Tystnad och rofullhet. Djupa andetag. Harmoniska andetag. Det är barnets andetag. Det lilla barnet. Barnet som somnar mot sin fars bröst där de ligger i soffan. De taktfasta hjärtslagen som strömmar från hans bröst vaggar in barnet i tryggheten och sömnen.

Någonstans djupt inom sig känner fadern välbehag och förnöjsamhet. Han är i kontakt med känslor han inte trodde fanns. Känslor som knyter an till lugn och ro. Till viljan att försvara och beskydda. Men framförallt till kärlek.

Barnet är inte bara ett mirakel. Det är kontemplation och kontinuitet. Livsglädje och mening. Barnet är det största av allt – kärleken. Den ovillkorliga kärleken.

Den gångna helgen anordnade förbundet ”Allt åt alla” en ”klassafari” till det välbärgade Saltsjöbaden, där en del av huvudstadens rikaste bor. Under parollen ”Odla ditt klasshat” fick deltagarna ta del av statistisk och fakta om detta område. Bl a förtäljdes att på en gata med tretton hushåll försörjde sig fem genom att ägna sig åt riskkapitalism. Vidare hade flera i området försökt undgå att skatta för miljonerna de tjänat.

I gårdagens Studio Ett (SR, P1 kl 16-17) diskuterades denna ”safari” mellan Shabone Barot från ”Allt åt alla” och Timbro-liberalen Roland Poirier Martinsson. Den senare förkastade projektet som han menade avhumaniserade de i Saltsjöbaden boende individerna; att peka ut enskilda gator och områden undanröjer det individuella perspektivet. Martinsson gjorde alltså som liberaler brukar göra – reducerade ett sociologiskt mönster till individuella enskildheter. Barot å sin sida resonerade utifrån den kommunistiska rävsaxen som förklarar allt i kollektiva termer, i detta fallet med det uttjatade och irrelevanta begreppet ”klass”. Härmed uppställdes en falsk dikotomi. I det läget köpte antagligen merparten av lyssnarna Martinssons resonemang: att peka ut människor på detta sätt, för att de tjänat pengar, är fel.

Den så viktiga diskussion om vad man tjänar pengar på, och hur dessa fördelas någorlunda rättvist i ett samhälle, hamnade alltså i skymundan.

Det viktiga att här tänka på är att riskkapitalism kan ta sig olika uttryck. Ett är att de som har råd för en spottstyver köper upp i grunden statliga – dvs svenska folkets gemensamma – kärnverksamheter såsom naturresurser, skolor och äldreomsorg för att sedan driva verksamhet vars främsta syfte är vinst. På kort sikt har det genererat klirr i statskassan. På lång sikt är det emellertid en förlust att privata och/eller utländska aktörer tjänar pengar på något som kunde ha fortsatt att gynna det gemensamma.

Riskkapitalism kan också handla om spekulation medelst tryckning på tangenter kopplade till en dator. I detta spel har välbeställda ofta ”inside information” om vad som försiggår på aktiemarknaden. Därmed har de också ett försprång gentemot andra spekulanter. Någon hederlig produktion av konkreta varor och tjänster, som säljs ärligt på en marknad där människor möts och kan dryfta sakerna, är tangentryckandet i alla händelser inte fråga om.

Mot detta står en ärlig (risk)kapitalism. Den handlar dels om rika knösar som investerar framförallt i angelägenheter och verksamheter utanför statens och det gemensammas sfär, dels om småföretagare som satsar såväl det lilla kapital de har som sitt blod och svett i ett projekt som de tror på. Ingvar Kamprad, som inte dragit sitt företag in i spekulationskaruselllen utan istället lagt undan riktiga pengar i en buffert för framtida kriser och projekt, är ett utmärkt exempel på den ansvarstagande affärs- och företagsanda som borde vara en ledstjärna för alla entreprenörer och politiker. Motsatsen till detta är exempelvis banker, som trots storvinster, inte sparat för framtiden utan låter småspararna ta smällen. Denna ordning är ett demokratiskt problem som till stor del bottnar i politikers feghet att ta tag i frågan.

En lösning finner man i en arkeofuturistisk, blandekonomisk och demokratisk ordning. Den skulle säkerställa att det gemensammas skattkista inte tillåts att exploateras av giriga, hasardspelande riskkapitalister. Att banksystem och kärnverskamheter är knutna till (national)staten och dess befolkning är inte bara i linje med regeringsformen som ju stadgar att all offentlig makt ska utgå från folket. Det borgar också för att vinsterna går tillbaka till medborgarna i form av av lägre räntor, förmånliga lånevillkor, avkastning på naturtillgångar, billigare el, tillförlitlighet gällande tågavgångar, osv. Det är samtidigt en ordning där överdriven byråkrati inte hämmar kreativitet och företagsamhet hos den lilla människan. Det är en ordning utan falska dikotomier.

Med anledning av våldsutvecklingen och de många avrättningarna i Malmö har justitieminsiter Beatrice Ask (M) aviserat att det blir ännu en vapenamnesti. Tidigare amnestier har visat sig vara verkningslösa vilket bekräftas av fjolårets många dödsskjutningar i Malmö. För övrigt är dessa amnestier föga till tröst för de tusentals Malmöbor som årligen personrånas, trakasseras, pressas på pengar osv.

I Danmark beslutade folketinget i juni 2011 att invandrare som begår kriminella handlingar utvisas. En sådan åtgärd får naturligtvis potentiella brottslingar, åtminstone dem med utländsk bakgrund, att tänka till en gång extra innan de tar sig an kriminella gärningar. I höstas lade Ilmar Reepalu (S) fram ett förslag som hade kunnat få en liknande effekt, nämligen att invandrare har sitt medborgarskap på prov och visar på skötsamhet i ett antal år innan medborgarskapet skulle bli så att säga riktigt. Emellertid avvisades snabbt det förslaget tämligen unisont av politiskt korrekta vakthundar inom såväl Reepalus eget parti som övriga partier, SD undantaget. SD har under 2011 motionerat om att återfallsförbrytare bör få längre påföljd var gång de begår brott. Beroende på brottets art bör påföljden i slutändan bli livstid för upprepad brottslighet, som när någon för exempelvis femte gången döms för grov misshandel. Inte heller det förslaget fick gehör.

Ett av demokratins absoluta fundament är att de bästa, mest rimliga och logiska, argumenten ska vara utslagsgivande i det politiska samtalet (se t ex Demokratirådet rapport från 1995, Demokrati som dialog; vilket har likheter med Habermas deliberativa demokrati). Ett annat demokratiskt kriteruim är att folkmajoritetens/medborgarnas uppfattning ska vägleda politiken. I frågan om hur man ska få bukt med brottsligheten talar det mesta för att de ovan avvisade förslagen dels är de demokratiskt sett bästa (i betydelsen skulle minska brottsligheten), och dels åtnjuter folkmajoritetens stöd. Stöd för det senare ges i artikeln nedan som skrevs i början av 2005. Den publicerades i flera forum både på nätet och i tidskrifter under samma år. Utöver det redan nämnda visar artikeln hur den politiska korrektheten får människor att framkasta rena vansinnigheter – ett förhållande som i lika hög grad alltså gäller även idag.

ÅTERKALLA MEDBORGARSKAPET VID GROVA BROTT
Föreställ dig att ett antal hus bredvid ditt hem brinner ner till grunden och att flera av grannarna blir bostadslösa. Du låter en av de drabbade få bo hos dig i väntan på att det ska ordna upp sig. Snart märker du emellertid att städningen missköts och än värre, att saker börjar försvinna i ditt hem. Misstankarna riktas mot din gäst. Tyvärr besannas de också. Du tar upp det till diskussion men snart återupprepas beteendet. Låter du gästen stanna eller avhyser du honom? Detta är den grundläggande frågan i följande text.

Under senare år har flera lantbrukare rånmördats i landets södra delar. I Småland har en taxichaufför avrättats och ett otal kvinnor har gruppvåldtagits runtom i Sverige. Hösten 2003 mördades utrikesminister Anna Lind. I höstas dödades blott 14-årge James Waite med ett knivhugg i bröstet, efter att attackerats av ett gäng på 5-8 personer. Förövarna har i samtliga dessa fall utländsk bakgrund, alltifrån från forna öststaterna till Balkan, Mellanöstern eller Latinamerika.

Statistiken visar att det hos vissa invandrargrupper råder en kraftig överrepresentation vid grova brott. Det har dock visat sig svårt att diskutera invandrarrelaterad brottslighet. Ingen vill skällas för rasism. Vi såg det förra våren då diverse debattörer ondgjorde sig över att Brottsförebyggande rådet, BRÅ, höll på med en kartläggning av invandrares brottslighet. Edna Eriksson var en av dessa debattör. Hon försörjer sig på att åka land och rike runt och tala om invandringens positiva förtjänster (uppgifter från hennes egen hemsida). När frågan om den planerade undersökningen dryftades I TV4s morgonnyheter sade hon frankt att det inte spelar någon roll om så 90 procent av invandrarna begår brott. Det är ändå fel att kartlägga och diskutera den, ansåg hon.

Liknande åsikter framfördes nyligen av flera debattörer då frågan kom upp på dagordningen i och med ett förslag från folkpartiet om att utvisa kriminella invandrare. (Inför förra riksdagsvalet krävde partiet språktest för invandrare som vill få medborgarskap. Efter valet förverkligades dock inte förslaget vilket gör att det nya utspelet bör ses som röstfiske.) Detsamma gällde efter att Robert Aschberg i TV3s Insider låtit visa ett reportage om invandrares brottslighet. Programmet anmäldes för hets mot folkgrupp.

Det är svårt att tolka dessa uttalanden och anmälningar på annat sätt än att de som framkastar dem motsätter sig öppen och fri forskning liksom fri debatt. Edna Eriksson kommentar om att det inte skulle spela någon roll om så 90 procent av invandrarna begick brott är en elitistisk uppfattning som saknar stöd hos såväl svenskar som invandrare. Det torde också vara ett svårslaget rekord i politisk korrekthet.

Etnologiprofessor Åke Daun kom häromåret ut med rapporten Fri, trygg och vilsen (2001). I den ger flera invandrargrupper uttryck för att svensk kriminalpolitik varit alldeles för slapp. Landsmän som begår brott borde utvisas, anser många. Förvisso tillämpas utvisning men det ska väldigt mycket till innan så sker. Sverige är i internationell jämförelse ”snällast”. I exempelvis Danmark och Finland gäller utvisning för asylsökande också vid mindre förseelser. Den 15 mars avkunnades även en historisk dom av Danmarks Högsta domstol. Då dömdes de danskfödda kusinerna Hizir och Ferhat Kilic till fängelse i åtta respektive tio år och därefter utvisning ur Danmark för mordet på den italienske 19-årige turisten Antonio Currà. Mordet skedde i Köpenhamn sommaren 2003 då kusinerna var 16 och 17 år gamla. Till Berlingske Tidende sade åklagaren Henning Fode om domen att: ”Den visar, att man inte kan begå kriminella handlingar här i landet och vara säker på, att man får fortsätta att uppehålla sig här.”

Ser vi till Dauns rapport ligger det nära till hands att tolka resultaten som att den stora majoriteten invandrare som sköter sig ser sig själva som bra representanter för sin respektive etniska grupp. Omvänt är de som begår brott dåliga representanter.

Dauns studie visar alltså att invandrare anser det vara i sin ordning att utvisa kriminella landsmän. Deras önskan står emellertid ofta i kontrast med Utlänningslagen. Den som skaffat medborgarskap, vilket är lättast att erhålla i Sverige av alla västeuropeiska länder, kan helt enkelt inte utvisas enligt denna lag. Kritik har dock riktas mot detta. I samband med debatten om hedersmord för ett par år sedan föreslog t ex Elisabeth Frietz, den mördade Fadime Sahindals advokat, att medborgarskapet borde återkallas ”för dem som inte klarar av att leva efter svenska lagar och regler”.

Även för en utlänning, en person utan medborgarskap, är skyddet starkt. I synnerhet om personen haft permanent uppehållstillstånd, PUT, sedan minst fyra år när åtal väcktes eller varit bosatt i Sverige i minst fem år. Då krävs det ”synnerliga skäl” för utvisning. Anknytning såsom vistelsetid och familjeförhållanden samt levnadsomständigheter räknas hit.

Högsta Domstolen, HD, gav 1996 prov på hur man resonerar kring detta. Fallet gällde en gambier med PUT som upprepade gånger åkt fast för heroinförsäljning. HD bedömde att risken för återfall var stor. Men då mannen skaffat barn med en svensk kvinna fick han stanna, för barnets skull. HD tog alltså inte hänsyn till att andra barn kom till skada pga mannens heroinförsäljning. Även om han själv kanske inte sålde till barn, så är det ett välkänt faktum att knark går genom olika led och slutligen hamnar också hos barn. I förorter har tio-åriga heroinmissbrukare påträffats. Beträffande hans eget barn kan det ifrågasättas om han överhuvudtaget kan betraktas som en god far. HDs prejudikat signalerar om en slapphet som kriminella utnyttjar. Det man sår får man skörda.

Vidare stadgar Utlänningslagen att en utlänning som kommit till Sverige innan han fyllt 15 år ”och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas” (Lag 1994:515). En 19-årig, eller för den delen en 26-årig, utländsk mördare – utan medborgarskap – kan således inte utvisas eftersom han kom hit som 14-åring. Trots att han bott i Sverige mindre än halva sitt liv.

Röster har alltså höjts för att utvisning av vuxna utlandsfödda som begår grova brott bör tillämpas skarpare, inte bara för dem PUT utan också för dem med medborgarskap. Sannolikt står en bred folkmajoritet bakom denna uppfattning.

För grovt kriminella utlandsfödda ungdomar blir frågan knivigare. Ungdomars ansvarstagande kan inte jämföras med den vuxnes. Men i mitt arbete med ungdomar mellan 16-20 år dömda till LSU, lagen om sluten ungdomsvård, har jag genom åren stött på alltför många som föraktar den svenska ”snällismen” [idag arbetar jag inte med denna målgrupp]. De vet att man inte kan dömas för något innan 15 år, på sin höjd leder brott till samtal med sociala myndigheter. Vid dessa samtal är det, enligt vissa ungdomar, inte ovanligt att av taktiska skäl beskriva sig själva som offer för omständigheterna, vilket skapar sympati hos socialsekreteraren som skolats in i tänkandet att kriminalitet är samhällets fel. Dessa ungdomar ser kriminalitet som ett yrke, ett sätt att skaffa sig status och respekt. Vilket förstärks av att man idag kan få vip-kort till krogarna enbart genom att vara ”yrkeskriminell”. De räds inte av fängelsestraff, snarare ses det som statushöjande.

I de större städerna finns ett stort antal unga lagöverträdare som är på väg att värvas av etablerade kriminella ligor. Flertalet bor i så kallade fattiga områden, vilket betyder hög andel invandrare. Situationen i Malmö och Stockholm skiljer sig inte nämnvärt från den i Göteborg. Tusentals kriminella fostras alltså i ”fattiga områden”.

Fattigdom kan visserligen till en viss del förklara kriminalitet. Jämfört med de länder varifrån många invandrarungdomar och deras föräldrar härstammar ifrån är fattigdom dock inget relevant begrepp. Inte heller är det relevant som måttstock på Sverige där det sociala skyddsnätet – trots alla nedskärningar – står sig väl vid en internationell jämförelse. Mat, bostad, gratis tand- och sjukvård samt skolgång garanteras för alla ungdomar. Flertalet ungdomar i nämnda områden begår heller inte brott. Slutligen förklarar fattigdomsmodellen inte illdåd som gruppvåldtäkter, misshandel, dråp och mord. Sådant handlar om normupplösning, inte fattigdom. Fokus måste alltså läggas på normer, moral och värderingar, inte på fattigdom.

Statistiken visar att majoriteten av de ungdomar som döms till LSU eller LVU, lagen om vård av unga, återfaller i brott. Stödjande åtgärder måste därför sättas in på tidigt stadium. Redan på låg- och mellanstadiet kan skickliga lärare se vart det barkar hän för vissa barn. Vi är dock inte där idag. Situationen är som sagt att ungdomar liksom vuxna invandrare ibland medvetet väljer den kriminella banan. På dem biter vare sig normer eller dagens straff.

En konsekvensbetonad väg för att få bukt med dessa kriminella och den allmänt rådande (o)ordningen ligger i återkallande av medborgarskap. Att riskera det är egentligen inget konstigare än att man kan bli av med sitt körkort eller sin läkarlicens om man missköter sig. Avsaknad av medborgarskap innebär mistande av en rad rättigheter samt att utvisning kan komma ifråga, något kriminella är väl medvetna om.

De politiskt korrekta invänder gärna med att svenskar också begår brott. Man bortser då från att det svenska samhället, liksom varje samhälle, har ett särskilt ansvar för sin ursprungsbefolkning, i detta fall den svenska folkgruppen tillsammans med samer. Fängelser byggda med svenska skattemedel är först och främst avsedda för dessa individer (planerna på att bygga flera nya fängelser pga importerad brottslighet pekar återigen på ett systemfel). Av naturliga skäl kan svenskar inte heller utvisas. De politiskt korrekta menar vidare att det är fel att utvisa människor som rotat sig här. Men en myndig person som upprepade gånger begår brott kan inte sägas vara rotad. Snarare är han en ”motborgare” mer än en medborgare.

Det ligger i varje samhälles intresse att se till att rättigheter motsvaras av skyldigheter. Som läget är nu råder istället den rättighetsinriktade ”snällismen” i dubbel bemärkelse. Dels är det lättast i Sverige av alla västeuropeiska länder att erhålla medborgarskap, i viss mening gäller det även uppehållstillstånd. Dels är det utomordentligt svårt att återkalla det permanenta uppehållstillståndet medan medborgarskap inte kan återkallas. För att alls kunna få uppehållstillstånd och i synnerhet medborgarskap, och för att få behålla dessa, borde därför just skyldigheterna betonas, där minimikriteriet är att avstå från brott. För den utlandsfödde som ändå begår grova brott kan följande skönjas ur ovanstående:

- För den vuxne med PUT bör återkallande av det komma ifråga på svagare grunder vad som är fallet idag.
- För den vuxne med medborgarskap bör medborgarskapet kunna återkallas, eventuellt i kombination med utvisning beroende på brottets art.
- För den icke-myndige utan medborgarskap gäller att det inte blir aktuellt med medborgarskap, om brottsligheten fortsätter efter 18 års ålder.

Härmed skapas incitament för laglydighet, som ju är en grundstomme i ett fungerande samhälle. Dessutom måste norm- och attitydfrågan lyftas fram till en redig diskussion. Dessa åtgärder torde skapa utrymme för förbättrade relationer mellan svenskar och invandrare. Bara det borde vara anledning nog för lagstiftarna att ta upp frågan.
John Järvenpää

Kuriosum:
Jag arbetar alltså fortfarande med ungdomar men med andra uppgifter och en annan målgrupp än LSU. För några år sedan kom en arbetskamrat till mitt kontor och meddelade att det på ett kontor i en annan byggnad låg flera exemplar av ovanstående artikel. Han menade att chefer på högre befattningar läste den och han gav en vink om att de såg allvarligt på innehållet. Jag svarade att han kunde hälsa dem att jag fortfarande står för innehållet i artikeln.

”Är du orolig över Malmös brottsstatistik? Är denna stad på väg att bli ett Nordens Juárez?

Citatet ska tillskrivas en än så länge namnlös tvåbarnsfar. Han var 48 år, omtyckt tränare för ett basketlag där hans söner tränade. Hemmahörande i Malmö oroades han över brotts- och våldsutvecklingen i staden. Om detta skrev han på bl a Facebook. I tisdags kväll föll han själv offer för det våld han beskrev. Han sköts tills döds, bara något kvarter från sitt hem. Enligt uppgift av en mörklädd man som springande försvann från platsen. (Bilden nedan är från mordplatsen och tagen av bloggen Som jag ser det 68.)

Dödsskjutningen är en i raden av ett 15-tal avrättningar på öppen gata som utmärkt Malmö det senaste året. Polisen har haft fullt upp med att lugna allmänheten med mantrat att det rör sig om uppgörelser i den undre världen, kriminella emellan. Det är knappast till tröst för de tusentals Malmöbor som varje år utsätts för brott från dessa kriminella i form av personrån, utpressning, misshandel mm. Det är också därför som åtgärder för att minska antalet vapen genom vapenamnestier får ett löjets skimmer över sig. Är det bara för att förhindra uppgörelser bland kriminella som ytterligare en verkningslös vapenamnesti ska införas? Nämnas kan också att 48-åringen, enligt Göteborgs-Postens pappersupplaga idag, inte var dömd för brott eller hade någon känd koppling till den kriminella världen. Egendomligt nog frågar sig kommunalrådet Ilmar Reepalu, med anledning av bl a denna avrättning, när någon oskyldig kommer att skjutas.

En huvudtes i min nya bok För livets skull: Arkeofuturism som ny politisk riktning är att otrygghet och oförutsägbarhet har byggts in i samhället. Alltsedan 1968, då vänsterliberala element och postmodernt tankegods trängde undan traditionella synsätt – präglade av logik, sunt förnuft och försiktighet – har en allt slappare och tolerantare syn blivit allenarådande. Från samhällsordning till samhällsupplösning är en pregnant sammanfattning på det hela. I boken ges massvis med exempel, belägg och statistik för att det toleranta synsättet bidragit till att normalisera våldet i samhället (se även länkarna nedan). I boken varnas för att en försvagad stat med slappa straff i kombination med en allmän politisk strävan efter rotlösa individer som inte har något gemensamt annat än ekonomin att knyta an till, lämnar fältet fritt för den organiserade brottsligheten:

”I stora stycken har det skett i länder som Mexico och Colombia. Bara i Mexico har över 30 000 personer mördats mellan 2006-2010. För att undvika utbredningen av kriminella nätverk lagstiftade Danmark i juni 2011 om i princip automatisk utvisning av invandrare som döms för brott. Lagen är något för Sverige att ta efter. Dylika nätverk kännetecknas av (destruktiv) KASAM, en stark känsla av gemenskap och en identitet baserad på de (antisociala) normer som råder i den kriminella världen. Mot dessa nätverk kan såväl den enskilde individen som näringsidkaren, t ex pizzabagaren eller kiosk-innehavaren, inte värja sig. Det är därför som många brottsoffer drar sig för att vittna eller alls anmäla när de utsatts för utpressning, våld och andra brott. En försvagad stat med slappa straff leder till rättsosäkerhet och att statens våldsmonopol urholkas.”

Temat om rättsosäkerhet och otrygghet behandlas även i Tobias Barkmans och Joakim Palmkvists nya bok Maffiakrig. De två är kriminalreportrar på Sydsvenskan och bygger upp sin bok kring ett flertal mord i Malmös kriminella kretsar. Eftersom jag inte läst boken får en hänvisning ske till Fredrik Perssons recension i Aftonbladet:

”Det rör sig om rena avrättningar, i flera fall utförda på öppen gata, förbundna med fara för allmänheten [...] träder konturen av ett parallellsamhälle där konflikter med självklarhet sköts utan statlig inblandning. [---] Slutresultatet är skarpt och skrämmande: En kommunalpolitiker som avstår från att anmäla brott för att inte förvärra familjens utsatthet i gängområdets utmarker [...] Kontraktet, samhället, krackelerar.”

I november nosade Dagens Nyheter på samma sak, i ett reportage om hur kriminella nätverk hotar politiker. Man hade intervjuat några politiker, bl a Marita Lärnestad (M), oppositionsråd och ordförande i polisnämnden i Södertälje.

”Innan hon åker hem i eftermiddag kommer hon att kolla så att bilen inte ser konstig ut. Då och då känner hon så att hjulbultarna inte är uppskruvade. Det är en försiktighetsåtgärd som flera politiker i Södertälje vidtar.”

I artikeln ges fler exempel på sabotage: ”Krossade rutor, bilar som långsamt kör utanför huset med fönstren nervevade mitt i vintern och en begravningsannons i brevlådan.”

Lärnestad påstår att det blivit bättre i Södertälje. ”Tryggare. Men hon har sålt huset och bor i lägenhet eftersom det blev för obehagligt att bo i markplan.”

Även Ann-Marie Larsson (M), vittnar om en vardag fylld av hot för Södertäljepolitikerna. Ingen av de företagare som DN träffar vågar framträda med namn och bild. De allra flesta vill inte prata alls. En röst:

”Om jag pratar kanske jag kommer tillbaka i morgon och så är allt nerbrunnet. I morgon kanske de är ute på gatan igen, på fri fot. Vad vet jag? Ingen som äger något i Ronna kommer att prata, säger företagaren samtidigt som han gestikulerar med handen att munnen är igensydd. Förlåt, jag kan verkligen inte.”

Naturligtvis rynkar många på ögonbrynen åt att delar av det inte för länge sedan så fridfulla Sverige skulle kunna bli som de värsta gangsterhålorna i Mexico, eller i vart fall något åt det hållet. Betänk då att för 20 år sedan var det ytterst få som kunde föreställa sig att räddningspersonal i framtidens Sverige skulle behöva polisens beskydd för att kunna utföra sitt värv, eller att Malmö allmänna sjukhus liksom skolor runtom i landet skulle behöva väktare för att kunna bedriva sina respektive verksamheter på ett adekvat sätt. Inte heller trodde någon för 20 år sedan att dagens Malmö skulle präglas av talrika avrättningar på allmän plats, av bilbomber, bilbränder, mordbränder och annat redan nämnt.

Den 48-årige pappan var alltså väl bekant med ”utvecklingen” i Malmö. Knappt två veckor innan mordet hade han, som sagt, uttryckt sin oro över det eskalerande våldet. Hans fråga, huruvida Malmö kan komma att bli som en av världens farligaste städer, den mexikanska staden Juariaz, där 100-tals mord begås årligen, bör ställas av alla medborgare i detta land.

En oroad röst har tystnat. Ödets ironi har talat.
John Järvenpää

RELATERAT
Arkeofurturism för livets skull
Arkeofuturism som ny politisk riktning
Vittnesmål från Biskopsgården
110 / 40 = ett skämt
Efter att alla tagit sitt ansvar
Överheten erkänner den mångetniska konflikten

”Även i dagens Sverige lever romer i ett stort utanförskap och för många är diskriminering och fördomar vardag. Vi har såväl en historia som en nutid att skämmas över när det gäller romer. Nu handlar det om att göra rätt saker i dag så att vi inte behöver ha en framtid att skämmas för också.”

Orden är integrationsminister Erik Ullenhags (FP). I Dagens Nyheters debattsida klargör han idag att romerna är den grupp som det i år ska läggas särskilt krut på. Man kan också vända på steken och säga att det är den etniskt svenska majoritetsbefolkningen som ånyo ska skuldbeläggas för sin förmenta rasism. Att romer/zigenare historiskt sett har utsatts för diskriminering är förvisso sant. Idag, emellertid, har romerna exakt samma rättigheter som den övriga befolkningen. Frågan, som väcks vid läsningen av citaten nedan, är om de har samma skyldigheter.

Häromveckan fick ju Ullenhag utstå häftig kritik för att han på regeringens hemsida initierat en kampanj mot intolerans. Kritiken handlade om att Ullenhag, som sade sig vilja motarbeta myter kring invandringen, själv förde fram flera felaktigheter när han på DN-debatt presenterade kampanjens syfte.

Det är inte omöjligt att samma sak kan komma att ske även denna gång. Ullenhag har okritiskt anammat en ensidig förklaringsmodell av zigenare som inte har stöd av en av Sveriges främsta kännare av den romska kulturen, etnologiprofessor Karl-Olov Arnstberg. År 1998 utkom han med sin etnologiska studie Svenskar och Zigenare. När studien publicerades hade han varit intresserad av zigenarnas levnadssätt alltsedan 60-talet. Under 70-talet var han positivt inställd till dem som grupp. I studien levererar han emellertid en svidande kritik som bl a kopplas till medias rapportering av gruppen. Under kapitlet ”Okritiska journalister” skriver Arntsberg bl a följande:

”Det är inte bara så att zigenarna har tolkningsföreträde, utan det är också så att medias företrädare i sina relationer med zigenarna brukar lägga sig rätt platt. Det som zigenarna berättar anammas okritiskt. De är på ett närmast självklart sätt ‘trovärdiga meddelare’. Journalisternas perspektiv är, att nu har dessa förtryckta människor en av få chanser att berätta om sig själva och om de svåra villkor de lever under. Det som sedan läsare får ta del av är skäligen enkla, för att inte säga undermåliga, alster. Journalisten skriver som om han eller hon nyss fått reda på någonting, den totala okunnigheten är ett standardgrepp och reportagen genomsyras av ambitionen att just skriva väl om zigenarna. Alla inblandade framstår oftast som naiva, goda och – tyvärr – aningen korkade. Här är glappet mellan reportage och verklighet mycket besvärande för mig som läsare.

Dagens Nyheter exemplifierar detta i maj 1996 med tre presenterande artiklar om zigenare. Det är stora okritiska krior av det slag som jag om och om igen mött i massmedia, alltsedan jag i slutet av sextiotalet började intressera mig för zigenare. Ytterligre ett exempel ger en så kvalificerad facktidskrift som Migranter i nr 3/96. Här finns en artikel om zigenare, text och bild av AE, ett alster som i sin aningslöst idylliserande framtoning bättre kunde platsa i ‘Hänt i veckan’ eller, i något ideologiskt material avsett att spridas i grundskolan.

AE skriver och fotograferar från en förlovningsfest mellan två femtonåringar. Trots att pojken i parbildningen inte spelar någon central roll under festen verkar hon tro att detta är ungdomarnas eget fria påfund, istället för en traditionell kulturs släktallians, där barnen inte fritt väljer partner. AE reflekterar heller inte över, att denna flickas dygd efter förlovningen måste vaktas särskilt noga. Det är svårt att se den nyförlovade flickan fortsätta skolan, ta ett jobb eller överhuvudtaget befinna sig i sådana situationer där hon riskerar att förlora sin dygd. I den meningen är hon släktens ‘fånge och egendom’ på ett helt annat sätt än vad som gäller för svenska femtonåringar. Samtidigt är förlovningen första steget i en kvinnokarriär med giftermål, barn, stora kunskapsluckor, arbetslöshet och socialbidrag som grundpelare. Den tidiga förlovningen styr in flickan mot det socialbidragsbeteende som idag är zigensk normalitet.

Zigenare bejakar i dag en mycket kvalificerad dubbel ekonomi, som dels består av inkomster från affärsverksamhet, dels av alla de bidrag de genom olika tillkortakommanden meriterar sig till att få från samhället. Välfärdssamhället är sedan decennier zigenarnas viktigaste ekonomiska nisch: medan genomsnittstiden för en socialbidragstagare i dag är 5 1/2 månad, så går en överväldigande majoritet av zigenare på socialbidrag generation efter generation. Om affärsverksamheten kan man säga: lite vit, mycket svart och en obekant mängd kriminellt. Sammantaget ger denna form av ekonomisk anpassning flertalet zigenare möjlighet att leva på en nivå som ligger långt över socialbidragsnormen.

Min kritik mot AE handlar dock inte främst om denna soligt harmlösa artikel. Problemet är att detta är ett skolexempel på ett normalreportage om zigenare.”

Arntsberg blev mycket hårt ansatt från politiskt korrekt håll. Från att ha varit en populär professor och ofta anlitad föreläsare fick han plötsligt kalla handen. Därtill sågade kultursidorna såväl honom som hans bok. Ett undantag gjordes dock av vänstertidskriften Folket i Bild. År 1999 recenserades Arntsbergs studie under rubriken ”Multikultilinjen avklädd”. Tyvärr finns denna text inte längre tillgänglig på internet men Janne Milld har på sin hemsida sparat några citat ur den:

”Det har funnits romer i Sverige sedan flera hundra år tillbaka men det har rört sig om olika släkter som kommit och gått över gränserna. Dagens svenska romer (som inte invandrat under efterkrigstiden) kan bara räknas tillbaka till början på seklet. År 1914 fanns det cirka 200 romer som betraktade Sverige som sin hemmabas men som periodvis också lämnade landet.”

”… från början av 70-talet slår de mångkulturalistiska idéerna igenom och politiken övergår till assistans av romerna. Med socialpolitiken skall de hjälpas materiellt samtidigt som de skall förbli ‘zigenare’. Bakgrunden är en mycket generös invandringspolitik inriktad på romer. På Dagens Nyheters kultursida hävdades att Sverige skulle slå upp portarna ‘på vid gavel’ för romerna. Med ett riksdagsbeslut 1970 fastlades invandringen. De svenska myndigheterna ville visa sin förmåga att klara integration där andra länder misslyckats. Urvalet av romer skulle ske bland de svåraste grupperna ute i Europa som det beskrevs i en utredning: ‘även totalanalfabeter, varmed förstås personer, som inte är så elementärt räknekunniga att de kan siffrorna eller klockan’.”

”Vanligen utpekas romerna av politiker, journalister och socialvårdare som svaga utsatta och offer för det svenska samhället och detta är orsaken till misären i dag. Mot detta ställer Arnstberg en helt annan uppfattning: den romanska kulturen är tvärtemot mycket stark och fenomenalt skicklig att överleva som en sammanhållen kultur trots att samhället förändras. Alla experter har grovt underskattat romernas vilja att låta sig försörjas av sociala bidrag men definitivt inte avstå från sin egen kultur.

Romerna skapar en motkultur mot den svenska, mot gajés (svenskarna), för att absolut inte integreras och därmed förlora sin identitet. Det får till följd att romersamhället egentligen inte accepterar att dess medlemmar går i gajés skolor och inlemmas i arbetslivet. Den som gör det riskerar att stötas ut ur den romerska gemenskapen. Det är helt acceptabelt att ta bidrag för en viss tids utbildning, stöd för anställning under viss tid osv men bara som ett sätt att försörja sig.”

”Det intressanta med Arnstbergs modell om en romansk motkultur är att den gör konflikterna mellan romer och svenskar begripliga. För de flesta journalister, politiker och socialarbetare verkar det finnas en blockering som hindrar dem att ta till sig en sådan modell. Arnstberg visar hur dessa grupper inte ser romerna som annat än offer och i stället genomgående lägger skulden för konflikter på svenskarna och utpekar dessa som rasister.

På 50- och 60-talet kom angreppen från systrarna Taikon och John Takman. I en uppmärksammad studie, ‘Kvarteret Flisan’, tog också psykologiprofessorn Arne Trankell, uppbackad av socialarbetarna, romernas parti medan grannarnas upprördhet utpekades som rasism. Konflikten var dock inte rasistisk utan en boendekonflikt där grannarnas krav på elementära uppföranderegler helt sattes ur spel av romerfamiljen. När de 25 berörda familjerna (av vilka några också består av invandrare) på ett möte till slut hotar med att kollektivt säga upp lägenheterna och flytta svarar socialchefen att kommunen inte är beroende av dem så de kan gott ge sig iväg. Trankell kommenterar detta i sin rapport:

”Det syns att detta tar. Som en solarplexusträff. Alla kommer av sig ett tag. Detta argument som de gått och sugit på och samlat för att fyra av, det blir en blindgångare i ett kärr. Ploff, säger det om denna projektil, och så hörs den ej, syns ej. Varsågoda och flytta.”

Trankell vägrar att ta del av den verklighet som grannarna refererar till. I stället psykologiserar han över grannarnas avsikter och inställning till romer. Den av grannarna som fört ordet vid mötet med det sociala funderar han på att låta hänga ut i pressen som en reaktionär rasist.

Exemplet med Trankell och Kvarteret Flisan är belysande för hur debatten kommer att föras under senare år. Genomgående vägrar journalister, socialarbetare och politiker (med få undantag) att ta upp själva sakfrågan i konflikter. De drabbade utpekas som rasister och den som står på sig med sina åsikter riskerar att få schavottera i massmedia. Arnstberg konstaterar att från och med 60-talet har alla lärt sig hur debatten skall föras.”

”Med importen av romer under 70- och 80-talet ökar konflikterna. Romer är inblandade i kriminella handlingar, rapporterna om överdådiga socialbidrag duggar tätt. Detta tas upp i Jan Guillous TV-program Rekord-magazinet i oktober 1986.

Reaktionerna är blandade. Flera tidningar anser programmet upplysande och sakligt. Men de mer officiella opinionsbildarna rasar. I en TV-debatt angrips Guillou av Joakim Israel, Rosa Taikon och Bo Strömstedt. Debatten blir kaotisk. Joakim Israel associerar till judeförföljelser medan Guillou hävdar att han visat en verklighet i dagens Sverige.”

”Arne Ruth i Dagens Nyheter skriver en lång artikel som utger sig för att sammanfatta och säga sista ordet om Rekord-magazinet och Guillou. Nu är det Jan Guillou själv som har blivit det intressanta. Ruth skall utreda om Guillou är rasist eller ej. Utan att gå in på vad som verkligen visades i programmet broderar Ruth kring effekterna av det. Programmet fungerade rasistiskt enligt Ruth.”

”Det som upplevs av vanliga människor i deras vardag skall alltså inte få beskrivas och debatteras offentligt. Så skapar överheten med mångkulturalismen som överideologi främlingsfientlighet och i förlängningen verklig rasism.”

Arntsbergs studie visar på ett typiskt mönster i medias rapportering av minoritetsgruppers sämre sidor, nämligen hur fakta förvrängs och döms ut som fördomar. Återstår att se om 2012 ändrar på det mönstret. Liksom det återstår att se om Ullenhag kan sitta kvar. Som bekant hör varken ljugande medier eller ministrar hemma i en demokrati.

RELATERAT
Dokumentären Paradise Hotel, som ger en tragisk bild av romer i Bulgarien.

TILLÄGG
Finland är det land i Europa där zigenarna har så att säga lyckats bäst, beroende på att de har behandlats som gemene man, jämlikt – samma krav har ställs på dem som på den övriga befolkningen.