De senaste åren har invandringen från Somalia varit mycket hög. En stor andel av somalierna är analfabeter, vilket naturligtvis försvårar inträdet på en redan överfull arbetsmarknad. Uppemot 90 procent av dem, siffrorna varierar, uppbär bidrag av olika slag. Bidrag som skattebetalarna står för.

Prognoserna för de närmast kommande åren pekar på att ytterligare 30 000-40 000 somalier beräknas få tillträde till det svenska välfärdssystemet. Från skattebetalarnas synvinkel är alltså denna liksom all dylik invandring rena förlustaffären.

För ett fåtal finansaktörer är den emellertid en vinst. Såväl i Sverige som i Somalia, och dess grannland Etiopien varifrån en stor andel också har migrerat till Sverige. Här har boenden för så kallade ensamkommande samt resurssvaga invandrare blivit big business för privata aktörer. Detta är i linje med den samtida trenden där vinsterna privatiseras medan förlusterna socialiseras. Det gäller inte bara asylindustrin utan flera verksamheter. Beryktade är de lukrativa
sms-lånen med skyhöga räntor, tiotusentals obetalda lån kommer att bekostas av skattebetalarna. Sådant här kan de styrande möjliggöra i några år till, sedan lär det inte längre finnas kvar särskilt mycket av offentliga medel.

I Somalia och Etiopien har finansiella aktörer från Sverige tagit sig an delar av ländernas naturresurser (analogt har utländska aktörer lagt beslag på svenska mineral- och skogsnäringar vars intäkter därmed hamnar i ett fåtal fickor istället för att komma alla svenskar till gagn). Ett av de mest omtalade fallen torde vara utrikesminister Carl Bildts inbladning i Lundin oils förehavanden i Etiopien; i fjol bidrog Bildts ”tysta diplomati” till frigivningen av två svenska journalister
varpå kritiken mot företaget avtog.

Under regeringen Reinfeldts uppsikt har en svenskinriktad arbetsförmedling öppnats i Etiopiens huvudstad. Inför det somaliska presidentvalet förra sommaren kandiderade en somalier bosatt i Katrineholm. Och häromveckan talade Bildt i riksdagen om att Sverige blivit en ”humanitär stormakt” – samtidigt vill de flesta svenska kommuner skära ned på asylmottagandet eftersom både arbeten och bostäder saknas. Vidare har Bildt prisat globaliseringen och dess flöden av varor, tjänster och kapital. Att försvara dessa flöden, med NATOs hjälp om så krävs, är enligt honom minst lika viktigt som att värna det nationella territoriet (tal av Bildt vid utrikespolitiska institutet 23/11 2011).

Många afrikanska länder hyser enorma naturtillgångar som privata aktörer, storfinansen och utomafrikanska stater lägger beslag på. Kina har intagit tätpositionen och etablerat sig i långt över hälften av Afrikas länder. Utöver värdefulla mineraler och fossila bränslen arbetar omkring en miljon kineser med att producera mat – för Kina, som inte självt kan täcka behovet för sin befolkning om 1,4 miljarder människor. Den dagen afrikanerna vill ha tillbaka sin värdefulla åkerjord kan kineserna hänvisa till ingångna avtal, och i värsta fall mota tillbaka hungrande skaror med vapenmakt.

Som synes är det en liten klick, främst icke-vita, som grasserar i Afrika. De gör det med stöd av ett ekonomiskt system som sällan tar hänsyn vare sig till naturen eller afrikanernas kultur och utmärkta evolutionära anpassning till sin miljö, som de levat och verkat i under tiotusentals år. Den etablerade nidbilden av att alla vita kollektivt suger ut Afrika håller inte.

Svenska affärsmän och politiker intresserar sig alltså för Somalia-Etiopien där stora skaror i gengäld tycks ha närmast fri lejd till Sverige vars arbetare bekostar deras uppehälle. Alltmedan de politiska partierna, möjligen SD undantaget, verkar tro att allt handlar om medmänsklighet och humanism.
John Järvenpää

RELATERAT
En av Sveriges få vettiga ledarskribenter, Anna Dahlberg, skriver om hur skattemedel exploateras av privata aktörer:
”Även grovt kriminella element har fått upp ögonen för assistansersättningen. Staten tros ha svindlats på hundratals miljoner genom innovativa affärsupplägg som fejkade assistenter, fejkade brukare och människohandel med personer som tas hit som arbetskraftsinvandrare men aldrig får någon lön.”

Moderate politikern Björn Schaerström uppmärksammar i Newsmill om hur den offentliga ekonomin dräneras av den asylrelaterade invandringen:
”Trots strömmen av kriser för stora delar av det offentliga Sverige med besparing och nedskärningar som nu slår hårt mot vård, skola och omsorg fortsätter regeringen att ösa ut 100, ja kanske 200 miljarder årligen på en skattebetald invandring som inte behövs. [- - -] Att icke svenska medborgare som varken arbetet eller skattat i Sverige utan egen prestation erhåller svenska skattepengar för uppehälle och försörjning kan liknas vid stöld av våra gemensamma resurser och är ett hån mot de som beskattas högst i världen. Vad är vitsen med skattesänkningar, jobbskatteavdrag och ROT och RUT om man stjäl mottagarens pengar i andra änden!? Förstår regeringen hur demoraliserande det är att gå till jobbet kl 6 för att tjäna brutto vad andra får netto gratis!?”

I Knut Hamsuns debutroman Svält från 1889 driver huvudpersonen, en namnlös författare, omkring på Oslos gator i väntan på att inspirationen ska infinna sig. Inspirationen för att kunna skriva de betagande texter som redaktören, kallad Kommendören, ska falla för. Likt författaren själv är denne kommendör sträng i sin bedömning, dock på ett både rättvist och konstruktivt sätt. När författaren inte lyckas prestera får han tips av kommendören om hur texten kan förbättras. Och när han lyckats få ett alster publicerat belönas han med en ganska så rejäl slant, som han i några veckor kan leva på.

Emellertid är det mer regel än undantag att han inte klarar av att färdigställa en för publiken lättsmält text. Kommendören menar att han måste skriva enklare och inte på en så hög filosofisk nivå att folk inte begriper. Det är lättare sagt än gjort eftersom skriftställaren saknar förmågan att kunna hålla fokus och samla sig. Nästan alltid pockar hans sinnen på uppmärksamhet kring annat som sker omkring honom. Allt registreras vilket komplicerar för hjärnan att sortera det insamlade materialet. (Kanske skulle dagens psykologer klassa detta som ”svag latent hämning”, vilket skiljer sig från gemene man vars ”starka latenta hämning” ger dem ett avsevärt mindre inflöde av information och intryck till hjärnan.)

Det här ställer till problem för huvudpersonen. Eftersom han ofta saknar pengar vräks han från de härbärgen han inkvarterat sig i. Värre är att avsaknaden av pengar leder till avsaknad av mat. Han får hungra. Mellan varven så hårt att det är att räkna som veritabel svält. I dessa stunder, flera dagar utan minsta matbit, hallucinerar han och någon gång är han nära slutet. Stundom ter sig svälten självvald, ett tillstånd han då synes trivas med.

Trots det miserabla levernet vill han vara en hederlig människa. Även i sina värsta svältperioder drar han sig för att tigga eller lura sin omgivning. Hellre säljer han sina sista pinaler för några futtiga ören, så han kan få en bit bröd, än att hemfalla åt den skam och förnedring som tiggeriet eller lurendrejeriet skulle innebära. Efter att han ännu en gång hindrat sig från att falla för bedrägeriet berömmer han sig själv, i en av de många av bokens monologer där han talar just med sig själv:

”Allteftersom jag avlägsnade mig blev jag gladare och gladare över att ha övervunnit denna fula frestelse. Medvetandet om att jag fortfarande var ärlig och ren steg mig åt huvudet, fyllde mig med en härlig känsla av att vara en karaktär, ett vitt fyrtorn mitt i ett grumligt människohav där vrak flöt omkring.”

Skammen visavi hedern präglar även skrivandet. Inte sällan kastar han sina manus eftersom det skulle vara för nesligt att låta någon annan läsa dem.

Understundom får han pengar i förskott av kommendören. Eller av en beundrarinna som han lyckats charma på stadens gator. Sådan omsorg räddar hans liv.

Emellertid blir hungern till slut en drivkraft starkare än hans strävan efter att vara hederlig. När det sker behåller han helt sonika den alldeles för stora summa växelpeng som en expedit ger honom. Emellertid ångrar han sig snart och ger penningen till en fattig kvinna som säljer kakor. Vid ett senare tillfälle går han dock utsvulten till henne och rafsar åt sig några kakor. Han berättar också för expediten att han lurade honom men lovar att han ska återgälda honom när han åter får pengar.

Någon röd tråd finns inte i denna berättelse. Istället utmärks den av nuet och impulsiviteten. Att leva här och nu och att överleva för stunden, utan en tanke på långsiktigt agerande, är också bokens slutscen.

Svält kan ges många tolkningar. För egen del är det som antytts en historia om heder, skam och ödmjukhet och vad hungern kan göra med en i grunden intelligent och strävsam människa. Kontrasten till vår tids människa är tydlig. Där Hamsuns portalfigur vill undvika att kräva saker och bete sig illa, där har framförallt den yngre generationen av dagens västerländska människa ofta präglats till att ta allt för givet. Hon tenderar hon att höja sig själv på piedestal och ta sig rätten att kräva sin rätt, fastän hon egentligen inte förtjänar det och utan en tanke på vare sig skyldigheter eller tacksamhet. Ovetande om Ayn Rands filosofi om rationell egoism, i vilken minsta möjliga ansträngning ses som en dygd, agerar denna nya människotyp.

Hamsun skriver till synes enkelt. Men bakom det enkla finns både humor och ett djup kombinerad med en inlevelse som få av dagens författare kan mäta sig med. För den som vill uppleva en psykologisk djupdykning i en klok mans tankesfär är Svält att rekommendera å det varmaste.
John Järvenpää

Sedan ett halvt sekel tillbaka är vår vardag fylld med allehanda kemikalier och gifter. Det mesta som tillverkas innehåller sådana ämnen. Alltifrån kläder och möbler till leksaker, hudvårdsprodukter, plaster, rengöringsmedel, dricksvatten[1] och maten vi äter[2]. Denna kombination av toxiska ämnen har bidragit till den enorma ökningen av allvarliga sjukdomar som skett de senaste decennierna. Numera kan exempelvis var tredje person räkna med att drabbas av cancer.

För 150 år sedan kunde matfuskaren doppas i tjära och fjädrar om kunderna kom på honom. Då pratar vi om att maten hade blandats ut med något harmlöst näringsämne. Idag innehåller en hel del livsmedel betydligt farligare ämnen. Utan att någon reagerar. Alla litar ju på att det vi äter är okey.

Emellertid tycks ett forskningsmässigt trendbrott ha skett de senaste åren. Alltfler rön pekar på ett samband mellan toxiska ämnen i maten och cancer, störd hormonproduktion, minskad fertilitet, lägre IQ, lever- och njurproblem, etc. I många livsmedel finns inte bara cancerogena och hormonstörande ämnen som akrylamid, nitrit/nitrat (E 250/E 251), bisfenol A (BPA) eller aspartam (E 951)[3]. Även tungmetaller såsom arsenik, bly, kadmium, kvicksilver och mangan har ökat kraftigt de senaste 50 åren.

Låga nivåer av vissa tungmetaller finns naturligt i åkermarken och detta har människan i tusentals år anpassat sig till. De farliga koncentrationerna har tillförts jordarna på utomordentligt kort tid – något vi inte kan anpassa oss till eftersom evolutionen är en långsam process – via mänsklig påverkan. Exempelvis far dagligen tonvis med partiklar från bilar, fartyg och fabriker upp i atmosfären. Där absorberas de i moln för att sedermera falla ned som regn, på spannmålsodlingar och i fiskevatten där det ofta omvandlas till gift (så långt borta som på nord- respektive sydpolen, tusentals kilometer från närmsta industri, har forskarna funnit giftämnen i snön). Människan får sedan i sig detta. Det som inte tas upp av hennes kropp spolas ned i toaletten. Vid reningsverken, där man inte kan avlägsna alla farliga partiklar, görs en del av detta om till slamgödsel som används på åkerjordar. Där används också stora mängder bekämpningsmedel.

Som om detta inte vore nog, har åkerjordarna ofta utarmats[4] så till den grad att grödorna förlorat mycket av sitt ursprungliga näringsvärde, bl a proteiner, mineraler och fibrer som skyddar mot cancer och annat hälsovådligt. Utarmade odlingsfält och jordar som tillförs tungmetaller, slamgödsel och giftbesprutning bildar alltså en destruktiv kompott. Fram till för ungefär 100 år sedan ägde dylika processer inte rum. Då fanns i princip nästan bara naturliga (närings)ämnen i kretsloppet, som överlag har rubbats å de kraftigaste.

Somliga menar att genmodifiering är lösningen på problemen inom jordbruket. Emellertid måste även dessa grödor besprutas. Så småningom dechiffrerar bakterier och mögel den genmodifierade resistensen, som var tänkt att skydda mot sådana skadegörare. Härtill indikerar forskning att genmodifierad föda är cancerframkallande.

Särskilt allvarligt är att föda för barn och spädbarn, såväl grötprodukter som modersmjölksersättning, visat sig innehålla höga halter av tungmetaller[5]. Emma Halldin Ankarberg, toxikolog vid Livsmedelsverket, menar (TV4/Nyheterna, 23/1) att detta är en normal del av vardagen: ”De här ämnena finns här pga vårt sätt att leva i industrisamhället, kemikaliesamhället /…/ ämnena finns överallt…”

På EU-nivå har man anammat WHOs rekommendationer om sex månaders amning. EU vill också kraftigt begränsa marknadsföringen av modersmjölksersättning. Sverige, som liksom EU vanligtvis är mycket angeläget om att hålla marknaden öppen, väntas anta beslutet. Det, liksom tystnaden kring vardagsgifterna, ger en vink om att situationen är mycket allvarlig.

Samtidigt undrar man vad den genomsnittliga mamman – som inte äter ekologisk mat – för över till sitt barn, när hon ammar? Redan vid födseln har västerländska barn ungefär 200 olika kemikalier, varav flera är direkt farliga, i sina små kroppar[6].

I det s k generationsmålet har riksdagen beslutat att Sverige till 2020 ska ha klarat sina 16 miljömål. Hit hör sådant som ren luft, säker strålningsmiljö, rent grundvatten och en giftfri vardag. Naturvårdsverkets prognoser visar att endast två av de 16 målen kommer att klaras, om man ser till hela landet.

Skadliga giftmängder hör inte hemma vare sig i våra kroppar eller i det ekologiska systemet. Det politiska målet bör naturligtvis vara att återskapa ett så giftfritt samhälle som möjligt. Detta gynnar den allmänna hälsan och genererar massvis med nya arbetstillfällen; vad maten anbelangar så är den en ”evig” källa till jobb eftersom föda ju alltid kommer att behövas. Dessutom kommer ekologisk mat, med rätt marknadsföring, att bli mycket konkurrenskraftigt.

Det finns talrikt med forskning om gifter i vardagen. Emellertid saknas en samlad bild[7]. Rönen måste därför redovisas mycket tydligare än vad som är fallet idag. Rimligt är att konsumenten i butiken, på produkten, får information om eventuella biverkningar. I nuläget får föräldrar och konsumenter ofta leta sig till informationen på internet. Och där är svaren inte sällan diffusa[8].

På en generell nivå måste politiken såväl som marknadskrafterna vägledas av insikten, att människan behöver jorden som inte behöver henne.
John Järvenpää

KÄLLOR
[1] Livsmedelsverkets information om dricksvatten tonar ned riskerna jämfört med andra data som finns på nätet.

[2] Se exempelvis hemsidan Äkta vara. Den drivs av Svd-journalisten Mats-Eric Nilsson, författare till storsäljaren Den hemlige kocken, som handlar om gifter och kemikalier i maten.

[3] Livsmedelsverket lyfter fram studier som visar på risker och sådana som inte gör det. Utifrån djurdata kommer myndigheten likväl fram till ett riktvärde: DI-värdet (med en säkerhetsfaktor på 100) till 40 mg/kg kroppsvikt och dag. ”Det innebär att en person som väger 60 kg kan konsumera 2,4 g aspartam/dag (40 mg/kg x 60 kg). Aspartamsötade läskedrycker får innehålla högst 600 mg/l. Det betyder att en person som väger 60 kg kan dricka fyra liter aspartamsötad läsk/dag.”

Det är inte många som kommer upp i de mängderna läsk. Däremot finns aspartam tillsatt i hundratals andra livsmedel, vilket alltså ökar risken för att komma upp i skadliga mängder. Livsmedelsverket hänvisar till gamla studier från 80- och 90-talet, medan Wikipedia tar upp avsevärt färskare studier. Dessa visar bl a att kontinuerligt intag av aspartam kan leda till leukemi, lymfcancer och bröstcanecr. Andra studier indikerar ett samband med hjärntumörer.

[4] Här en artikel i SvD om urlakade jordar, och här en till.

[5] Livsmedelsverket har låtit analysera över 90 barmatsprodukter avseende arsenik, kadmium, mangan och bly. Å ena sidan anses halterna inte överskrida gränsvärdena. Å den andra sidan skriver verket att de kan vara skadliga för små barn och att företagen måste se till att halterna sänks. Göteborgs-Posten (pappersupplagan 12/1) har testat förekomst av tungmetaller i 14 vanliga grötsorter som säljs till barn, 4-12 månader unga. Av de testade sorterna är det endast en som inte visar spår av kadmium, bly eller arsenik, ämnen som i för höga doser bidrar till njurproblem, lägre IQ och cancer. GP upplyser om att ämnena förekommer naturligt i åkerjorden men att de höga/farliga koncentrationerna ”tillförs åkermarken genom luftföroreningar och gödsel eller slam [avloppsslam från reningsverken]”.

[6] Se till exempel Stefan Jarls dokumentär Underkastelsen från 2010.

[7] En av Sveriges främsta miljövetare, professor Johan Rockström, gav i höstas ut boken Vår tid på jorden, där han ger just en samlad bild av forskningen. Boken har inte getts ut av något stort förlag och den har knappt omnämnts i etablerad media.

[8] Den idella organisationen Naturskyddsföreningen ger här några konkreta råd til föräldrar.

”Vart är vårt samhälle på väg? HEN, rosa, blått, killar som Lucior, Gud nåde om det skulle råka vara blonda flickor?!?!! Då är vi rasister! Skolavslutningar i kyrkan, moskéer, finska pinnar, mörk choklad, vit choklad. Vad man än säger eller gör så trampar man på politiska minor.”

Det är inte någon anonym, upphetsad ”näthatare” som yttrar detta. Nej, orden är företagerskan Magdalena Graafs, som i egenskap av sitt kändisskap är en del av det så kallade etablissemanget. Hon, liksom flera andra kända kvinnor med skiftande intressen – såsom konstnärinnan och modellen Carolina Gynning, bloggerskan Katrin Zytomierska, redaktörskan Paulina Neuding, matematikern Tanja Bergkvist, professor Annica Dahlström, de unga modebloggerskorna Kissie och Paow – har under det senaste året börjat reagera på uppenbara galenskaper. Dessa har blivit allt extremare i det land som för inte alls så länge sedan var världens modernaste – i betydelsen rationellt med traditionella inslag – men som idag har blivit alltmer beryktat för att vara världens mest sen- eller postmoderna land med åtföljande irrationalitet.

Magdalena Graafs reaktion bottnade i att en lärare i Laxå ville förbjuda pepparkaksgubbar(!) med motiveringen att de kanske kunde ”stöta” någon. Agerandet ledde till kraftfulla protester och efter någon dag upphävdes beslutet.

Det finns de som påstår, att man inte ska bry sig om sådant som ordet hen eller annat trams. Det är sant, att orden i sig, som enskilda fenomen, är oskyldiga och oftast inte åsamkar någon skada. Emellertid bidrar ett dylikt synsätt – där man i liberal anda reducerar allt till enskilda händelser och bagatelliserar exempelvis grov brottslighet till att kalla det enkom för ”bus”, eller där försvarsadvokater förvränger en uppenbar dödsmisshandel till ”olyckshändelse” – till att helhetsbilden försummas. En helhetsbild som sammantaget visar på något helt annat än det enskilda exemplet gör: ett vänsterliberalt idékomplex. Vid granskning av ideologier och dess språkbruk låter sig helheten och delarna inte separeras från varandra. De hänger ihop, bildar en totalitet.

Vänsterliberalerna hånar gärna dem som invänder mot ”hen” samtidigt som de själva vill förbjuda ord och symboler som anses ”kränkande”. Historiskt sett har förbud och löjeväckande ageranden ofta visat på en desperation hos de styrande, en desperation som kan vara kopplad till insikten att högmod går före fall. Att vilja svartlisa pepparkakor eller utradera de mellan män och kvinnor komplementära könsrollerna kan vara tecken på ett sådant förestående fall. Att kvinnor reagerar är i alla händelser ett tecken som inger hopp inför 2013.

Som förälder har man en plikt att lämna över visdom åt sina barn. Denna är ämnad att ge dem en stabil och meningsfull grund att stå på, för att kunna hantera såväl livets svårigheter som glädjeämnen.

Traditionellt sett* har barn av yngre snitt fått till sig en rätt så logisk, grundläggande och sanningsenlig världsbild. Det gäller enkla saker som att 2 + 2 = 4, eller insikten att endast man och kvinna, mamma och pappa, kan alstra barn på naturlig väg. I detta lärande finns även utrymme för en viss mystifiering av världen; tomtens generositet liksom Jesu kärleksbudskap vid juletiden är prov på detta. När barn förstår det grundläggande i tillvaron är de också redo att börja komplicera världen.

Den sen- eller postmoderna pedagogiken och litteraturen tenderar att göra tvärtom. Inte sällan förnekar den det grundläggande och börjar med oredan, det komplicerade och knepiga. Så finns postmoderna sagor där två giraffer av samma kön lyckas överskrida naturens lagar och på något märkligt sätt förmår skaffa barn. Andra sagor har avidentifierat könen och använder det könsneutrala ”ordet” hen eller henom. Estetiken har ingen hög status i den postmoderna bokvärlden, groteska och obegripliga teckningar finns det ganska gott om. Och många gånger saknas känslan för realism, som skuffats undan för att ge plats åt naiva föreställningar om verklighetens beskaffenhet.

Ur naturvetenskaplig synvinkel kan dylika alster avpolletteras som felaktiga, och med traditionalistens blick som tramsiga. Sociologiskt sett kan de sättas in i ett ekonomiskt sammanhang, där målet i den globala, av IMF dominerade ekonomin är att skapa kön- och rotlösa individer – hen(s) – som endast ska producera och konsumera för att hålla tillväxten igång.

Emellertid finns, i kontrast härtill, en uppsjö av traditionell litteratur med en sensmoral av helt annan dignitet. Hit hör författare som HC Andersen, Bröderna Grimm, Elsa Beskow och Walt Disney. Förvisso är dagens Disney-böcker och filmer ofta kommersialiserade i så hög grad, att man inte längre kan säga att de speglar de ideal som 30- och 40-talets Walt stod för. Från den tiden räknas fabeln om rådjuret Bambi till klassikerna. Vid en ytlig anblick ter sig den kanske inte som särdeles klok. Emellertid levererar den flera urgamla lärdomar.

Sagan inleds med att Bambi föds i en dold skogsdunge, säker från alla de faror som lurar i skogen. Modern är öm och visar mycket starka känslor för sin unge (att idag ha alltför starka band till sina barn räknas av ”feminister” som en ”kvinnofälla” eftersom modern inte anses komma ut på arbetsmarknaden tillräckligt snabbt). På pedagogiskt manér visar hon sin son skogen, lär honom vilka som är hans vänner och vad han ska akta sig för. Vintern kan vara en risk, om den blir alltför kall och sträng. Då hotar brist på mat. En annan fara, förtäljer modern, finns i människan, i synnerhet jägaren, som gärna fäller rådjur. Ironiskt nog faller hon en dag själv offer för jägarens kulor. När Bambi inte längre kunde se eller känna lukten av sin mamma

”rusade han ut i skogen och ropade rasande och vild efter sin mamma. Tyst kom den gamla hjorten fram till honom. ‘Din mamma kommer inte tillbaka till dig igen‘, sa hjorten. ’Du måste lära dig att vandra ensam’.”

Lyckligtvis hade modern hunnit lära Bambi tillräckligt för att hantera uppgiften. Han bejakar livet, upptäcker nya saker och träffar ett rådjur av motsatt kön. Mot en annan hanne slåss han om hennes gunst – och vinner. Historien slutar med att hon föder två ungar, på samma plats där Bambi föddes. Bambi är skogens stoltaste far. Livets cirkel, den evolutionära, är sluten.

Boken slås igen. En minuts tystnad och reflektion varpå den femåriga dottern utbrister: ”Pappa, när jag blir stor ska jag skaffa mig en pojke och barn.” Hennes två år äldre bror fyller i med att han också ska ha flickvän och familj. Dottern funderar lite till och konstaterar avslappnat att hennes egna föräldrar väl kommer att gå hädan före henne och hennes barn. ”Det stämmer”, svarar pappan

”men det är jättelångt kvar till dess, många, många år. Och dessutom kommer ni ju att träffa mamma och pappa i himlen igen, sen när ni blir gamla och också dör.”

”Jo”, säger hennes bror snusförnuftigt, ”fast händer ju att barn dör före sina föräldrar, i en trafikolycka.” Pappan replikerar snabbt:

”Ja, sånt kan hända men det är inget ni behöver tänka på. Ni är barn som ska leka och ha kul. [Kort Paus.] God natt, kära barn!”

”God natt”, säger barnen, och somnar gott.
John Järvenpää

* Här avses tiden fram till 90-talet då både skolan och många föräldrars lärostil på allvar började urarta. Tiden efter andra världskriget räknas som modern men den rymde traditionella inslag; till skillnad från det sen- eller porsmoderna idealet hade den en klang av arkeofuturism. God jul!

De senaste två decennierna har Sverige fört västvärldens mest generösa invandringspolitik, per capita räknat. Omkring en miljon människor har under denna period invandrat till Sverige. Samtidigt har tongivande röster alltmer högljutt propagerat för nästintill total fri rörlighet och migration. I den förmenta debatten har det framförts en rad egendomliga påståenden, vilket gör det svårt att få ett helhetsgrepp i migrationsfrågan. I det följande tecknas de stora dragen i denna för landet avgörande fråga.

Till att börja med måste det klargöras att varje land, invandring förutan, har otaliga problem att brottas med: ångest, oro, arbetslöshet, våld, brottslighet, missbruk osv. Invandring som sådan tenderar att spä på dylika problem. Det gäller även då det finns gott om arbeten – t ex var finländare och ex-jugoslaver överrepresenterade i svensk brottsstatistik under arbetskraftsinvandringens glansdagar – men än mer då arbeten saknas. I takt med den asylrelaterade invandringen har utomeuropéer, i synnerhet från MENA-länder (Mellanöstern/Nordafrika) dominerat brottsstatistiken, särskilt den grova[1]. I regel gäller också, att ju större kulturella skillnader, desto svårare blir det att inlemmas i samhället. Undantaget är nordostasiater som varhelst i världen snabbt kommer in i samhället. De skaffar jobb, utbildar sig och uppvisar låg brottsparticipation.

De flesta människor vill leva i fred, trygghet och frihet där de har sina rötter. Detta förklarar varför migranter i alla tider har sökt sig till ”de sina” i det nya land dit de migrerat. I dagens Europa ser man påfallande ofta hur migranter skapar miniatyrsamhällen som påminner om levernet i deras ursprungsområden.

Migration är på intet vis en garanti för att man lämnar gamla trätor bakom sig. Inte bara i Sverige men runtom i Europa förekommer spänningar mellan diverse grupper såsom araber och judar, araber och somalier samt andra afrikaner, turkar och greker etc, etc. Inhemska befolkningar har i allt högre grad börjat reagera mot en invandring de har svårt att förstå. Invandrarrelaterad brottslighet, våld och vandalisering har blivit en del av den europeiska verkligheten; även terrorism har med jämna mellanrum gjort sig påmind. Fredliga länder riskerar alltså att förvandlas till nya konfliktområden – en slutsats som forskare vid Försvarets forskningsinstitut levererade redan 1995 i fackboken Migrationsexplosionen – Bakgrund och alternativ till den felslagna flyktingpolitiken (SNS Förlag).

Bejakarna av fri rörlighet menar, närmast självklart, att det är naturligt att lämna sitt land då ett förtryck äntrar dess scen. Emellertid förs krig vanligtvis inom ytterst begränsade delar av ett land, säkra zoner finns alltid i landet eller i närområdena via exempelvis FNs försorg. Erfarenheten visar också att framförallt mannen stått kvar och skyddat sin familj vid orostider. I allmänhet har både han och kvinnan också stått upp för friheten, mot förtrycket. Om flykten hade varit den dominerande trenden under andra världskriget så hade antingen Hitler eller Stalin segrat.

I Sverige har de flesta migranter fått PUT, permanent uppehållstillstånd. Andra länder har varit mer inriktade på TUT, temporära uppehållstillstånd, åt till exempelvis flyktingar; färre än 10 procent av dem som i Sverige erhållit flyktingstatus är flyktingar enligt Genevékonventionen. Historiskt sett har ambitionen med flyktingmigration varit repatriering. Exempelvis var avsikten med de tiotusentals finska krigsbarn[2] som kom till Sverige under andra världskriget, att de skulle återvända då freden kom åter.

På 90-talet var FN/UNHCR varm anhängare av den s k återvandringsprincipen. Den innebär att flyktingar ges skydd till dess att förhållandena i hemlandet har stabiliserats – krig är oftast relativt kortvariga – varpå de åker hem med förnyade krafter för att hjälpa till med återuppbyggandet.[3] På detta sätt kan säkra, fredliga länder och regioner alltid bereda plats åt ett visst antal hjälpbehövande.

När vänsterliberaler pratar om fri rörlighet hänvisar man gärna till svulstiga begrepp som ”humanitet” och ”mänskliga rättigheter”. De högerorienterade framhåller i högre grad ekonomi och blickar gärna mot det amerikanska systemet med bl a extremt låga löner. Emellertid har USA, från att ha varit ekonomiskt världsledande, glidit alltmer nedåt under det senaste decenniet. Inte bara ekonomiskt men även socialt präglas landet av oro, våld, fattigdom och en mycket hög kriminalitet. Allt detta bidrar till minskad tillit människor emellan, vilket i sin tur splittrar samhället. Världsledande statsvetaren Robert Putnam har i sin forskning visat att brist på tillit har en stark korrelation med mångfald[4]. Ju mer etnisk mångfald, desto mindre litar människorna på varandra, lyder hans slutsats, som också är nedslående för honom själv – han som i teorin tror på mångfald.

Såväl vänsterliberalerna som högern och näringslivet menar att länder alltid ”berikas” av invandring. Emellertid låg t ex Sverige – som fram till 70-talet var nästintill etniskt homogent – globalt sett i framkant när det gäller antalet uppfinningar och vetenskapsmän. Därtill var arbetslösheten mycket låg och ekonomin blomstrade. Det är väl föga troligt, att Nordamerikas indianer eller andra ursprungsfolk, som trängts undan av kolonisatörer, skulle hålla med om att invandring är synonymt med berikning. Däremot har länder, regioner och populationer alltid berikats kulturellt och idémässigt av (var)andra, utan att man för den sakens skull ägnat sig åt storskalig migration (arbetskraftsinvandringen undantaget).

I fråga om invandring av utbildad arbetskraft finns flera aspekter. Den kanske främsta är att utflödet av humankapital från utvecklingsländerna leder till att de hamnar ännu mer på efterkälken – det forskningen kallar brain-drain. Understrykas bör också, att arbetstillfällena i väst inte lär blir fler – samtiden, liksom framtiden, utmärks ju av rationaliseringar, datoriseringar och robotiseringar[5]. Det som för 40 år sedan krävde 3000 personers arbetsinsats kräver idag bara en tiondel. I Europa är arbetslösheten bland invandrare i de flesta fall avsevärt högre än hos infödda. Beträffande lågutbildade invandrare, dvs den stora majoriteten, kan det inte uteslutas att de kommer att bidra till skapandet av en ny underklass vars främsta levebröd är socialbidrag och enklare sysslor som skoputsare och liknande. Ovan detta kommer ett skikt av immigranter inom bl a byggbranschen vilka bidrar till ökad konkurrens med sänkta löner för infödda arbetare[6].

Slutligen argumentet om att fler människor per automatik leder till bättre ekonomi. Om det stämde skulle de nordiska länderna ligga sämre till ekonomiskt än befolkningsrika länder som Brasilien och Indien. Världsledande ekonomier som Kina och Japan vill ingalunda öka sina befolkningar, snarare minska dem. Ettbarnspolitik i Kina och robotar inom japansk äldrevård är ett par av flera åtgärder som vidtagits. (I Sverige skulle arbetslösa ungdomar kunna hjälpa till inom äldreomsorgen.) De båda länderna, liksom vårt grannland Finland, för en mycket restriktiv invandringspolitik jämfört med Sverige.

Migrationsfrågor har inte diskuterats på ett resultatinriktat sätt. Detta är ett första rangens demokratiproblem som tär ytterligare på bilden av att migration i sig skulle vara berikande. Politikens uppgift är att agera rationellt och förnya sig när gamla idéer inte visar sig fungera längre. Ingen vinner på att konservera den irrationalitet som präglat Sverige de senaste decennierna.
John Järvenpää

Referenser
[1] Enligt flera studier är somliga invandrargrupper kraftigt överrepresenterade när det gäller våldtäkter, åldringsrån och personrån (se t ex Ahlberg/BRÅ 1996; Begler/Andersson/ BRÅ 2000). På DN-debatt (12/12 2005) presenterar forskaren och dåvarande politikern Mauricio Rojas BRÅs rapport från 2005 där han bl a konstaterar att

”invandrade personer är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. Denna överrepresentation gäller praktiskt taget alla typer av brott, men den växer avsevärt, till 300 eller 400 procent, när det gäller grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt.”

Rojas noterar att invandrare från Mellanöstern svarar för den största delen av grova brott. Per Gudmundsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har skrivit (SvD 25/6 2011) om brottslighet bland invandrare i Sverige. I synnerhet bland nordafrikaner råder närmast chockartade siffror:

”Brottsförebyggande rådets två utredningar (1996:2 samt 2005:17) om brottsligheten bland personer födda i Sverige och i utlandet har gett liknande, för att inte säga värre, resultat. I den tidigare rapporten hade exempelvis 26,9 procent av invandrarna från Nordafrika varit skäligen misstänkta för brott under mätperioden, och i den senare mättes motsvarande till 24,1 procent.”

Dvs 25 procent av nordafrikanerna återfinns i det svenska brottsregistret. Gudmundsson hänvisar även till Norge där var fjärde nordafrikan har registrerats för brott. Gällande våldtäkter noteras att Oslopolisen har i flera år presenterat våldtäktsstatistik “och funnit att samtliga överfallsvåldtäkter med kända gärningsmän de senaste fem åren har begåtts av invandrare…”

För Västeuropa i dess helhet gäller likartade siffror, något som bl a journalisten Christoffer Caldwell behandlar i sin prisbelönta bok Reflections on the Revolution in Europé: Immigration, Islam, and the West (2009).

[2] Ofta fick dessa barn, i åldrarna 3-10 år, sitta i karantän för att säkerställa att de inte bar på smittsamma virus; att jämföra med dagens skäggprydda ”flyktingbarn” som i Sverige anses bli kränkta om man ska ta hiv-test eller söka fastställa åldern med t ex tandanalys. Sveriges radio har nyligen rapporterat, att i Norge har motsvarande analyser visat att 90 procent av asylsökande ungdomar ljugit om sin ålder. I Sverige har DN börjat rapportera om motsvarande.

[3] Återvandringsprincipen behandlas utförligt i Flyktingpolitikens andra steg – återvandring som utvecklingsstöd (1996; Björkman, I., Elfersson, J., Wedin, Å. SNS förlag).

[4] Robert Putnam – E pluribus unum (2007); se även Tatu Vanhanens Ethnic conflicts explained by ethnic nepotism (1999) och Byron M Roths The Perils of Diversity(2010).

[5] Pinfärsk artikel om robotiseringen.

[6] Såväl Sverigedemokrater som LO har varnat för lönedumpning i invandringens spår. Fallet i Vaxholm för några år sedan torde vara det mest kända exemplet där LO var involverade. I USA har t ex vänsterdebattören Roy Beck lyft fram frågan.

Lärobok för en global framtid. Så lyder titeln på professor Gunnar Adler-Karlssons senaste bok. Eller snarare lilla skrift på knappa 50-talet sidor. På dessa sammanfattar professorn sitt tänkande sprunget ur ett halvt sekels idoga studier om människan och de villkor som präglar henne. Texten vänder sig till alla intresserade av alternativa perspektiv. Adler-Karlsson vill stimulera åtminstone några av dem att fortsätta i hans fotspår. Därtill hyser han en önskan om att makthavarna ska lystra.

Om de gör det, kommer den rådande doktrinen om numerär och nivellerande ”jämlikhet” att ersättas med ett både evolutionärt och ekologiskt synsätt, som i sin tur skulle vägleda politiken och mänskligheten. Denna ambition är följdriktig utifrån att Adler-Karlsson är den i Sverige som, under 90-talet, på allvar började föra in ett biologiskt synsätt i analysen av samhället. Härvid är Lärobok för 90-talet (1989; reviderad upplaga 1990) Superhjärnornas kamp (1997) och Ondskans biologiska ursprung (2009) hans viktigaste verk.

Emellertid måste det evolutionära perspektivet kombineras med en social sida, i form av en kultur. En kultur som upphör med att dela upp människor i goda och onda. Den distinktionen har härskare i alla tider använt sig av, även idag. Något som författaren styrker med åtskilliga citat yppade av diverse ledare, såväl demokratiska som odemokratiska.

Dikotomin god/ond knyts till Malthus’ begrepp ”hunger”, som på sin tid, för ett par hundra år sedan, användes för att analysera krig. Adler-Karlsson vidgar det till att omfatta även hunger efter föda, sex, makt, revir och status. Denna hunger kännetecknar alla ledare av rang. Även undersåtarna präglas härav. Trots att de flesta gärna vill se sig som unika individer, är de i själva verket flockdjur i rivalitet med andra flockar och individer. Hungern är allestädes närvarande. Bl a redovisas neurologisk forskning som visar hur svultna hjärnceller ”förvandlas till kannibaler som äter upp sina egna organeller, sig själva, inifrån!”

Problemets kärna, betonar professorn, är den ödesdigra kombination av ont/gott och hunger. Denna häxbrygd lägger nämligen hinder i vägen för en global, ekologisk och fredlig samexistens.

Rötterna till detta spårar Adler-Karlsson cirka 4700 år tillbaka i historien, till Mesopotamien, tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris där indo-ariska grupper regerade. Han menar att detta var ”kulturens vagga” (och förkastar därmed den gängse uppfattningen som förlägger civilisationens uppkomst till det hellenska och antika Europa). Här nedtecknades ett av världshistoriens första epos, om konung Gilgamesh av Uruk. I det behandlas den djupaste av människans rädslor, den för döden. Gilgamesh kom fram till att något evigt liv inte står att finna. Enligt Adler-Karlsson torde detta vara det första litterära uttrycket för sökandet efter evigt liv. Och det bidrog till människosläktets ”framväxande självmedvetande”.

I Mesopotamien och ”trakterna” däromkring visade sig den hunger som han menar utmärker all historia efter jordbrukssamhällets tillblivelse. I takt med agrarkulturen blev fler än två överlevande barn per familj regel. Jämsides med denna utveckling började människan ta de första staplande stegen mot det som idag kallas globalisering. Vilket i sin tur har gått hand i hand med ökad konkurrens, kamp och krig. Mesopotamien var alltså ett jordbrukssamhälle som möjliggjorde överlevnad för ett ökande antal barn. Ju fler människor inom ett område, desto mer föda krävs det för att mätta dem alla. Således ledde hunger till konkurrens om reviren inom vilka mat kunde odlas.

Adler-Karlsson tar sedan ett historiskt kliv till tiden runt 1500 år före Kristus. I Persien levde då den mytiske Zoroaster, mera känd som Zarathustra. Genom att spåna kring idéer om gott och ont och fri vilja lade han, i motsats till Gilgamesh, fram idén om ett liv efter döden. Härtill menade Zarathustra att människan är utrustad med en fri vilja. Med den kan hon välja att sluta upp bakom det goda eller onda (som ser olika ut för varje tidsepok eftersom härskarens tanke är den härskande tanken). Detta tankestoff kopplades till gudar av allehanda slag och spred sig från Mellanöstern till Europa och delar av Asien.

Adler-karlsson däremot anser att människans fria vilja inte är så stor som hon gärna vill tro. I Ondskans biologiska ursprung har han lagt fram tunga skäl för denna ståndpunkt. Nu passar han på att citera hjärnforskaren och Nobelpristagaren Rita Levi-Montalcini. År 2010 sade hon att ”alla de stora tragedierna” såsom krig och folkmord

”är orsakade av den överlägsna styrkan i den känslomässiga delen [av vår hjärna] i förhållande till den kognitiva. Och den arkaiska hjärnan är skicklig i att inbilla oss att tro att alla dessa [tragedier] styrs av vårt rationella tänkande – när så inte är fallet!”

Adler-Karlsson citerar även indo-arier som redan för tusentals år lade fram dylika insikter: ”De första som varnar oss för vår egen blindhet är de äldsta indo-ariska tänkarna, de som skapat det vi nu kallar RigVeda [Veda betyder vetande eller kunskap].” Sin vana trogen hänvisar professorn till belysande tillika ironiska citat, såsom följande från tidig sanskrit: ”visa i sin egen högfärd går vilseledda dumskallar runt och runt, som en blind man ledd av en blind”.

Härefter ett skutt till Egypten ca 1350 före vår tideräkning. Då regerade farao Akhenaten, gift med den vackra Nefertiti. Han avskaffade den urgamla tron på olika gudar och ersatte den med monoteism, tron på en enda gud, solen. Idén stod sig fram till hans död då det nya prästerskapet kastade ut den och återinförde polyteismen. Under denna period fanns ett stort antal judiska slavar i Egypten. En av dem var Moses som sannolikt inspirerades av Akhenatens försök att skapa en enda gud för hela sitt folk. Som bekant lyckades Moses väl med sitt uppsåt.

Givna exposé bildar ramen för Adler-Karlssons kreativa anrättning. Till detta fogar han en kort men kärnfull översikt av antika tänkare som Aristoteles, ”moderna” filosofer som Spinoza och samtida genetiker som William D Hamilton. Vid Spinoza fästes särskild vikt vid tanken om att Gud och Naturen är ett. Mot bakgrund av det dikotoma gruff som historien igenom varit knutet till religioner och politiska idéer framlägger Adler-Karlsson slutsatsen, att solen eller naturen (á la Spinoza) som varande hela världens gemensamma gud, eller åtminstone angelägenhet, inte alls är någon dum idé. I vart fall inte om Homo sapiens och denna planet ska kunna överleva på sikt.

Sammanfattning
Gunnar Adler-Karlsson är en oerhört lärd man med förmågan att föra samman det abstrakta till en konkret helhet. Hans logiska resonemang baserade på historiska och naturvetenskapliga rön är utomordentligt svåra att punktera även för den klentrogne läsaren. Den vishet som förmedlas i denna lilla skrift är skäl nog för att skaffa den.
John Järvenpää

RELATERAT
Gratis nedladdning av boken i pdf

Professor Gunnar Adler-Karlsson, en av de få lärda i detta land som vågar tänka annorlunda och därtill har kognitiv kapacitet att formulera sina tankar på ett stringent sätt, mediterar här över vad hans mentor, Nobelpristagaren Gunnar Myrdal (1898-1987), sannolikt skulle ha gjort för reflektioner kring det senaste kvartsseklets utveckling.

Myrdal – A celebration of a creation. Or: A meditation over an invitation to celebrate the 50th Anniversary of the, by Gunnar Myrdal created, Swedish Institute for International Economic Studies.

51 years ago Gunnar Myrdal had a daughter who was married to the President of Harvard. I had a Fulbright Scholarship at Harvard. One evening I was invited to a dinner with the President to meet Myrdal. He filled the evening with his intention to create an Institute for International Economic Studies in Stockholm.

“Finish what you are doing,” he said “and then come and join me”. So I did. He became kind of a mental father for me. Sometimes he even called me his son.

However, I will not spend my time to look backwards, but forwards. And I will dare to imagine what kind of studies Gunnar Myrdal would have suggested today.

****************

You will never understand anything of it, Myrdal often told me, when I was writing a book on the economic warfare between the United States and the Soviet Union, UNLESS YOU TAKE A LONG PERSPECTIVE.

Now, 50 years is not very much for a perspective. Let us take a look at one, ten times longer. In this very year 2012, it is, for instance, 500 years since Nicolai Copernicus told his closest friends of his findings, since 1543 named Revolutionibus Orbium Caelestium.

Is 500 years a long perspective? Mankind, our sort, the Homo sapiens, has existed for about 200,000 years. 500 years in 200,000 is about 0.25 %.

What does that tell us? It tells us that for 99.75 % of our existence we have either had no idea whatsoever about the universe or, during the latest three- or four thousand years, the completely wrong and haughty idea that we were the centre of the universe, and that the sun was running around us, with Jerusalem as the very centre.

A basic question Gunnar Myrdal may have put today is if we, in some ways, will be seen as equally ignorant, or seriously wrong, on some important truth, 500 years from now – or another 0.25 % of our human existence.

And, also, may such a yet unknown ignorance be dangerous for the very survival of mankind?

****************

Myrdal would surely have followed relevant literature, especially such as Nature and Science. Or books like Fred Guterl’s The Fate of the Species. With the subtitle: Why the human race may cause its own extinction and how we can stop it.

That author is a bit scared of yet unknown superviruses, of our too rapid destruction of nature, of climate change and disruption of ecosystems, as well as of synthetic biology and new bioweapons.

In his final chapter, however, he gives us some, but not very convincing, hope, pointing to human “ingenuity”. (For a short summary, see Nature 17 may 2012, p. 307.)

****************

To be nice to his colleagues, Myrdal may NOT have quoted what Robert Trivers, in a brilliant book on The Folly of Fools, has written about economists.

It is enough to give the subtitle of that book: The Logic of Deceit and Self-Deception in Human Life.

Which, of course, can have nothing whatsoever to do with our now five years old and somewhat muddy economic crises, in both the United States and in Europe.

****************

Myrdal may also have combined Copernicus and Fred Gutler. How? Today we do not burn deviating scholars from permitted thinking, as was done in 1600 with Gordano Bruno because he believed in Copernicus’ heliocentric view of the universe. For a couple of hundred years the church suppressed that knowledge.

Do our powerful leaders today supress something, even if in less violent ways ? Would Myrdal have found an example in the little optimism that Fred Gutler gives us? That the human “ingenuity” will save us from extinction!

Gunnar Myrdal was given his many deeply appreciating honoris causabecause he was brave enough to study the “American Dilemma”, the problems of white and coloured humans living together in the United States. That was a subject that in 1944 was most dangerous to tackle.

Today, Myrdal might have put a question to Gutler: OK, he might say, ingenuity may surely help us solve a number of problems. BUT DOES EVERYBODY HAVE THE SAME INGENUITY???

If not, will it help some of us, BUT NOT ALL? Would I be permitted, today, to publish a book on “A Human Dilemma – on Global ingenuity or intelligence differences”???

Ingenuity is something that comes very close to intelligence, a subject that has been very dangerous to tackle. And still so is!

Myrdal would likely have got the most recent and important book we have on that subject: Intelligence – A Unifying Construct for the Social Sciences. Published in 2012.

That is the title of a book by two equally important as neglected scientists, Richard Lynn and Tatu Vanhanen.
Their many years of research, however, has never been accepted by the truly big and serious publishers. Why not?

Because of the beloved idea that human beings are all equally intelligent! If so, none of the big economic differences between different groups of people are caused by IQ-differences.

In their new book Lynn and Vanhanen present an infinite amount of IQ-figures. These strongly help us to understand why we have human differences in per capita income, in poverty and in unequality.

This, they conclude, against all humanistic hopes and desires, “suggests that human possibilities to equalize economic conditions seem to be quite limited.” (p. 120)

****************

Gunnar Myrdal did not give much for “mathematical” economy. He knew the weakness of man! And that the “free market” wasn’t very free!

The present economic crisis in both Europe and the USA is to a large extent a question of how “the market” reacts to political actions. That is of “traders” who, to the benefit of the extremely rich, can move speculative billions of dollars in a single day or even in a few seconds.

Do those, or their billionaire masters, have the ingenuity and the intelligence to – in a wise manner – guide all of mankind for another 500 coming years of potential human existence?

One trader, in a recent interview in International Herald Tribune, said that his job was “less about economic fundamentals and more about fundamental human emotions – it is about fear”. What guided him as a trader was “…a complex, volatile mixture of informed insight combined with gut feel and heard instinct.” (IHT 4-5 Aug. 2012.)

The people who create jobs for traders are to a large extent those who drive both the global economy, and also the all too fast extinctions of many forms of life other than the human one.

There is hardly a month passing, without some new findings about the dangerous consequences of this for us humans. The latest of important warnings came from 22 experts on the Earth’s biosphere. They pointed out that whole ecological systems could shift, “abruptly and irreversibly…as a result of
human influence”. (Nature 7 June 2012, p. 52)

****************

What Gunnar Myrdal now could be missing are very serious studies of the historical fact of extinctions of our own closest forefathers. A top expert, like Charles Lockwood at the London Natural History Museum, counts 21 members in our over six million years hominine family. But Myrdal rarely would find any modern economists or social scientists who point out that 20 of these, our closest relatives, are gone. Twenty of the twenty one have died and become research-material for today’s palaeontology researchers.

In this situation Myrdal would have loved serious students who would convince our leaders that if also the 21st of the 21 ever living hominines would disappear, then Mother Nature’s attempt to create a somewhat extra intelligent animal would be gone and gone forever!

I am sure that Gunnar Myrdal would try to stimulate good economists to tackle this situation, to try to create survival for at least another one %, or 2.000 years, of our “sapiens” history.

That sounds much. But it is not more time than what has gone since Tiberius played around on the wonderful island of Capri or an extremely wise man, hanging on a cross, said “father, forgive them, because they do not know what they are doing!” [Citatet indikerar att människan inte är utrustad med så mycket fri vilja som hon gärna vill tro att hon har? / Reaktion]

If we do not succeed in that, there will be nobody around, able to ask Mother Nature to forgive the ignorant men who took us all into the eternal oblivion.
Gunnar Adler-Karlsson
5 sept. 2012

Fler meditationer av Adler-Karlsson finner man här. Och den som vill komma i kontakt med honom skickar ett mail till: adler.karlsson33@telia.com

EU-minister Birgitta Olsson är särdeles flitig i arbetet med att omkullkasta normer och värden som traditionellt har fungerat för samhället. Särskilt hårt har hon angripit kvinnans omvårdande egenskaper. Liksom andra likhets- och radikalfeminister menar hon att könen är sociala konstruktioner. I denna anda framkastade hon nyligen, i en debattartikel i Göteborgs-Posten, en rad undermåliga påståenden. GP hade vänligheten att låta undertecknad bemöta henne, förvisso i en rejält nedbantad replik. Nedan publiceras därför den ursprungliga versionen. EU-ministern svarade inte på repliken.

EU-minister Birgitta Olsson har i GP-Debatt (20 juli) fokus på de högutbildade kvinnorna. Kompetensen hos dessa måste tas tillvara bättre. Det skulle bidra till ökad BNP och kanske också kunna rädda Europa ur dess ekonomiska trångmål, menar Olsson. Hon ger ett antal förslag tänkta att implementeras inom EU-länderna. Överlag handlar dessa om att människor, framförallt mödrar och småbarn, inte ska vara beroende av varandra. Därför behövs exempelvis utökad barnomsorg så kvinnan snabbt kan komma ut i arbetslivet efter sin graviditet. Olsson vill också ha en mer jämställd föräldraförsäkring där män mer eller mindre tvingas ta ut lika mycket som kvinnor.

I sina resonemang bortser Olsson från några utomordentligt viktiga faktorer. För det första att flertalet arbeten fortfarande finns, och även framöver troligen kommer att finnas, inom sektorer som i huvudsak män söker sig till. Det rör sig om arbeten inom byggnadssektorn, teknik-, skogs-, järn-, malm- och bilindustrin. I kontrast till detta väljer kvinnor ofta yrken med en social prägel. Alltifrån förskolepersonal och undersköterskor till de som kräver högre utbildning såsom läkare, jurister, socionomer och psykologer.

Att kvinnor och män i allmänhet gör dessa yrkesval har att göra med biologi och genetik. Naturvetenskapen ger – på en generell nivå – kraftfulla belägg för att kvinnor är mer känslosamma och empatiska än män som i sin tur är mer lagda åt fysiska göromål och tekniska intressen. Häremellan finns ett spann av både män och kvinnor som så att säga spiller över åt båda hållen, de har relativt mycket av både manliga och kvinnliga drag. Ofta är det detta spann som liberaler och feminister utgår från i sina analyser, och som de vill ska stå som modell för resten av samhället.

Till detta måste fogas två tendenser som Olsson – och faktiskt samtliga hennes politiska kolleger – blundar för. Dels rationaliseringar, datoriseringar och robotiseringar av i princip alla sektorer, dels befolkningsökningen. Det som för 40 år sedan krävde 3000 personers arbete kräver idag bara en tiondel. Det lär alltså inte blir fler arbetstillfällen i framtiden. I synnerhet inte som jordens befolkning samtidigt ökar i en explosiv takt. Om 40 år beräknas den ha vuxit med ytterligare två miljarder.

Kombinationen ökad population och färre arbetstillfällen brukar leda till social oro. Utöver detta varnar fler och fler forskare för att vi går mot en ekologisk katastrof. Jordens resurser är ändliga och vi lever på en förgiftad planet, som inte blir friskare av än fler människor som konsumerar och tär på den. Ungefär så kan budskapet från den ekologiska världen sammanfattas. Inom detta område har politiker börjat samarbeta. Detsamma bör gälla även inom ekonomiska frågor. Mantrat om konkurrens, som även Olsson i sedvanlig ordning betonar, bör således tonas ner till förmån för samarbete.

De biologiska könsskillnaderna i kombination med att det sannolikt inte blir fler (riktiga) arbetstillfällen är skäl för ett politiskt nytänk baserad på pragmatism och realism. Denna realism ser bortom den ideologiska och numerära strävan efter jämlikhet. Istället förordas en ordning där män och kvinnor ses som komplementära och utifrån deras olikheter berikar varandra. I enlighet med detta bör föräldraförsäkringen utökas så att mamman (eller för den delen pappan) kan vara hemma längre än idag med sina barn.

I Tyskland, Europas ekonomiska motor, är mödrarna i regel hemma med barnen de första 2-3 åren. Efter det börjar man deltidsarbeta fram till dess att barnen börjar första klass. I förbigående kan man undra ifall den tyska “hemmafrumodellen” bidragit till den starka tyska ekonomin? I vart fall står det klart att barn som får frodas i hemmets lugna och rofyllda miljö de tre första levnadsåren, utvecklas harmoniskt enligt det mönster som barnpsykologerna kallar “trygg anknytning“. En grundstomme för att kunna känna tillit inför andra människor.

Det sagda bör ses i ljuset av att svenska ungdomar mår allt sämre. I världens skilsmässotätaste land har stressen liksom förskrivningen av antidepressiva medel ökat markant de senaste 10-15 åren, och drygt 20 procent av ungdomarna självskadar sig regelbundet. Det kan inte uteslutas att många av dessa lider av otrygga eller ambivalenta anknytningsmönster. Detta som en följd av en stressfylld barndom där heltidsarbetande föräldrar inte haft tid eller ork att ge barnen den balans av kärlek, omsorg och gränser som det goda föräldraskapet kräver.

Socioekonomiskt är detta ofta knutet till lågutbildade föräldrar. Särskilt kvinnor, inom t ex förskolan, tjänar avsevärt lägre än vad lågutbildade män, inom t ex byggbranschen, gör. Låg inkomst är som bekant en stressfaktor. Svenska kvinnor med högre utbildning har i princip samma lönevillkor som deras manliga kolleger inom samma branscher, något som debattören Pär Ström visar i sin bok Sex feministiska myter (2011). Olsson borde därför lägga större vikt vid att lågutbildade kvinnor lönemässigt närmar sig lågutbildade män som tjänar bra.

I andra sammanhang har Birgitta Olsson ondgjort sig över att EU-parlamentet bestämt att kvinnan ska vara hemma med barnet de sex första veckorna efter födseln. Då som nu negligerar hon såväl naturvetenskapliga fakta som en rad relevanta omvärldsfaktorer. Sammantaget handlar hennes förslag mer om byråkratisk styrning än om valfrihet. Hon reducerar människan enkom till en ekonomisk varelse. Vare sig samhället eller barnen, allas vår framtid, gynnas av det.
John Järvenpää

Målningen Mother and Child av Geroge P Hatsartouris

Årets stora hbt-händelse, den s k Pridefestivalen, pågår för fullt i Stockholm. Som vanligt trånar politiker efter att få vara med och bedyra såväl sin “tolerans” som undergivenhet mot hbt-lobbyn.

Att olika grupper har sina fester torde inte bekomma den frihetligt sinnade. Däremot finns det, ur ett frihetligt perspektiv, skäl att ifrågasätta politiseringen av hbt-fenomenet. Lobbyn har fått politiker att stifta diverse lagar, bl a sådana som bidrar till att inskränka den urgamla nordiska traditionen om åsikts- och yttrandefrihet. Hand i hand med detta går “hbt-certifiering” av diverse myndigheter och offentliga arbetsplatser; inte sällan knyts detta till högtravade begrepp som “mänskliga rättigheter” och “värdegrund“. Åtgärder som dessa har en totalitär karaktär över sig.

Lobbyn har flyttat fram positionerna
Sedan förra årets festival har lobbyn flyttat fram positionerna ytterligare. I vintras dömde Europadomstolen – med det tjusiga och i detta fall paradoxala tilläggsnamnet “för de mänskliga rättigheterna” – till lobbyns favör i ett mål där fyra svenska ungdomar på en skola 2006 hade spridit information om att homosexuella lobbygrupper söker avdramatisera pedofili. De fyra hade både friats och fällts för hets mot folkgrupp i de tre svenska instanserna. Efter att de fällts i Högsta domstolen drevs ärendet vidare till Europadomstolen. Juridiskt insatta var tämligen säkra på att de skulle frias. Exempelvis sade Göran Lysén, professor i folkrätt, att domen ”självklart” skulle underkännas av Europadomstolen. Han tillade:

“I en demokrati måste debatten få vara spretig och kritik riktas, även skarp och kränkande. Avarter tas ned av debatten själv. Om värre saker inte sades än de citerade, så blir det snart väldigt tyst i Sverige” (DN 7/7 2006).

Lysén fick alltså fel – i denna för Europa vägledande dom.

Ett annat exempel gäller en skolelev som för ett par år sedan gick i åttonde klass i en skola i Nynäshamn. Eleven underkändes i biologi efter att hon uttryckt åsikten att homosexualitet är ”onormalt”. När underkännandet ifrågasattes medgav hennes lärare att det bottnade i hennes åsikter. De stämde inte överens med läroplanens mål (värdegrund) som stadgar att eleven ska visa respekt för olika samlevnadsformer. Elevens föräldrar anmälde fallet till Skolinspektionen. I somras, efter att eleven slutat niondeklass, kom utslaget. Myndigheten anser att skolan skulle ha satt in extra åtgärder när det framkom att eleven inte skulle nå värdegrundsmålen. Och de borde ha informerat elevens föräldrar om att eleven riskerade underkänt.

Statistiskt sett är elevens åsikt korrekt, och ur yttrandefrihetssynpunkt skulle hennes harmlösa påstående inte vara något problem. Om vi levde i ett fritt samhälle, vill säga. Att en lärare med sin värdegrundsanstrukna betygssättning har makt att förstöra en ung människas framtid – exempelvis kan hon inte söka sig vidare till vissa högre studier – är minst sagt märkligt. “Värdegrunden” överordnas såväl naturvetenskapen som åsikts- och yttrandefriheten.

Är ”värdegrunden” en projicering av dolda avsikter?
Inom psykologin talar man ofta om att ju starkare någon inskärper mot eller är för något, desto mer sannolikt är det att vederbörande i själva verket har något att dölja i frågan. Ett känt exempel är den högt uppsatte polisen Bengt Lindberg. Han var polisens ansikte utåt i arbetet med jämställdhet mellan könen. För att par år sedan dömdes han till ett flerårigt fängelsestraff för upprepade grova våldtäkter mot bl a tonårskvinnor.

Till hbt-rörelsen kan kopplas flera fall av pedofili och våldtäkter (påtalande av detta kan alltså rendera åtal). Ett av de senaste exemplen gäller 66-årige Larry Brinkin, en högt ansedd aktivist och veteran inom hbt- rörelsen. Fram till pensioneringen var han i över 20 år verksam i San Franciscos kommission för mänskliga rättigheter. Under sommaren har han arresterats för innehav av barnpornografi.

Polisen har i Brinkins dator/e-post hittat filer med barnpornografiska bilder. Några av bilderna visade barn i åldrarna ett-tre år som blev utsatta för grova övergrepp av vuxna pedofiler. Brinkin är ännu inte dömd. Och han åtnjuter fortsatt stöd av höga företrädare inom MR-branschen.

Privat visavi offentligt leverne
I samband med Pridefestivalen anklagas andra länder för deras bristande tolerans. Ett land som ofta hamnar i skottgluggen är Ryssland. I vissa ryska städer, t ex St Peterburg, finns lagar som förbjuder spridande av ”homosexuell propaganda”. När aktivister högljutt protesterar på gatorna har de gripits och somliga har misshandlats av antagonister.

Emellertid verkar situationen för vanliga homosexuella, de icke-militanta, vara relativt acceptabel, även med västliga mått mätt. I ett reportage i Göteborgs-Posten (18/3 2012) berättar Andrej Galanov, homosexuell i Ryssland, om sitt liv. Han visar öppet sin läggning och ingen lägger sig i hans privatliv. Det får man ha i fred. Emellertid händer det att han i den offentliga sfären utsätts för smädelser, men han tar det med ro:

”Om någon skriker ’bögjävel!’ efter mig här så rycker jag bara på axlarna. Jag har inget behov av att övertyga andra om det rättfärdiga i min livsstil. Det är absolut inga problem att vara bög i det här landet. Så länge man låter bli att föra en massa oväsen om saken.”

Hans far anser att kärnfamiljen är den bästa konstellationen. Båda föräldrarna älskar honom, de accepterar hans läggning men diskuterar den inte. Han säger sig vara kristen och pratar med sin präst om sin läggning, som av kyrkan anses vara en synd.

Det verkar vara ett mönster i Östeuropa, att så länge man skiljer på det privata och offentliga så är ens läggning inget problem. År 2007 vann Serbien den Europeiska schlagerfestivalen. Bidraget framfördes en lätt korpulent kvinnlig sångerska, Marija Serifovic, som är ett slags gayikon i Serbien. Med en imponerande enkelhet, utan en massa jippon som många andra deltagare har, framförde hon sin ballad. I intervjuer efteråt sökte svenska medier betona hennes sexuella läggning. Hon avledde frågan med att lyfta fram sin musik, och underströk att hennes läggning är en privat angelägenhet.

Samma hållning visade den svenska skidåkerskan Anja Pärson när hon för tidigare i somras pratade i Sveriges radios populära Sommarprogram (SR/P1). Lågmält avslöjade hon att hon lever tillsammans med en kvinna. Hon klargjorde att hon inte vill ses som någon ”symbol” och att hon har ”ingen aning om hbt-frågor”. ”Man förväntas ha åsikter och på Pridefestival. Det vill jag inte, Jag är jag, Anja” (citaten ur GP 24/6 2012).

Barn till homosexuella, framförallt lesbiska par, far illa
En mycket viktig fråga för hbt-rörelsen har gällt “rätten” att skaffa barn, via t ex adoption eller insemination. Härvid har man hävdat att kärleken till barnen står över barnens rätt till en far och en mor. De flesta har, åtminstone ytligt, svalt propagandan om att hbt-personer är lika bra föräldrar som (statistiskt sett) normala biologiska föräldrar. Nyligen har emellertid publicerats forskning som tydligt visar att barn som växer upp med två heterosexuella föräldrar klarar sig bäst i livet, medan barn med två lesbiska “mammor” klarar sig sämst. Resultaten redovisas i den vetenskapliga tidskriften Social Science Research (Volume 41, Issue 4, July 2012, Pages 752–770).

Forskarna bakom studien har analyserat 40 variabler hos närmare 3000 vuxna. Under sin barndom har dessa växt upp i åtta olika familjekonstellationer: två samboende heterosexuella föräldrar, ensamstående föräldrar, föräldrar som skilt sig under uppväxten, adopterade av heterosexuella, två lesbiska “mammor” eller två homosexuella “pappor”.

Studien visar att det finns påtagliga skillnader mellan hur personerna klarar sig senare i livet. De som under barndomen vuxit upp med homosexuella föräldrar är i högre utsträckning än personer från andra familjekonstellationer arbetslösa eller deltidsanställda. I högre grad har de också levt på socialbidrag, blivit sexuellt utnyttjade, varit deprimerade, haft självmordstankar, varit otrogna, haft sämre hälsa, samt blivit dömda för brott och missbrukat narkotika.

Av dem som vuxit upp med två heterosexuella föräldrar rapporterade två procent att de blivit sexuellt antastade av någon förälder under uppväxten. Bland personer som vuxit upp med två homosexuella män var motsvarande andel sex procent, och bland dem som vuxit med upp två lesbiska föräldrar steg siffran till hela närmare 25 procent. Det finns även uppenbara skillnader huruvida man klarar av att bevara sin integritet och självständighet. Åtta procent av dem som vuxit upp med två heterosexuella föräldrar uppgav att de någon gång i livet tvingats att utföra sexuella handlingar mot sin vilja. Motsvarande andel för personer som vuxit upp med homosexuella män respektive kvinnor är 25 och 31 procent.

Av de som vuxit upp med homosexuella kvinnor är det 61 procent som identifierar sig som 100 procent heterosexuella i vuxen ålder, jämfört med 71 procent för de som vuxit upp med homosexuella män och 90 procent av de som vuxit upp med två heterosexuella föräldrar.

I rapporten kritiseras studier som gjort gällande att barn som vuxit upp med homosexuella föräldrar mår lika bra eller bättre än personer som vuxit upp med heterosexuella föräldrar. Ur forskningssypunkt är dessa studier undermåliga då de ofta har en anekdotisk karaktär, där man utgått från statistiskt osäkra och små urval. Inte heller har de inte varit representativa då de baserats på bekvämlighetsurval. I samband med tidigare studier har forskare bl a annat vänt sig till lesbiska organisationer som valt ut – ur deras synvinkel – lämpliga kandidater. Den nu aktuella studien har istället utgått från ett omfattande representativt urval av den amerikanska befolkningen.

Detta har inte intresserat svenska politiker, forskare eller kulturskribenter. Istället har de sistnämnda under våren och sommaren sökt lansera en “ny normalitet“. Innebörden är hbt-gruppen inte ska anstränga sig för att markera ut sig själv, utan betraktas som vilken grupp som helst, betraktas som lika normal som den heterosexuella majoriteten. Överlag ger det ovan redovisade, liksom andra rön, skäl att ifrågasätta den ambitionen.