Söndagen den 17 april är det riksdagsval i Finland. I flera avseenden en mycket intressant och spännande händelse. Valet kan komma att ge eko i andra europeiska länder. Det är därför på sin plats att stifta närmare bekantskap med det folk och land som en gång utgjorde Sveas rikes östra halva. Bilden som ges baseras på allmänna fakta, etnologiska och sociologiska reflektioner samt personliga iakttagelser i syfte att ringa in den finska mentaliteten. Som alltid när folkgrupper förs på tal, ligger det i sakens natur att generaliseringar svårligen kan undvikas.

Fyra S utmärker Finland: skogen, sjöarna, sisun och saunan. I någon mening konstituerar de den finska folksjälen. Förutom sisun, som ju är en term för att beskriva denna själ, tangerar övriga tre S det för varje folk så viktiga samspelet mellan arv och miljö.

Drygt halva Finland är täckt av skog. Under årtusenden har den gett ved till elden och virke till att bygga hus och möbler med. Finländarna har också varit duktiga på att omvandla skogen till jordbruk, s k svedjebruk. I slutet av 1500- och i början av 1600-talet flyttade tiotusentals finska svedjebrukare, även kallade skogsfinnar, till Sverige. De bosatte sig främst i Uppland, Dalarna och Värmland. Ofta omdanade de skogen för ändamål inom jordbruk. Kända svenskar med skogsfinskt påbrå är Dan Andersson, Tage Erlander, Gunnar Myrdal och Björn Skifs.

En central anläggning för finländaren är saunan som numera byggs in i lägenheterna i vanliga hyreshus. Bastun är rekreation. Där svettas man ut smutsen från arbetet – att medvetet undvika arbete är skamligt – men också ångesten som hör livet till. På hällen kan man grilla en korv som förtärs med finsk senap. En kall öl bör avnjutas i bastun. Då gärna någon av nationalölen som symboliserar det finska arvet, antingen Karhu (Björn) eller Karjala (Karelen).

Bastun är också ett sätt att träna på den berömda finska sisun, segheten och kämparandan. Redan i småbarnsåldern börjar föräldrar och släkt att inviga småttingarna i riten. Inte sällan pushar männen dem att härda ut så länge som möjligt. I skolåldern tävlar ungdomar med varandra. Finska män, men även kvinnor, som besöker badhuset tävlar i tysthet med varandra om vem som kan sitta längst i värmen. Genom åren har otaliga bastutävlingar arrangerats. Sedan ett antal år går bastu-VM av stapeln i Finland. I förra årets final möttes en finne och en ryss, vilket mot bakgrund av kriget satte en extra press på kombattanterna. Det slutade med att ryssen dog och finnen skållades. Han bär fortfarande bandage, och i en dokumentär, som svensk tv visade för ett par månader sedan, berättade han att han varje dag längtar efter att få basta igen.

Tittar man blott och bart till skogen kan man konstatera att människor i alla tider där funnit mat. Än idag är finländaren liksom svensken, särskilt ovanför Stockholms breddgrader, och kanadensaren jagande folk. Finland är ett av det vapentätaste länderna i världen. Förutom de två skolmassakrerna för några år sedan är skjutrelaterat våld mycket ovanligt i Finland (däremot är det ingen myt att dräpande med kniv varit ganska frekvent). En orsak är att man omhuldar dygder byggda på sunt förnuft och har en tradition av kristen etik. På så sätt har man lärt sig vad som är rätt och fel. En annan är att man haft en relativt begränsad invandring och därmed sluppit den stora import av våldselement som ovillkorligen följer i migrationens spår.

Sådana element har Finland varit i stort sett förskonade från, även om det under senare år har förekommit. Vintern 2009/10 sköt en svartsjuk kosovoalban ihjäl fem personer i ett köpcentrum i Esbo. Han hade bott i Finland i ca 20 år och under den tiden begått några brott. Inte bara gemene man i Finland reagerade på detta. Även dåvarande statsministern Matti Vanhanen gjorde det. Han undrade hur det kom sig att denne kosovoalban kunnat befinna i sig i landet med tanke på sin kriminella bana. Efter händelsen infördes lagar som leder till utvisning även för mindre förseelser.

Jämför man med Sverige slås man den flathet, som ingalunda speglar den svenska folksjälen, men likväl odlas av den politiskt korrekta överheten, för vilken ”godhet” och ”tolerans” är honnörsord. Ett graverande exempel på detta är fallet med den libanesiske medborgare som vintern 2010 slog ihjäl en 78-årig kvinna på en parkeringsplats Landskrona, efter att hon och hennes make hade påtalat att den bil han satt i blockerade en p-plats. Han dömdes till 1 år och 10 månaders fängelse, men inte till livstids utvisning. Den sortens lamhet ger signaler till allehanda kriminella att välja sig att etablera sig i detta land.

Man kan tänka sig att en del av det rådande sunda förnuftet i Finland kan spåras till tiden i skogs där vintrarna var, och fortfarande är, hårda. För att överleva ett sådant klimat krävs samarbete, hederlighet och en jävlar anamma. En evangelisk-luthersk tradition har också präglat landet alltsedan Gustav Vasas dagar. Under frihets- eller inbördeskriget 1917-18 liksom under andra världskriget har dessa egenskaper förstärkts. Som en följd härav är det inte passande att man i Finland ställer för höga krav eller ståtar med överdådighet. Redan för 2000 år sedan noterades en slik inställning hos detta folk. Då skrev romerske historikern Tacitus att i området öster om svionernas/svearnas land, lever ett folk som kan ”sova på marken med en granruska som täcke”. Detta folk hade ”därmed förverkligat det högsta av ideal, som är att inte vara beroende av någon som helst bekvämlighet för sin överlevnad” (citerat ur L H Holm, 2001, Helvetets förgård; andra källor misstänker att Tacitus snarare beskrev samer).

Även om sanningshalten i påståendet inte kan verifieras, har utsagor om folkkaraktärer alltid ett korn av sanning i sig. Vad som i nuläget kan konstaterar är att finländarna har ett speciellt förhållande till skogen och naturen. Man vistas gärna i naturen, strövar runt, dricker vatten direkt från bäckar och sjöar, fiskar, och plockar bär. Finländske ekofilosofen och snart 80-årige debattören Pentti Linkola är den person, som i och med sitt livslånga, enkla leverne utan el och vatten, personifierar denna människotyp. Visserligen tas hans ord om att man bör leva helt och hållet traditionellt, utan maskiner, med en stor nypa salt. Däremot har hans ord om att människan måste leva i samklang med naturen slagit an hos finländaren, som respekterar naturen (även Linkolas numera framlidne landsman, filosofen George von Wright, anförde liknande tankar, bl a i skriften Myten om framsteget från 1993). En svensk motsvarighet till ett dylikt leverne finner man hos 85-årige författaren och tänkaren Carl-Göran Ekerwald, bosatt någonstans i de djupa jämtländska skogarna.

Finland kallas ”de tusen sjöarnas land”. Närmare ett par hundratusen sjöar finns där. Många binds samman i enorma vattensystem. Vattnet är rent och det fiskas en hel del i Finland. Det är vanligt att ta med barnen eller barnbarnen ut på sjön på fisketurer. Firren utgör en del av basfödan i Finland. Även grovt bröd och potatis är en betydande del av den. Härutöver är finländarna mycket glada i lakrits och kaffe, liksom i sprit. Maten inhandlas i köpcenter motsvarande de svenska ICA eller Coop-koncernerna. Emellertid är de finska affärerna avsevärt mindre i storlek, och i regel hyser de långt färre varor än de svenska. Där finns ett utbud med litet av varje. Att ha alltför mycket att välja på tilltalar inte finländaren.

Under en vistelse i Finland i höstas besökte undertecknad en sådan butik. Där inträffade följande episod som fångar in en del av det finska folklynnet: en ung kvinna i 20-årsåldern var i färd med att packa upp varor som hon skulle ställa i hyllorna. Hon samspråkade med sin kollega och sa till henne att ”detta fungerar inte logiskt”. Syftningen avsåg förpackningarna som hade ändrat storlek sedan den förra leveransen, varför hon inte kunde få in det antal i hyllan som hon normalt brukade få. Hon fann sig dock snabbt och började stuva om.

Ordet logisk och dess innebörd är närmast kutym i Finland. Vi talar här om logiskt i betydelsen att fråga sig: vad får den här förändringen för konsekvenser? Det tycks finnas en princip, om än outtalad, att det inte finns anledning att ändra på ett vinnande koncept. Denna sorts pragmatism kan spåras såväl till general Gustaf Mannerheim och andra världskriget som till landsfadern Urho Kekkonens era. Under kriget samarbetade Finland med Tyskland vilket bidrog till att bevara landets självständighet. Och under Kekkonens dryga 30 år som både president och statsminister lotsades Finland skickligt mellan Sovjetunionen och väst.

Ett belysande exempel på denna pragmatismens princip återfinns i skolpolitiken. Medan många andra länder experimenterar med diverse pedagogiska nymodigheter har man i Finland valt att, på det sociala planet, behålla de väl beprövade metoderna. De som alltid, eller i vart fall oftast, fungerat. Läraren är den givna auktoriteten, ordning och reda råder i klassrummen, och inställningen från alla parter är att eleverna är där för att bilda sig, att inhämta kunskap och lära sig vettiga saker som de har användning för hela livet. Naturligtvis har man i undervisningen införlivat tekniska hjälpmedel såsom datorer (Finland är ett av de data- och internettätaste länderna i världen). Men socialt gäller, agan undantaget, traditionell pedagogik. Finland uppvisar också toppresultat i de internationella pisa-mätningarna, de som tar fasta på elevernas faktiska kunskaper i kärnämnena.

Invandringspolitiken är ett annat område där motsvarande logik tillämpas, detta oavsett vilket parti som regerat. Utöver ovan anförda exempel har Finland tagit emot små skaror invandrare som gått att inkorporera i samhället; drygt 2,5 procent har utländsk bakgrund varav majoriteten är ester, ryssar, ingermanländare/kareler och nordbor. På dessa har ställts krav på att anamma finska seder och (språk)bruk. På senare år har emellertid kunnat skönjas tendenser i politiskt korrekt riktning. Utomeuropéer med svårigheter att inlemmas i samhället har blivit en allt större invandrargrupp. Detta är en av anledningarna till att Sannfinnländarna gjort sig hörda, efter att i många år ha fört en slumrande tillvaro bakom kulisserna. Partiet väntas göra ett mycket bra val. Med omkring 20 procent av rösterna blir partiet antingen andra, tredje eller fjärde största parti, och troligen tar det plats i regeringen.

Partiet är en brokig samling av både intellektuella och kändisar. Ledaren Timo Soini har, trots eller kanske tack vare sin bulldogsliknande framtoning som han gärna framhåller, väckt intresse hos många finländare. Fil dr Jussi Niilistö är chefredaktör för den anrika tidskriften Frihetskrigaren, som vårdar det hjältemodiga arvet från krigen.

En ytterligare personlighet är Jussi Halla-aho. Han har dömts för att ha yttrat sig kritiskt mot islam. Domen har setts som ett försök att tysta en fri diskussion och tycks ha sporrat Halla-aho än mer. I sin personvalskampanj driver han med de belackare som försökt framställa honom som en Hitlerfigur. I annonsen för sig själv bär han just mustasch och djävulshorn, och uppmanar väljarna att rösta på honom ”för att djävlas” med dem som vill utmåla honom såhär.

Fredrik Van Wonterghem, med ursprung i Belgien, har skapat diskussion då han försvarade en platsannons där ett företag sökte en försäljare vars hudpigmentering inte skulle vara avvikande. Saken anmäldes till finska DO. När medier konfronterade Timo Soini med saken var han inte intresserad av att lyssna. End of diskussion.

Sannfinnländarna kräver att Finland ska ta avstånd från mångkulturalismen och den ”nya statsreligionen” som man kallar ”främlingsdyrkandet”. Den linjen driver man konsekvent och menar att Finland överlag ska präglas av såväl finska språket som dess traditionella värderingar. I linje med detta vill partiet inskränka det svenska språkets ställning i det tvåspråkiga Finland. I skolundervisningen vill man ta bort det obligatoriska ämnet svenska. Vidare menar partiet att finlandssvenskarna, liksom andra folkgrupper, kan upprätthålla sin språkliga kultur utan statliga bidrag. Partiet uppvisar här en okänslighet inför det broderfolk som svenskarna historiskt sett varit – och är. Finland har ju varit ett med Sverige i närmare 700 år. Och utan svenskbördigas insatser, inte minst på det administrativa och kulturella området, hade dagens Finland inte varit vad det är. Inte heller ska glömmas den svenska hjälpen och insatsen under andra världskriget.

Hursomhelst är Sannfinländarnas ståndpunkt stringent när den betraktas i ljuset av den nationella hållning som halvt på allvar, halvt på skämt gäller gentemot finländarna själva, närmare bestämt den omkring halva miljon som för 40-50 år sedan begav sig till Sverige för att arbeta. För dem lanserades den nedsättande termen ”hurri”. Uttrycket är slang och går inte direkt att översätta. Det ringar in en form av förrädiskt beteende med innebörden att en hurri lämnar sitt land och vill vara svensk i dåliga tider, men passar på att komma tillbaka när det blivit bättre.

Sannfinländarnas har vissa likheter med Sverigedemokraterna, även om skillnader naturligtvis finns. Förutom den invandringkritiska hållningen, där partiet kan tänka sig en viss arbetskraftsinvandring, är man för ett starkt försvar. Man värjer sig mot könskvotering och utbredningen av vad somliga kallar kärringväldet; det är ingalunda ett avståndstagande mot kvinnan som sådan, utan snarare mot tendensen att inom politiken låta känslor – som kvinnor, enligt naturvetenskapen, har mera av än män[1] – istället för logisk och saklig analys avgöra för landet avgörande frågor. Partiledare Soini har klargjort att han älskar kvinnor. Enligt honom borde finska kvinnor skapa fler barn istället för att, såsom De gröna föreslår, importera nya människor. Vidare är partiet emot den överstatlighet som EU anses representera. Finland bör därför gå ur unionen som enligt partiet borde göras om en till en frihandelzon.

Somliga anser att Sannfinländarna inte är tillräckligt sanna, att där finns veka tendenser gentemot liberala krafter. Som ett svar på detta har bildats det än radikalare Frihetspartiet, som dock inte väntas nå framgång i detta val.

Mycket mer kan sägas om Finland, dess kultur och särdrag. Hit hör självfallet Finlands nationalepos Kalevala. Under 1800-talets första hälft sammanställdes det av Elias Lönnrot. Det innebar ett stort uppsving för det närmast illitterata Finland som nu fick en egen historia och myt att samla sig kring. Kalevala har inspirerat till skrivande, diktande och otaliga konstverk (såsom bilden nedan).

I en exposé om Finland bör också nämnas den finska tangon och finsk folkmusik där dragspelet är ett fundament. I texterna finns vemodet, teman om livet och döden, om skogen och sjöarna och om att göra rätt för sig. Inom den modernare musiken har discodunkande inte fått något större genomslag, och försök att introducera disco har tagit sig lustiga uttryck. Däremot har vanlig rock och hårdrock tilltalat den yngre generationen. Detta märktes när Finland häromåret anordnade den europeiska schlagerfestivalen (även om schlager inte längre är en adekvat term för att beskriva detta jippo), efter att hårdrocksbandet Lordi vunnit året innan. Det finländska arrangemanget var långtifrån så glättigt som är brukligt. I exempelvis pauserna uppträdde svartklädda figurer, som med stråkar och fiol spelade tung musik.

Som exempel på typiskt finskt kan man också lyfta fram det för Finland ganska typiska militära inslaget hos framförallt delar av den manliga befolkningen. En vanlig konversation eller ett telefonsamtal avslutas ofta med att de säger ”selevä”. Det betyder uppfattat, och är en bekräftelse på att man förstått varandra.

Slutligen är det i en genomgång av ett folkslag relevant att lyfta fram själva den genetiska komponenten, den etniska aspekten. Varifrån det finska folket ursprungligen stammar är det egentligen ingen som med säkerhet vet. Det man med blotta ögat kan observera är en ljus fenotyp vars ansiktsdrag kan skilja sig åt rätt mycket. Samtida DNA-teknik har kommit fram till att den finska genpoolen är heterogen. Där finns inslag från alla vädersträck, germaner från väst, samer från norr, slaver och mongoler från öst och sydöst.

Att ha tagit i besittning detta karga och mörka land med eländig terräng däruppe i norr, det kräver sin man. Vilket för övrigt gäller för hela Norden. Emellertid har anpassningen till den stränga naturen burit frukt. I princip alla folkslag boende i nordliga breddgrader har utvecklat en kreativitet och problemlösningsförmåga utöver det vanliga, något som uppmärksammas i bl a den klassiska metastudien IQ and the Wealth of Nations (2002). Den har författats av professorerna Richard Lynn och Tatu Vanhanen, den senare far till den nämnde f d statsministern Matti.

Sammanfattning och slutsatser
Sammanfattningsvis kan den finska mentaliteten karakteriseras som logisk, enkel och pragmatisk. Man anpassar sig till nya situationer på ett imponerande sätt och löser problem utan att krångla till det för mycket; i många andra länder finns snarare en tendens att problematisera in absurdum.

För finländaren är förändring i sig inget självändamål. Således finns det ingen anledning att ändra på ett väl fungerande manuskript. Inom pedagogiken och i vardagslivet omhuldas traditionella manér; gärna individualism men inom ramen för det kollektivt korrekta beteendet och ansvarstagandet. Däremot tar finländaren gärna till sig och utvecklar nya idéer och praktiska lösningar inom teknikens område. Detta samspel mellan gammalt och nytt tangerar ett slags arkeofuturistiskt förhållningssätt.

Om det stundande valet ger mer av den varan, torde det även ge andra folk råg i ryggen att resa sig mot det politiskt korrekta förtryck som alltför länge tillåtits härja och snärja de europeiska urbefolkningarna. Europa skulle må bra av en dos sisu.
John Järvenpää

[1] Professor Annica Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan från 2007 visar att generella och mer eller mindre tydliga könsskillnader präglar många beteenden. I studier från Tyskland hösten 2006 fick försökspersoner se filmsekvenser där ”en angripare, efter att ha slagit ner ett offer, själv fick ordentligt med stryk av ingripande personer”. Hos männen reagerade hjärnans empatiska områden endast då offret angreps, men inte när angriparen fick stryk. Hos kvinnorna aktiverades däremot empatiska områden vid båda situationerna (Dahlström 2007; vid en föreläsning som undertecknad bevistade hösten 2007 tog Dahlström upp, att vid sorg aktiveras hos kvinnan ett empatiskt område tre gånger så stort som hos mannen). En fördjupning av mäns och kvinnors biologiska olikheter kan läsas här.

En kraftfull röst svarar med sitt för- och efternamn på andra sidan luren.

Jag presenterar mig och han svarar, som vanligt men i högsta grad ärligt, att det är kul att jag ringer.

Vi stämmer av den familjära situationen för undertecknad. Sedan händer inte så mycket mer. På den rutinartade frågan hur läget är svarar han lugnt: ”Ja, man blir inte ju inte yngre. Krämporna blir inte färre.”

”Vi får se om vi [familjen] hälsar på i sommar, annars tänkte vi komma på din 90-årsdag i höst.”

”Då har jag rymt”, säger farfar och skrattar.

Menar han att han avvikit till den högre sfären eller att han inte vill ha något firande? När han fyllde åttio och någon på kalaset noterade att det är tio år kvar till nittio, rådde tystnad i en halv minut innan han tog till orda: ”Det blir inget nitti, nästa är graven.” Någon kontrade snabbt: ”Äh, du blir minst hundra.” Ett kort skratt. Sedan tog alla, förutom han själv, en snaps. En öl, och blott bara en, unnade han sig dock.

Eftersom min finska är knagglig ger jag mig inte in i någon djupare diskussion. Jag hummar och frågar istället om våren är på gång däruppe, i gränstrakten mellan södra och mellersta Finland. ”Jodå, den lär komma som den alltid brukar göra.” Vi ler båda två. I samförstånd. Han begriper att jag har svårt för djupare samtal på det finska tungomålet, och att jag bara försöker upprätthålla en vanlig konversation. I en sådan ingår frågan om vädret.

Efter fem minuter avslutar vi. Jag säger att vi hörs framåt sommaren igen. Han tackar så innerligt för samtalet, ber mig hälsa till familjen, säger adjö och vi lägger på.

Ett halvår tidigare förde vi en avsevärt längre diskussion. Jag och två farbröder hade under en veckas tid röjt sly i farfars skog. På vägen tillbaka till Sverige stannade jag och en av dem till på krigsinvalidsjukhuset i Tammerfors.

Vid ingången möts man av en staty på en soldat, och en tavla på en kvinna och hennes barn som skördar potatis ur jorden. I korridorerna finns attribut som minner om kriget. De verkar handgjorda. Förmodligen har de skänkts av vänliga själar.

Här tillbringar farfar några månader om året. Han, liksom den stadigt krympande skaran veteraner från andra världskriget, får bästa möjliga vård och, inte att förglömma, socialt umgänge. Annars är han fast besluten om att vistas så mycket som möjligt i sitt hus. Det hus som han, muraren, efter kriget byggde med sina egna händer. Och som han levat i själv alltsedan mitten av 70-talet då hans fru avled i cancer och de yngsta barnen flyttade ur boet. Från denna, sin borg, har denne man företagit sig tusentals jakt- och fisketurer.

Han har också plöjt och odlat på åkern därutanför. När det begav sig brukade barnbarnen hjälpa till, och som barn tyckte man alltid att det var lika spännande att komma hit. Överhuvudtaget var det stort, att varje sommar kliva av den gigantiska färjan och beträda finsk mark.

När vi nu hälsade på, fick farfar frågan om han kunde tänka sig att prata om sina erfarenheter av kriget.

”Det finns väl inte så mycket att säga, jag gjorde min plikt som alla andra.”

Jag insisterade på att det vore intressant att höra mer om detta, och tyckte också kunna ana ett implicit behov hos honom att berätta. Så det blev ett samtal. Där mina bristfälliga språkkunskaper gjorde sig tillkänna var farbror behjälplig med att översätta.

Farfar trädde in i kriget i slutskedet av Vinterkriget där han egentligen inte var med om några direkta strider. Desto mer av den varan blev det i Fortsättningskriget 1941-44. Han tillhörde den 18e Divisionen, som leddes av bland andra den legendariske generalen A O Pajari, känd för sitt stora personliga mod och ledare för flera framgångsrika och avgörande operationer.

Farfar var sergeant/gruppchef för en mindre sambandsenhet. Större delen av kriget tillbringade hans grupp på (det vidsträckta) Karelska näset. Man sysslade med strid, spaning, sabotage och att dra kablar och telefonledningar i skogarna. En del av sin tid vistades farfar längst fram vid fronten, norr om Leningrad.

Flera gånger sårades han. Finska staten har gett ut ett band för varje division betitlad Suomen rintamamiehet 1939-45, Finlands frontmän 1939-45. Förutom historik om divisionen finns där namn, bild och resumé om varje soldat. Om farfar förmäls att han sårades i bröstet maj -42, ryggen juli -42, samt huvud, bröst, armar och ben i juni -44.

Farfar berättar att temperaturen ofta gick ner mot minus 40 grader. ”Kylan gjorde kriget dubbelt så jobbigt.” Alla som gjort militärtjänsten vet hur väl detta stämmer, att kyla, särkilt i kombination med att vara blöt, är oerhört påfrestande. I krig torde det vara ett veritabelt helvete.

Kylan tvingade soldaterna att klättra upp i träden för att såga ner ved till kaminernas sköna värme. Farfar, som vanligtvis är sparsam med orden, talar omfångsrikt och detaljrikt om specifika händelser han varit med om. Särskilt gripande var episoden om en åttabarnpappa som under en eldstrid dog i hans armar. Det fick honom, som annars aldrig visar ”svaghet”, att bli rörd.

Farbror berättar efteråt, att han sett farfar vara så känslosam endast en gång tidigare, i början av 80-talet när en av hans söner hade gått bort i en olycka. De två satt ensamma i farfars hus på natten och delade på en flaska när tårarna kom. Men annars har han värjt sig mot känslosamma utspel. När ett av hans barnbarn häromåret tog sitt liv, beklagade farfar sorgen som sig bör. Han konstaterade också det inträffade med orden: ”Så han orkade inte…vart ska jag skicka blommorna.”

Om striderna och kampen mot kylan förtäljer farfar alltså detaljrikt och inlevelsefullt. De övergripande frågorna svarar han dock lakoniskt på, närmast militäriskt.

Filmen Okänd soldat, baserad på Väinö Linnas klassiker, beskriver den som det var?
Man kan filma och visa saker men för att förstå kriget måste man uppleva det.

Vad anser du om krig?
Inte i helvete tycker man det är roligt. Men det var en plikt.

Det finns en syn på er insats som hjältemodig. Vad tycker du om detta, att ni beskrivs som hjältar?
Som sagt, det var en plikt. Men sen fanns det ju sådana som inte borde ha varit där. Det tar på psyket, på nerverna, att kriga.

Hur ser du på ryssen idag, finns där något agg?
Inte kan man vara förbannad på dem. De gjorde sin plikt de också.

Vem vinner i krig?
Det finns inga vinnare, alla förlorar, inte minst mödrarna som förgäves väntar på sina förlorade söner.

Orden om plikt och att inte hysa agg mot fienden, den andre soldaten, leder osökt tanken till en aforism i Ernst Jüngers bok I Stålstormen, denna medryckande skildring av en tysk soldat på västfronten under första världskriget:

”Jag strävade under kriget alltid efter att betrakta motståndaren utan hat och värdera honom i enlighet med hans mod. Jag strävade efter att söka upp honom i strid för att döda honom och förväntade mig ingenting annat från honom. Aldrig har jag tänkt några låga tankar om honom.”

Farfar går bort mot sitt rum. Vi beger oss hemåt. Till det land som är så väsensskilt från detta land i öster, det som en gång var Sveas östra halva.
John Järvenpää

Under krigsåren 1939-1945 var Finland i stort behov av arbetskraft. En stor del av den ordinära arbetsstyrkan befann sig ju vid fronten. I det förra inlägget skrevs om hur flickor mellan 8-16 år bistod med arbetet på gårdarna. När de fyllde sjutton inträdde de i lottakårerna. Dessa hjälpte soldaterna vid fronten med proviantering, sanitära uppgifter, att ta hand om sårade och dödade etc.

Naturligtvis var även pojkarna involverade i det kollektiva projekt som gick ut på att överleva som en fri och självständig nation. Staten organiserade Ungdomens talko, ett slags arbetsläger där barn och unga, både flickor och gossar, arbetade vid sidan av skolan. Som mest deltog 300 000 unga i verksamheten. För ungdomar över 15 år gällde från 1942 lagen om arbetsplikt. Något sommarlov kom inte på tal för dem. Emellertid bekymrade det inte dem särskilt mycket. Att hjälpa till med hushållssysslorna var naturligt redan från småbarnsåldern, kriget förutan. En man berättar:

”Jag fick gå i arbete genast när jag klarade av det. Redan ett par somrar innan jag började skolan hade jag ansvaret för att harva de åkrar som låg i träda med hjälp av en häst. Så jag började mitt arbete som hästkarl redan som femåring.”

En kvinna berättar om hur hon som sexåring agerade tappflicka vid höbärgningen och ”När man äntligen fick börja sköta störarna kände man sig redan vuxen” (båda citaten ur Kallioniemi, 2008: Barnen och ungdomarna på hemmafronten; även fotona är hämtade härur).

Beträffande arbetsplikten för unga var staten övergripande koordinator. Emellertid löste de allra flesta saken på egen hand, oftast via släktingar. Vanligast var att man åkte ut på landet och hjälpte till på gårdarna. Betalt fick man inte, däremot mat och logi.

Överlag var landsbygden säkrare än städerna som utsattes för fiendens bombangrepp, även om det stundom förekom på landet; i enskilda byar i norra Finland gjorde ryska partisaner rena mördarräder mot enskilda gårdar. Inte ens barnen skonades.

Från 1941 involverades pojkar i åldrarna 10-17 år i aktiviteter orienterade mot krig. De delades in i tre grupper: under 12 år, 12-14 år och 15-17 år. Som mest fanns 72 000 soldatgossar under krigsåren. Deras utbildning lade särskilt stor vikt vid

”andlig fostran, trohet till fosterlandet, respekt för religionen, god fysisk form, raskt soldatmässigt uppförande, vana vid att röra sig i terräng, utvecklande av iakttagelseförmåga och vaksamhet, samt respekt för arbete” (ibid).

Träningen bestod i skjutövningar, lantbruk och lägerverksamhet. Först framåt slutet av kriget, under 1944, behövdes de äldre soldatgossarna sättas in för ordinära stridsuppgifter i städerna. På fronten deltog de inte. En man berättar om hur det gick till när han och andra ungdomar för första gången skulle göra sin plikt för Helsingsfors luftvärn. Flyglarmet tjöt. Befälet tittade på de unga och konstaterade att de inte behärskar det här ännu

”så ni får välja, antingen går ni och sätter er i bombskyddet där i backen, eller så går ni in till kanonerna och lär er. Vi var ju unga hjältar och tog inte illa upp när han började schasa oss mot bombskyddet. Vi sade att vår avsikt var att ge fienden på pälsen, så att vi tänkte utan vidare gå till kanonerna.”

De unga soldaterna blev dock besvikna på att de inte fick avfyra ett endaste skott eftersom fiendeplanen flugit för högt. Men någon timme senare fick de göra det. Mannen redogör sansat och sakligt om vad som hände, om hur bomberna slog ner och satte eld på flera byggnader. En annan röst förtäljer att hans första krigsupplevelse var

”den allra mest spännande, man kunde inte låta bli att börja skaka tänder när störtbombarna började cirkla över staden. Sen kom de i så snabb takt att man inte hann spänna sig eftersom det blev så mycket att göra.”

Andra barn, betydligt yngre, vittnar om den rädsla och ångest som rådde i skyddsrummen under bombningarna. Om hur hungrande spädbarn grät och tjöt. Om synen som kunde möta dem när de klev ur rummen, förödelse, bränder och död:

”Allt det här var så skakande för mig, unga flickan, att jag inte kunde hindra mina ögon från att börja tåras … inte bara för min egen del, utan för mina nära och för hela Finland.”

De allra minsta barnen kunde självfallet inte involveras i några sysslor, utan deras mammor hade mandat att ägna sig åt dem till fullo, ge dem den omvårdnad och omsorg som varje barn är i behov av. Mödrar med stora barnkullar, uppemot tio barn var inte ovanligt, fick hjälp av flicklottorna.

Trots diverse hjälpinsatser tvingades tiotusentals barn att evakueras. En orsak var att flera tusen flydde från Karelen under vinterkriget. När finländarna tog tillbaka området under fortsättningskriget återvände tusentals till sina gamla hem. Barnen fick dock inte följa med utan de evakuerades. Samma sak skedde med många hemlösa familjers barn. Eller barn vars fäder stupat, och för vilkas mödrar sorgen blev för tung. Barn vars båda föräldrar dött var en annan grupp.

En kvinna beskriver när hon som flickebarn tvingades lämna sitt hem i Viborg:

”Hur lång kändes inte vägen till stationen. Jag anslöt mig till ett mörkt nedstämt följe, som med hopsjunkna axlar vandrade i samma riktning genom den mörka staden. Alla var på väg bort. Någonstans. [---] Hur annorlunda är inte en människas hållning när hon vet vart hon är på väg. Hennes hållning ser målmedveten ut, hon vet vad som väntar henne – åtminstone på ett ungefär. Vi som gick här, den dystra massan, vi visste ingenting om morgondagen, och det syntes på var och en av oss. Jag vågar inte titta bakåt, mot mitt hem. Om jag tittar brister jag ut i gråt, och det passar sig inte just nu.”

Både i städerna och på landet togs hemlösa familjer och ensamma barn emot av hjälpande landsmän hos vilka de fick mat och husrum. En kvinna som när hon var barn hade satts på ett tåg utan sina föräldrar berättar: ”Det var säkert då som min outvecklade barnahjärna för första gången vagt insåg vad ens rötter innebär för en människa.” Hon och flera andra barn blev placerade hos en kvinna som ”såg ut att vara seg. Hon var vänlig och önskade oss välkomna till sitt hus. ”

Utanför Finlands gränser ställde Sverige och Danmark upp under fortsättningskriget och erbjöd att ta hand om krigsbarn. Över 70 000 barn lämnade Finland varav drygt 50 000 sattes på färjan eller tåget till Sverige. Väl framme läkarundersöktes de och sattes i karantän. Syftet var att undvika spridning av löss och eventuella sjukdomar såsom difteri. Karantänen kunde vara i flera veckor. Efter den placerades barnen i barnhem dit blivande fosterföräldrar kom för att välja ut dem. Söta små flickebarn var populärast medan äldre pojkar inte var särskilt eftertraktade. De hamnade ofta på gårdar där de blev drängar och fick utföra tunga arbeten.

Sveriges och Finland var överens om alla barnen skulle återföras till Finland efter kriget. Emellertid motsatte sig många detta. En del av dem hade kommit som mycket små och glömt av vilka deras riktiga föräldrar var. Andra hade försvenskats och trivdes bra i Sverige. En del hade helt enkelt inget att återvända till; deras föräldrar var döda. Ungefär hälften av krigsbarnen stannade kvar i Sverige.

Reflektioner och slutsatser
Krig sätter sina spår. Å ena sidan skapar det djupa minnen och även sår i själen, å den andra sidan enar det människor, ger dem identitet och styrka. Även om en del av detta har luckrats upp i dagens Finland gäller det ändå till stor del. Vad anbelangar styrkan är man stolt över sin sisu, envishet och kämparanda. Finnen gnäller inte i onödan.[1]

Allmän värnplikt råder ännu i Finland. Kristendomen är överlag en naturlig tradition, döden skrämmer inte gemene man. Skamkänslan är fortfarande en viktig del i den finländska socialiseringsprocessen; att inte dra sitt strå till stacken är förenat med skam. Man arbetar också med naturliga auktoriteter där föräldrarna har mandat att uppfostra och lära barnen vad som är rätt och fel. I skolan är läraren den självklara auktoriteten. Barnen hälsar gemensamt på läraren innan lektionen börjar, och det är tyst i klassrummen. Konsekvenser väntar de misskötsamma. Som en följd av detta visar Finland mycket goda resultat i de internationella pisa-undersökningarna som mäter barnens kunskapsnivå. Dessa visar att länder med en relativt hög grad av etnisk och kulturell likhet alltsomoftast hamnar i topp.

Jämför man detta med Sverige kan man för det första notera att alla kollektiva band har lösts upp (till förmån för en extrem individualiseringsprocess). Det gäller religionen, värnplikten, kulturen och etniciteten, även kärnfamiljen är hårt ansatt. Parallellt med detta kan man observera att traditionella plikter och uppförandekoder genomgått en mycket kraftig förskjutning i politiskt korrekt riktning. Rättigheter värdesätts högre än skyldigheter. Och det är skamligare att framföra en avvikande åsikt än att bete sig illa. I Finland är det tvärtom. Debattklimatet är friare och ärligare, och olämpliga beteenden står inte högt i kurs. Mycket av det som anses vara normala krav i Finland, betraktas som närmast kränkande här. Som psykiatern David Eberhard noterar i sin viktiga bok I trygghetsnarkomanernas land (2006) har livet självt blivit skrämmande för många: ”Vi har fått en generation, som inte klarar normala motgångar.”

Eberhard menar att detta sammanhänger med att staten tagit över en alltför stor del av det så viktiga individuella ansvarstagandet. Även om Eberhard har rätt, fäster han föga vikt vid att en väsentlig orsak till detta är just upplösandet av de kollektiva trygghetsbanden, de som ofta borgar för att människor klarar av att tackla livets svårigheter, utan att blanda in känslor av kränkning.

Ett bra exempel på den utbredda kränkningskulturen finner man i den svenska grundskolan. Lärarnas roll som auktoriteter har urholkats. Lärare som försöker hålla ordning och reda riskerar att bli anmälda. Fällande domar finns också. Förvisso trivs ungdomar i Sverige rätt bra i skolan men deras kunskapsnivå sjunker år för år. Det gäller såväl svenskar som invandrare. På vissa håll uppvisar de senare horribla resultat. I Rosengårdsskolan saknar närmare 90 procent av eleverna godkända betyg. Även universiteten har kommit att präglas av kränkningskulturen, något som DN-journalisten Maciej Zaremba häromåret uppmärksammade i en lysande artikelserie. Ett närliggande tema utgörs av Susanna Popovas Elitfeministerna (2004) som visar hur en militant, ofta ovetenskaplig, genusmaffia tagit över vid universiteten samt kraftigt påverkat politiken.

Västvärlden har i stort sett förbjudit barnarbete och man ställer krav på övriga världen att upphöra med det. En stor del av de finländska barnens sysslor under kriget praktiseras fortfarande på många platser i världen. Idag klassas detta som barnarbete. Nu är det inte ovanligt att man i Finland fortfarande hjälper sina fäder, släkt och vänner med sysslor liknande dem under kriget, ehuru något tvång inte finns med i bilden. När jag som barn varje sommar kom till farfars gård i Finland var det frivilligt huruvida man ville hjälpa till med höbärgning, hämta vatten från brunnen, mata djuren mm. Sådant tycker det flesta barn är både kul och spännande.

I Sverige tycks den sortens ”barnarbete” ha förenats med en känsla av kränkning, illustrerat av typiska utsagor som: ”jag känner inte för det” eller ”ingen kan tvinga mig”. Förmodligen är detta en förklaring till att det varje sommar kommer tusentals utländska bärplockare till Sverige. Att ställa krav på svenska ungdomar att ta dessa arbeten skulle nog inte låta sig göras.

Beträffande flyktingsituationen finns en rad komparativa aspekter att beakta. De finländska krigsbarn som kom till Sverige var barn i gängse mening. Skillnaden är milsvid gentemot de mustaschprydda ungdomar som idag anländer. Till skillnad från de förra, som ofta hade förlorat sina föräldrar och vars avsikt från både svensk och finsk sida var att de skulle återvända, kommer dessa ofta hit som ankare i syfte att hela familjen och andra släktingar ska få komma efter. Någon tanke på återvandring är det inte tal om.

Man kan också urskilja en kulturell skillnad. De finska krigsbarnen hade en kristen bakgrund. Det underlättade det deras inlemmande i det svenska samhället, till skillnad från många av dagens asylsökare som i betydligt större utsträckning inte finner sig tillrätta här, något som bl a avspeglar sig vålds- och brottstatistiken liksom i bidrags- och arbetslöshetssiffrorna.

Graden av hemska bakgrundshistorier är svår att jämföra. Klart står dock att många finska krigsbarn var med om traumatiska upplevelser. De sattes också i karantän så fort de anlände till Sverige, och inte sällan fick de utföra hårda arbeten. Men jämmer har sällan hörts från deras sida, även om det i vissa fall vore befogat. Generellt sett var de tacksamma över att få hjälp.

De ungdomar och asylsökande som idag kommer behandlas med silkesvantar. De får allt serverat, inga krav ställs. Beteende avgör inte om huruvida de får stanna eller ej. I detta kan skönjas ideologiska förtecken. En enorm diskrimineringsindustri har lärt många att känna sig kränkta av allt möjligt och att ställa krav på det land som gett dem skydd.

En ytterligare lärdom från Finlands krig är att ett helt område sällan kan betraktas som krigszon. Geografiskt sett rör det sig kanske om områden som täcker 5-10 procent av landet ifråga, resten är tämligen säkra zoner att befinna sig i. I dylika zoner flöt livet i Finland på relativt bra, trots umbärandena. Detsamma torde gälla många områden även idag. Ett stöd för detta är det faktum att tusentals av de asylrelaterade invandrare som kommit till Sverige, varje år åker tillbaka till sina forna hemländer (förtryckare) på semester; inte sällan har de dubbelt medborgarskap (om kaos skulle bryta ut i Sverige har de alltså ett land att återvända till).

Mot denna bakgrund ter sig den svenska politiken med livslång fristad och försörjning åt allehanda människor, ungefär 70 000 om året, minst sagt märklig. I de flesta fall saknar dessa id-handlingar såsom pass. Således är det svårt att veta varifrån de egentligen härstammar och om de verkligen är i behov av skydd, eller bara vill komma i åtnjutande av västerländsk levnadsstandard. Det senare är i längden både ekonomiskt ohållbart och moraliskt felaktigt gentemot skattebetalarna, det arbetande folket.

Att hjälpa människor i verklig nöd är förvisso moraliskt riktigt. Emellertid sker det bäst enligt de principer som krigets Finland visade prov på. Dvs hjälp i närområdet samt strävan efter att återvända när förhållandena i hemlandet tillåter det.

En likartad återvandringsprincip förespråkades särskilt under 1990-talet av FN/UNHCR (vilket behandlas grundligt i boken Flyktingpolitikens andra steg, Björkman m fl 2006). Medierna har valt att inte informera om denna princip. Och de styrande har inte ansträngt sig för att förverkliga den. Ideologiska överväganden har lett till att man vänt bort blicken från vad som står att läsa i en av statens offentliga utredningar (SOU-bilaga, 1996:55, s 30): ”Enligt all internationell erfarenhet är repatriering den mest ideala lösningen på ett flyktingproblem.”
John Järvenpää

[1] Går det för det långt reagerar finländaren dock. Tilliten till staten är stor men misstankar om fel får konsekvenser. Finland var det land som efter folkliga protester presenterade Europas första rapport mot fjolårets pandemivaccin. Ett annat exempel är invandringspolitiken, som av tradition varit sund. Man har tagit emot små skaror som gått att inlemma i samhället. På senare år har dock tendenser i riktning mot den urspårade svenska politiken kunnat skönjas. Det är därför Sannfinländarna inom ett par veckor väntas göra ett rekordval (som en reaktion på att Sannfinländarna inte anses vara tillräckligt sanna, har även bildats det radikalare Frihetspartiet, som dock inte väntas nå framgångar vid detta val).

En gängse bild av krig är att det är enkom en manlig syssla. Detta är sant när det gäller själva striden som sådan. Traditionellt sett har den varit och är till största delen än idag en manlig aktivitet.

Emellertid har kvinnan alltid haft en vikig roll i krig. En bild av denna roll finner vi i Finlands båda krig under andra världskriget, vinter- och fortsättningskriget. Någon värnplikt hade kvinnorna inte. Men var och en gjorde sin plikt för att hjälpa männen vid fronten. Tusentals lottor och soldathemssystrar fanns ständigt där. De skötte sådant som proviantering, postsortering och att ta hand om skadade och dödade soldater. Hemmavid hjälpte kvinnorna till med alltifrån att baka bröd till att sticka sockor.

Lotta Svärd var den största kvinnliga försvarsorganisationen. Vid slutet av kriget hade den omkring 170 000 medlemmar. På hemmafronten var Marthorna en aktiv kvinnorörelse.

Även flickebarnen involverades i kriget. Flicklottorna, som var en undergrupp till de vuxna lottorna, inbegrep ungefär 40 000 finländska flickor mellan 8-16 år. De tränades i en sorts scoutliknande verksamhet där de fick lära sig sådant som första hjälpen, sanitära uppgifter, hushållsarbeten och liknande. När de var 17 år kunde de bli reguljära lottor. Men fram till dess var de ofta direkt delaktiga på hemorten. Där samlade de in förnödenheter åt frontsoldaterna och de hjälpte mödrar vilka hade många barn. Mödrarnas män var ju vid fronten och flicklottorna hjälpte till med barnen och gården. Till uppgifterna hörde att mata barnen, berätta sagor för dem, diska, bära ved och vatten, mata djuren och städa.

Att frontmännen uppskattade flicklottornas insatser framkommer i följande utsaga:

”Jag var något nedstämd då jag åkte iväg till fronten och min hustru blev ensam kvar med våra fyra små barn. Men då jag nu var hemma på permission och såg, att de fingo besök av arbetsvilliga flicklottor, var jag gladare vid slutet av permissionen, emedan jag visste att min hustru genom dem får hjälp och samtidigt möjlighet att vila sig något. Detta endast tack vare, att de duktiga små lottorna göra en del av det arbete, som min hustru annars själv finge utföra” (Kallioniemi, 2008: Barnen och ungdomarna på hemmafronten).

Det är ovedersägligt att flicklottornas och lottakårens insats utgjorde ett betydande inslag för Finlands fortsatta självständighet. Således är de sanna hjältinnor.

Vad lär oss deras insatser, när man jämför med dagens svenska och västeuropeiska situation för kvinnor?

Den rådande egalitarismen stadgar att män och kvinnor är i grunden lika, och att skillnaderna är socialt konstruerade. I viss mån stämmer det senare, de traditionella könsrollerna har ett mått av konstruktion. Överlag har denna sin grund i tusentals år av visdom till skillnad från den egalitära, sociala konstruktionen som uppmanar kvinnan att apa efter mannen och bli som honom.[1]

Omvänt ska mannen ta till sig typiskt kvinnliga manér. Det löjliga ordet hen, ett språkligt missfoster som kombinerar ”honom” och ”henne”, är det senaste greppet ämnat att totalt sudda ut gränserna mellan könen. Då har jämlikhet uppnåtts, enligt de värsta genusivrarna. Att denna ”jämlikhet” snarare bidrar till att unga kvinnor blir osäkra i sin könsidentitet och mår allt sämre, vilket bekräftas av bl a den kraftiga ökningen av självskadebeteenden eller den överdrivet utmanande och sexfixerade attityden hos unga tjejer, bekommer dem inte. Nej, då hävdar de att det beror på manligt förtryck. Och även om något sådant inte kan påvisas så handlar det om ett ”omedvetet” manligt förtryck.

Dessa galenskaper är väl etablerade i samhället. De bortser helt från den urgamla visdomen liksom från naturvetenskapliga rön som ger vid handen att tydliga biologiska skillnader råder mellan könen. I allmänhet präglas kvinnor i större utsträckning än män av ömhet, tålamod, omsorg, omvårdnad och att vara sociala och hjälpsamma. Egalitarismen uppmanar inte dagens kvinna att odla dylika egenskaper, vilket alltså genererar osäkerhet och ångest hos många (blivande) kvinnor.

Att bejaka kvinnliga anlag skulle reducera ångesten hos många tonårsflickor i färd med att fastställa sin identitet. Dessa egenskaper är nödvändiga för vuxna som ägnar arbeta inom vård- och omsorgsarbeten. Vid såväl livets början (3-6 år) behövs sådana egenskaper, för personal i förskolan, såväl som vid livets slutskede inom äldreomsorgen. Istället för urspårad jämlikhet är det dags att uppvärdera det kvinnliga. Statusen och lönerna måste höjas rejält för typiskt kvinnliga anlag och sfärer. Utöver detta behövs en allmän sänkning av arbetstiden för båda könen. Det minskar stressen, som sannolikt drabbar kvinnorna hårdast, och ger mera tid över för barnen, relationerna och livsglädjen.

Krigets kvinnor lär oss, eller snarare bekräftar, att män och kvinnor generellt sett är olika och lämpade för olika uppgifter. Dessa olikheter förgyller livet, ger det mening och får oss att vilja skapa nytt liv.
John Järvenpää

[1] Lars Holger Holms viktigaste iakttagelse i pamfletten Tillsammans är vi svaga (2007) gäller just den vansinniga militanta feminism som präglar detta land. Holm visar på dess härjningar och han tar bl a upp att kvinnans främsta uppgift tycks vara att efterapa mannen, men att resultatet bara blir en sämre kopia som ingalunda skapar harmoni och balans mellan könen. I övrigt kan om unga, promiskuösa och självsäkra tjejer tilläggas, att de inte sällan ger uttryck för att de egentligen mår dåligt, under den kaxiga ytan.